Simplysolo - Simply the Best

Visst är det så att tjejer får fria när det är skottår? Eller är det bara på skottdagen? Jag gjorde nämligen ett sådant där fånigt test någonstans där det stod att jag måste gifta mig i år, det visade att jag är redo och det är nu. Jag känner mig inte alls särskilt redo men testets ord är min lag. Och var jag än tittar i min lägenhet så står det inga män på knä redo med någon ring. Så jag tänkte att jag kanske får ta saken i egna händer och fria till någon själv. Undra bara till vem jag ska fria, det finns ingen som jag känner att jag vill dela mitt liv med just nu. Eller det finns en person i och för sig.

Jag kanske borde fria till den personen. Undra om jag skulle svara ja om jag friar. Vad spännande den här dagen precis blev. Sådär bubbligt pirrigt nervös.

Det är sällan jag får uppleva morgonen. Oftast när jag vaknar är det förmiddag eller kanske till och med lunch. Idag har jag upplevt morgonen dock. Jag har sett dagen vakna till liv med andra ögon än när jag har varit vaken hela natten. Vaknade helt av mig själv. Promenerade runt kvarteret med hunden vid sju.

Vädret var inte alls på gott humör. Det var grått och regnigt. Om vädret verkligen hade ett humör så hade det varit surt. Kanske irriterat, så där som man är om mornarna innan man har fått i sig kaffe. Kaffe måste man ha om morgonen. Jag satte igång bryggaren när jag kom in. Värmde händerna i diskvattnet. Ibland är det till och med skönt att diska. Plockade lite här hemma innan jag satte mig ner med mitt stora kaffeglas för att riktigt vakna till liv.

Jo, jag skulle nog kanske kunna tänka mig att bli en morgonmänniska, ändå.

Pappas barndomskamrat eller möjligtvis ungdomskamrat Glenn ringde på dörren för en halvtimme sedan. Åtminstone tror jag att det var han. När jag såg honom senast var han tjugo år yngre och jag var liten. Han och pappa drack grogg tillsammans någon fredagskväll lite då och då i tidernas begynnelse. Glenn är inte  från Göteborg och han är inte sotare, han är elektriker eller möjligtvis telemontör eller något liknande (tror jag). Han fixade mitt tv-uttag. Jag hade inte bett om det men tydligen så hade grannen ovanför mig gjort det, för mitt trasiga tv-uttag störde hans hemtelefon av någon anledning.

Konstigt det där. Jag reflekterade inte alls över att det kunde vara Glenn förrän han sa hejdå och stängde dörren. Jag undrar ifall han reflekterade över att jag var hans forna kamrats dotter. Om det nu var han, Glenn alltså.

Sotaren har meddelat i trapphuset att han (eller hon) kommer mellan sju och två idag. Sådant där gör mig nervös. Jag vaknar automatiskt klockan sju i sådana lägen även om jag somnade tre. Och dom kommer aldrig förrän efter tio någon gång ändå, och med dom menar jag alla människor som säger att dom ska komma så där okristligt tidigt.

I morse vaknade jag tio i sju av att hunden spydde i min säng. Skön typ det där, verkligen. Det är alltid ett trivsamt sätt att vakna på. Ni snackar som väckarklockor som fejkar soluppgångar, ni skulle bara veta. 

Jag hade ställt klockan på nio (den riktiga alltså), för jag ska till skolan men what the heck, sju blir väl bra? Min längtan efter kaffe har aldrig varit starkare och kaffebryggaren har nog aldrig bryggt kaffet långsammare förut.

Förövrigt har jag "glömt" att meddela sotaren om att jag har en hund hemma och att jag inte kommer att vara hemma efter elva. Det kan dom gott ha!

Som om en vändplan inte är tillräckligt menlös och ful har de dessutom dristat sig till att göra den till platsen för allas sopor, en återvinningsstation. Förfulat den ytterligare med fyra containrar i hiskelig grön färg från Gästrike återvinning, demonstrerat med en stor vit skylt som säger "TACK" i runda ringar i olika färger. Vad vill de med den där gröna färgen de har välsignat containrarna med? Är det färgen som är ful eller är det att den är typisk för just containrar som har gjort den ful? En mer subtil färg hade varit att föredra men å andra sidan är det kanske viktigt att folk hittar till sina containrar.

Föreställ dig att de skulle smälta in i miljön, containrarna, och människor skulle springa omkring som yra höns och inte alls veta var de skulle göra av sina sopor. Ändå tycks folk ha missat den där gröna färgen som liksom ropar "Här är jag! Kasta dina sopor i mig", för marken runtomkring de fyra containrarna är full av skräp. Trots tydliga skyltar som markerar var man ska slänga vad, ligger det bitar av mjuk plast, papper, påsar, cigarettfimpar överallt runt omkring de gröna åbäkena. Bakom den container som står längst bort och längst till vänster ligger ett bambudraperi, eller om det möjligen kan vara ett underlag. Det ser ut att platsa på en sandstrand snarare än vid en vändplan bland sopor. Den är ihoprullad nu, men om man skulle rulla upp den och syna den noga så skulle man se fem små droppar blod. Torkat mörkt blod från en natt, inte alls lika ljus och vacker som denna vårdag.

Det är en vändplan i den bemärkelsen att bilarna kan vända här, men för fotgängare och cyklister är det snarare en korsning än en vändplan. Om man färdas på detta sätt kan man välja att antingen svänga till höger, gå förbi hundrastgården och vidare mot industriområdet, där det alltid luktar korv från Sohlberg's fabrik. Eller så kan man välja att gå till vänster, in bland hyreshusen och vidare bland kvarter och bebodda områden. En vårdag skulle man nog föredra att fortsätta rakt fram dock, förbi containrar och vidare in på den lilla väg som kantas av träd och senare av små kedjehus i engelsk stil. En torsdagsnatt skulle man inte vilja gå åt något håll alls. Man skulle inte närma sig vändplanen utan hålla sig till de större upplysta gatorna åt vänster. Gå den stora vägen fram. Fast när man vill hem fort är det sannolikt att man struntar i säkerhetsåtgärder och tar vägen via vändplanen ändå, man sparar ett par minuter genom att gå förbi containrarna och fortsätta in på den lilla skogsvägen.

Solen skiner, fåglarna kvittrar, borta i hundrastgården springer en hund efter en pinne dess ägare har kastat åt den, på vägen åker en bil förbi då och då och hela tiden syns människor som är på väg någonstans eller som bara är ute och flanerar nu när solen äntligen sträcker på sina strålar och ger oss lite värme.

På torsdagsnätter ser det annorlunda ut. Månen ger ifrån sig ett svagt sken om ens det, gatlyktorna har blivit söndersparkade och lyser inte, inte en enda. Ingen är ute med sin hund och ingen flanerar runt kvarteret för nöjes skull. Han är ensam, vinglig och alldeles för full. Han tänker att han borde ha skippat de tre sista ölen, kanske de fyra sista. Egentligen borde han nog inte ha gått ut överhuvudtaget. Han längtar hem till sängen, till den där varma tjejen som han älskar mer än något annat. Han skulle säga till henne att han var ledsen, det hade inte varit meningen att skrika åt henne. Han vet att hon bara menar väl. Han är strax hemma, han skyndar så gott han kan men för varje steg han tar rakt fram verkar det som om han tar två åt sidan. Men han känner sig hoppfull, han är precis vid vändplanen nu och efter det är det inte alls långt att gå den lilla skogsvägen fram till deras alldeles egna lilla kedjehus men äppelträd på baksidan.

Den första sparken får honom att ramla framåt. Den tar precis mellan skulderbladen. Det gör inte ont så mycket som att han blir förvånad. Han ligger på marken och kippar efter luft, med ens känner han sig klar i huvudet och de där ölen han inte borde ha druckit känns som ett helt liv bort. Det smärtar till i sidan. Han antar att det är en spark men det är svårt att avgöra, det låter underligt från hans revben. Hela situationen känns märklig. Någon tar tag i hans handleder och släpar honom bakom containern längst bort. Bredvid hans ansikte ligger ett bambudraperi, eller möjligtvis är det ett liggunderlag. Det hör inte dit. Ingenting hör hit, tänker han innan han känner hur näsbenet knäcks och en smärta som gör honom illamående tar över hela hans existens. Han hör knaket och han känner att han blöder.

Vad konstigt, tänker han i sin egen dimma, det är helt tyst. För det är helt tyst. Ingen säger någonting alls, det är som om det hela bara ska vara. Han känner hur någon sliter av honom jackan, en sista smäll mot huvudet, sedan hörs springande fotsteg, kanske tre par. Det hela är över på bara ett par minuter. Han tänker att han borde resa sig, men samtidigt kan han inte låta bli att tycka att det vore så skönt att somna nu. Bara en liten stund. Bara till kroppen har slutat göra ont. Så sluter han ögonen. Fem droppar blod hamnar på bambudraperiet, eller möjligtvis är det ett liggunderlag. Vem bryr sig om det egentligen?

Jag vaknar inte av att klockradion går igång men jag drömmer om Adam Tensta. Sedan drömmer jag att Hanna Fahl pratar med mig. Jag säger till henne att jag vill sova men jag hinner inte ens drömma vidare förrän larmet på mobilen går igång. Då vaknar jag, stänger av mobilalarmet samt klockradion med Hannas babbel och släpar mig upp ur sängen och ut i köket för att sätta på kaffe. "Jag skriver för att få ut allt det som finns inuti. Det är som en ventil för känslor, åsikter, tankar och funderingar. Att inte skriva är som att vara tyst. Som att kväva sin röst och aldrig låta orden möta världen."

Jag missar så klart att trycka igång den men det märker jag inte när jag halvt medvetslös drar på mig mjukbyxor, tröja, jacka, skor och ropar på hunden som fortfarande ligger och gonar sig under täcket i sängen. Det blir en rask promenad. Jag längtar efter kaffet och hunden fryser. Noterar att snöflingor far omkring i luften men jag är inte så naiv att jag  tror att det faktiskt ska bli någon snö att tala om. "Jag har skrivit så länge jag har kunnat skriva. Det började med små historier om troll och rymdvarelser, bildillustrerade förstås. När jag blev lite äldre handlade det om skidolyckor och kärlekshistorier, olycklig kärlek och ond bråd död. Men det var inte handlingen som var det viktigaste, det har aldrig varit handlingen som har stått i centrum för mitt skrivande. Det viktigaste har varit att just få ut allt det där som ligger och trycker inuti. Det är som en ventil som måste öppnas ibland men istället för luft, släpper den ut bokstäver."

Väl inne upptäcker jag till min besvikelse att kaffet inte ens är påbörjat. Jag trycker igång det och tar en snabbdusch. Det är det enda sättet att vakna på morgonen utan att somna. Klär på mig och gör mig i ordning. Väl färdig står jag och stampar vid kaffebryggaren och förbannar dess långsamhet. Och när kaffet äntligen är klart hinner jag ta två klunkar innan det är dags att gå hemifrån. "Jag skulle kunna använda en duk och oljefärger som ventil. Jag har gjort det också men det ger helt enkelt inte samma tillfredsställelse. Färgerna kan spegla mitt humör och tillsammans med motivet kan jag få någonting sagt. Men jag kommer aldrig någonsin lika nära sanningen med målandet som jag gör med orden."

Möter upp en gammal kursare för sällskap. Jag är stressad, hon är stressad, hade hunden varit med så hade han också varit stressad men den jäveln ligger så skönt och sover i min säng där hemma. Vi kommer till skolan i tid. Jag kryssar mellan människor för att ta mig till rätt byggnad. Kommer fram till klassrummet, öppnar dörren och stiger in. Sätter mig på en ledig stol. Andas, slappnar av, stressar ner. Så kom jag hit. "Jag kan aldrig uttrycka mina känslor, åsikter och tankar så tydligt och strukturerat som med ord. Där finns det tid för eftertanke som inte finns där när jag talar. Ett uttryck kan aldrig bli så precist som när det är nedskrivet. Därför skriver jag. Och så kom jag hit."

Jag har gjort det! Jag har nishat mig. Jag har placerat mig själv i ett fack och det var inte en dag för tidigt. se vad jag har gjort:

Enkel men komplicerad - kultur

Nå, vad tycker ni?

Jag hittade ett kort på mig själv i min mobil. Det är lite mörkt och suddigt och egentligen vet jag inte alls varför jag har tagit det. Ett försök till något slags modereportage möjligtvis. Svart is the shit, om man säger så. Kanske hade jag tänkt göra en Blondinbella och kanske hoppades jag på att hundra människor skulle kommentera saker som "Asså, den där svarta tröjan är så jääävla snygg", "Asså, jag ba äääälskar din stil" eller "Minna du är liksom som typ gud liksom asså!" (...)

Men skit i det nu. Koncentrera er istället på den svarta saken nere i vänstra hörnet. Det är min hund. Vad gör han där? Och varför blänger han så surt in i spegeln? Och visst ser det ut som om han planerar något ondskefullt!? Ibland är han läskig, min hund. Som en ilsken vålnad i en asiatisk skräckfilm. Som ondskan itself. Och plötsligt hörs musiken från Omen.

.

Mamma hade skickat med lite pengar i kortet jag fick, så jag drog på mig skor, mössa och jacka och begav mig ut i ovädret. Hagel och vind var det, himlen var alldeles mörk och hela atmosfären kändes olycksbådande, som i en katastroffilm. Man bara väntade på vulkanutbrottet. Blomaffären nere vid centrum var fullproppad med folk. Jag mötte en medelålders man i blåställ som kom ut genom dörrarna till den lilla blombutiken. Han hade en stor bukett med blommor i famnen, alternativt en liten bukett med mycket tidningspapper runt. Han såg så stolt ut när han gick förbi mig. Jag iakttog honom noga. Funderade över om det var lycka jag såg i hans ögon eller om den där stoltheten bara berodde på att han hade kommit ihåg att köpa blommor. Jag hoppas att det var genuin lycka, det kändes så. Jag kom på mig själv med att vara glad för hans skull. Att hoppas att den där glädjen finns i honom var dag och att mer ges än bara blommor. För vad betyder blommor egentligen?

Själv gick jag förbi blomaffären och fortsatte till den lilla matbutiken som ligger ett par meter längre bort. Funderade på vad jag gjorde förra året den här dagen. Men jag kunde inte minnas. Men för två år sedan var jag på bio med en pojkvän, jag bjöd. Vi såg Casanova, så passande. Innan det hade jag lagat god mat till oss hemma i vår nyrenoverade lägenhet. Förrätt, varmrätt och efterrätt. Efter att vi kommit hem från bion stack han iväg till en kompis för att spela poker. Det var vad han sa åtminstone. Egentligen gick han hem till sitt ex. Han kom nog inte hem den natten. Det känns bättre att inte minnas förra året än att minnas det jag gjorde då, för två år sedan.

Jag lyxade till det med tomat- och oreganobröd i affären, och salami. Köpte till och med Coca-Cola fastän jag sällan dricker det nuförtiden. Jag längtade hem till filten och boken. Ibland känns det bra att vara ensam. Jag kom att tänka på att jag hellre sitter med värmen hos mig själv än kylan från någon annan. Det blev fina smörgåsar. Förövrigt så gillar jag inte Alla hjärtans dag av den enkla anledningen att den existerar enbart för att främja kommersialismen. Jag älskar mina nära varje dag och jag kan lika gärna visa det den femtonde juni som den fjortonde februari. Fast jag blev ju glad för kortet, det blev jag.

Eller en timme i....

Jag vet inte om jag ska välja att kalla det restaurang, café eller bar. Det heter visserligen "Mingel & Bar" men vid lunchtid känns namnet lite missvisande, så det får bli restaurang. Men jag kan tydligt se framför mig hur stället helt byter karaktär mot kvällningen när mörkret faller och belysningen dämpas. Då är det nog, minst sagt, ett ställe för mingel och bar.

Att välja sittplats är enkelt då det inte finns allt för många platser att välja på, om man inte vill sitta i de gigantiska, djupa sofforna med tillhörande låga bord i mitten av lokalen. Det vill man inte när man ska äta lunch. Det skulle vara som att äta den direkt från golvet.

Jag sätter mig istället i en benvit normaldjup soffa som går längs ena långsidan, med ett tillhörande normalhögt bord som är mer passande när det gäller förtäring av mat. Vid bordet bredvid sitter en ensam kvinna med brun, kort page, frisyren klär henne verkligen. Själv skulle jag aldrig komma undan i något liknande. På andra sidan om mig sitter en man i randig tröja, också han är ensam. En timmes paus från arbetsuppgifterna antar jag. Jag har svårt för människor som äter själva, de gör mig sorgsen. Jag tänker mig att de är ensamma även fast jag vet att det troligtvis inte är så. För jag är ju medveten om att det finns de som tycker om att avnjuta sin lunch i lugn och ro, ifred från andra.

Soffan jag sitter i går längs hela väggen och efter mannen i randig tröja sitter ett sällskap med äldre damer. De talar högt med varandra medan de äter och verkar sannerligen ha en trevlig stund. Åt andra hållet, bredvid kvinnan med pagen, sitter två killar mittemot varandra. De är i min ålder, kanske något år äldre eller yngre. Båda två ser oförskämt bra ut. Så där så att jag blir nervös och med största sannolikhet kommer att spilla, ramla eller ha sönder något innan de har ätit klart och lämnat restaurangen. Jag försöker att koncentrera mig på något annat, låtsas som om de inte alls sitter där.

Tittar rakt fram, tvärs över lokalen, bortom de djupa sofforna med de låga borden. På väggen där, hänger en bildskärm som visar en sprakande brasa. Den är inramad så att det ska se ut som en öppen spis men mig lurar de inte. Jag antar att den ska bidra med någon mysig stämning men en tv-skärm är knappast samma sak som det äkta varan. Den saknar den där förmågan att söva. Ögonen grusas inte när man tittar in i den, hypnosen uteblir. Fast tanken är ju god och kanske är det lika bra att folk inte somnar på plats.

Snett till höger om den finns en orientalisk avdelning med vinröda draperier. Jag kan tänka mig att det är där man vill sitta om kvällarna, i de mjuka sofforna fulla av smaragdgröna, plommonlila, vinröda och havsblå kuddar. Gärna med ett glas vin, helst från karaff förstås. Ur högtalarna som inte syns strömmar arabisk musik, eller möjligtvis persisk, det är en behaglig volym. Så passande.

"Haha, han är så jävla fet!" jag tittar automatiskt åt hållet utropet kom ifrån. Jag tittar inte på den som just yttrat orden så medvetet högt som om han ville ha hela lokalens uppmärksamhet, utan på han som sitter mittemot. Han skrattar åt sin kompis. Sedan måste han känna att jag ser på honom för han vänder sig mot mig. Han ser vänlig ut och för ett ögonblick möts våra blickar. Men jag tittar snabbt bort, förlägen. Han är för snygg helt enkelt. Men jag undrar varifrån jag känner igen honom. Kan det ha varit hans blick jag mötte i fredags? Mitt minne är katastrof. Och det där självförtroendet bör det jobbas på.

En man går runt, runt i lokalen. Han passerar de vita pelarna och borden i mitten. Sakta går han, varv efter varv. Jag får för mig att han väntar på något eller någon och jag får hejda impulsen att fråga ifall han väntar på Godot. Jag kanske är fördomsfull men han ser inte ut som en person som läser Beckett och skämtet skulle lätt falla platt till marken. Tillslut hämtar han i alla fall en kaffe borta vid bardisken och slår sig sedan ner i en av de där omöjliga sofforna med tillhörande omöjligt bord. Ungefär samtidigt reser sig killarna vid bordet lite längre bort från mig och går. En sista hastig ögonkontakt när de passerar. En sista förlägen blick ner i bordet.

"Ingår det kaffe på maten?" Undrar en av damerna i sällskapet närmast baren. Jag hör inte vad personalen svarar men jag antar att det är jakande då damen nöjt häller upp en kopp till sig själv. Kvinnan bredvid mig har för länge sedan lämnat lokalen och mannen på andra sidan om mig likaså. Hela restaurangen börjar tömmas på folk. Nu är lunchen över och jag känner att det även är dags för mig att packa ihop. Något förundrad över att jag lyckades med att varken spilla, ramla eller ha sönder något under hela timmen.

Tack frugan, för lunchen.

Jag är nyss hemkommen från en kort promenad runt kvarteret med hunden. Ute är det sex grader varmt och sol. Det är ett sådant där matt vintersolljus ute. Fast ändå känns det lite som vår. Särskilt kändes det som vår när en gammal farbror långsamt cyklade förbi oss på vår promenad. När gruset knastrade under hans däck. Då slungades jag tillbaka tjugo år i tiden och hade för ett ögonblick exakt samma känsla som när jag var liten och hade fått ta fram cykeln efter vintern. De där första tramptagen för säsongen var speciella. Upp och ner för gatan i vårsolen. Knastret från gruset som fortfarande låg kvar. Farten i nedförsbacken. Det var tider det, då cykeln var mer än bara ett transportmedel.

Då våren var mer än bara en årstid.

Jag fick mitt studentkort för vårterminen från CSN idag. De sedvanliga erbjudandena följde givetvis med. 20% på Swebus, studentmobilabonnemang från Telia osv. Men det finaste erbjudandet var nog ändå det från DN, där kan man spara inte mindre än 2056 kronor. Jag kan, om jag vill, få betala 125 kronor i månaden för att få en tidning i brevinkastet varje morgon klockan tre eller fyra.

Men hur spännande det här erbjudandet än låter och hur fint det än hade varit att kunna och läsa tidningen till frukosten jag aldrig äter så är jag tvungen att tacka nej. Mitt inbrottslarm är lite skevt. Det tror nämligen att någon försöker ta sig in i lägenheten när något närmar sig brevinkastet. Och så roligt är det inte att vakna mitt i natten av en galen, skällande hund. Även om det kanske kan låta som ett drömscenario så är det inte det, jag vet. Det var inte alls länge sedan som just DN försökte att värva mig som läsare genom att dela ut gratistidningar så där mitt i natten. Jag blev livrädd första, andra och tredje natten. Fjärde och femte natten vaknade jag av porten och var beredd. Sjätte natten låg jag vaken och väntade men då kom det aldrig någon tidning. Så blev jag irriterad över det också.

Jag undrar om det finns någon slags inställning på det där hemska larmet så man kan få det att bara gå igång när det verkligen är någon som försöker ta sig in i lägenheten. Jag vill gärna att det slutar se posten som ett hot, alla mina räkningar har hemska bitmärken i sig, fast det kan dom i och för sig gott ha. Komma här och komma.

Det är samma sak år efter år, efter varje deltävling och efter varje melodifestival kan man konstatera en enda sak: Sverige har jävligt kass musiksmak. Att Christer Sjögren gick vidare med sin europafjäskiga låt innebar ett nytt lågvattenmärke och jag påmindes återigen om varför jag i regel inte ser på melodifestivalen. Annars hade man ju kunna tänka sig att Michael Michailoff och Brandur(?) åtminstone skulle ha gått vidare till någon slags andra chans. Men nej, Sveriges befolkning röstar fram en barnunge som sjunger disco och en gubbe som sjunger publikfriande dansbandsmusik - som man faktiskt på riktigt mår illa av.

Det enda positiva i det hela var att Suzzie Tapper gick vidare till andra chansen, jag gillade henne. Hon hade en skön röst, nervositeten till trots. Men jag skiter i vilket, jag tänker inte titta något mer på det där. Jag har hört att Lasse Lindh ska vara med och där går min gräns. För är det någon jag verkligen inte tål så är det Lasse Lindh.

Helg för mig brukar innebära att sitta hemma och plugga och helgens höjdpunkt består av en rast mellan tolv och två på lördagsnatten då jag tillåter mig att se på "Cold Case". Det kanske låter tråkigt, det är det också men det är nödvändigt. Den här helgen ska jag däremot spendera tillsammans med min kära syster. Nåja, inte hela helgen. Jag kommer inte undan studierna helt. Men den här kvällen och i morgon kväll ska spenderas i hennes sällskap. Jag har inte träffat henne så mycket på sista tiden så det här ser jag verkligen fram emot.

Ikväll ska vi avnjuta en middag och öl på en restaurang i stan. Våra kära föräldrar har erbjudit sig att ha hunden, samt gett oss fyrahundra kronor att äta för. Hrm, jo det där med att vara vuxen heller inte, det kan vi prata om någon annan gång väl? (...)

Imorgon ska vi svulla tills vi mår illa, vi är ganska bra på det. Jag tror att den förmågan ligger i familjen. Vi ska se på melodifestivalen. Jag är inte särskilt mycket för melodifestivaler egentligen och om jag ska vara helt ärlig så visste jag inte att det var någon sådan nu i helgen förrän någon berättade det för mig häromdagen. Jag hade inte tänkt titta men sen såg jag att Michael Michailoff skulle vara med. Ja, jag erkänner, jag har haft en "crush" på honom i flera år så jag offrar mig för honom och genomlider en melodifestival med E-type och Amy Diamond och står ut med skammen för hans skull. He better be good!

Det blir nog en fin helg det här.

Du fanns endast när jag inte andades. Som om mina uteblivna andetag behövdes fyllas upp av något och att något egentligen var någon som egentligen var du. Jag höll andan och lät dig finnas där en stund. Räknade förlorade andetag. Räknade stunderna med dig. Jag trivdes där, i tystnaden, i lugnet.

Jag vilade där och då i ditt behagliga sällskap. Men ingenting varar för evigt, lungorna behövde luft och jag var tvungen att andas. Du försvann bort i samma ögonblick jag tog det där riktigt djupa andetaget som är så välbehövligt efter så många ickeandetag. Du kunde inte konkurrera med syret. Och sedan fanns du inte mer.

Jag saknar dig, men jag skulle sakna att andas ännu mer.

Jag försöker stapla svarta symboler på vit bakgrund, på tvären, men det hela rasar uppåt. Allt jag vill säga hamnar i en hög i taket. De ser ut som små myror där de ligger, helt omedgörliga. De där omöjliga symbolerna vill inte alls samarbeta med mig ikväll. Jag tänker på Babels torn när jag ser mitt raserade bygge. Bara det att tornet i det här fallet skulle vara på tvären och att det nu rasade uppåt. Samt att mitt torn beboddes av symboler, som jag inte längre förstår. Som i sången med Wiehe. Och då rasade tornet samman.

Jag skriver därför en text utan ord. Provar att bygga meningar utan bokstäver. Men allt som blir till är ett blankt papper utan svarta symboler. Allt som jag vill säga finns där, men det syns inte.

Men jag vet att du ser. Jag vet att du vet vad det står.

Jag klippte mig idag. Håret såg slitet ut och jag gillade inte de kluvna topparna. Dessutom var det så långt och omedgörligt. När håret når midjan bör det klippas, åtminstone mitt. Man märker att jag är less på det då. Det får alltid sitta i en slarvig knut.

Så jag klippte mig. Bara topparna förstås men jag har någon slags frisyr i fram där håret är lite kortare. Jag hade inte tid att boka klipptid hos en frisör eller be någon kompis hjälpa mig så jag klippte mig själv. Det är sådan jag är, jag får infall och infallen måste följas nu på momangen. Fem minuter innan jag klippte mig hade jag inte en aning om att idag var dagen mitt hår skulle klippas. Det är lite taggigt och ojämnt men det är okej, det matchar min personlighet. Allt ska inte vara så jävla rakt och precist jämt.

Jag ser på teve i genomsnitt ungefär en till tre timmar i veckan. Det finns ingenting som jag känner att jag vill eller måste se så mest blir det att jag kanske slår på teven som sällskap medan jag äter. Oftast blir det nyheter, ibland blir det "Simpsons", eller "Family Guy" om det går. Ibland råkar jag halka in på någon intressant dokumentär som till exempel "Get up Stand up" som det kan tänkas att jag till och med ser klart på, men oftast stänger jag av teven direkt när jag har ätit klart.

Men det finns ett undantag. Om jag är hemma en lördag så går ungefär två av veckans tre timmar åt till att se på "Cold Case", eller "Kalla spår" som det heter på svenska. Svt2 visar nämligen dubbelavsnitt av denna eminenta serie mellan kvart över tolv och två på lördagsnätterna. Och jag kan helt ärligt säga att jag ser fram emot dem. Då kryper jag upp under filten i soffan, bunkrar upp med godis och te, och papper så klart. Jag gråter alltid en skvätt i slutet av varje avsnitt, det slår aldrig fel.

Jag vet inte vad det är med den här serien som gör att jag gillar den så mycket att mitt vanliga ointresse för teven helt försvinner och ersätts med någon slags barnslig iver. Men jag kan tänka mig att det dels beror på att de tar upp gamla fall och att de sedan hela tiden skiftar mellan nutid och dåtid. Beroende på årtionde fallet är ifrån kan man förflyttas tillbaka till 30-tal, 40-tal, 50-tal, ja ni förstår. Igår, till exempel, handlade första avsnittet om en homosexuell man som mördades 1964. Man fick en inblick (om än väldigt liten och osäker) i hur det var att vara homosexuell runt den tiden i USA, hur klubbarna var hemliga och hur polisen gjorde razzior mot dessa klubbar och spöade alla som befann sig där. Nu vet jag att serien är fiktion, men den känns autentisk. Den slår alla andra kriminalserier med hästlängder.

För övrigt spelas det alltid, och med alltid menar jag oftast, bra musik i avsnitten. Musik som dessutom varieras från olika årtionden beroende på vilket år fallet är ifrån. Lite godis och två timmar "Cold Case" och jag är nöjd med kvällen. Jag är så lättflörtad.

Favorittidning: Illustrerad vetenskap

Favoritplagg i garderoben: Svårt. Mina röda mjukisbrallor. Eller nej förresten, dom vita. Jag är en slacker.

Byter gärna garderob med: Någon med fler mjukisbrallor.

Modetips till allmänheten: Mjukisbrallor is the shit!

Min lägenhet kan beskrivas som: Rörig. Rörig är nästan för snällt. Men den är rätt mysigt i sin rörighet.

Dig själv med tre ord: Förvirrad, glömsk och alldeles, alldeles underbar (om man gillar förvirrat och glömskt det vill säga).

Jag tränar: Poweryoga höhö

Jag ville bli när jag var liten: Författare eller åklagare.

Nu vill jag bli: Stor någon gång. Eller förläggare. Eller bibliotekarie - det är coolt.

Humör just nu: Jag är rätt glad. Ja, minsann, det är jag!

Är det något du absolut inte äter: Bönor, det är djävulens påfund. Den där mjöliga konsistensen kan inte komma från någon annanstans.

Hur många kuddar sover du med: Fyra. Fem om man räknar hunden, vilket man borde göra eftersom jag mestadels sover med huvudet på honom.

Morgon- eller nattmänniska: Nattmänniska. Fast jag finns på morgonen också, typ. Fast jag är inte så medveten om det.

Sparare eller slösare: Hahaha

Bästa film: Vår hemmavideo, den är rolig. "Du måsta backa" "men mamma zooma då!" "Nej, dom ska backa!" "Men zooomaaa!" "Jag vet inte hur man gör!"

Bio eller promenad: Vill du hångla om jag väljer bio? Annars tar jag promenaden, om jag slipper ta med hunden.

Är du kittlig: Om jag berättar det kommer alla jag träffar att kittla mig, jag orkar inte det.

Största svagheten: Svagheter, vad är det för påhitt? Jag är som Bamse hög på dunderhonung. Sedan är jag visserligen ganska naiv och tror det bästa om dom flesta. Vilket sällan stämmer.

Det här är jag bra på: Stöka till, skjuta upp saker och lägga pussel. (Jag har en fallenhet för färg och form).

Chips, morötter eller godis: Morötter är sällan prio ett.

Stökigt eller välstädat: Har inte det framgått redan?

Kaffe, te eller inget: Kaffe eller te. Inget verkar så tråkigt.

Har du en besatthet: Jag har flera, det är trevligt. Ibland otrevligt. I alla fall när dom upptäcker mig.

Är det något mer ni undrar över? Eller inte undrar över?

Jag poweryogade igår. Utförde poweryoga, eller hur man nu säger. Det är inte som vanlig yoga vill jag lova. Nej, det är mer power i. Jag har inte yogat på nästan ett år men när jag vaknade i morse hade jag inte ont någonstans. Besvikelsen var stor. Om man inte har ont någonstans efter det första poweryogapasset på nästan ett år då kan man vara alldeles säker på att man har gjort allt helt fel. Jag låg där i sängen och verkligen försökte känna efter, någonstans måste det väl ändå göra lite ont men icke.

Så studsade jag upp ur sängen och höll nästan på att studsa tillbaka helt ofrivilligt. Baksidan av låren gör ont, framsidan av låren gör ont, vaderna gör jävligt ont. Baksidan av armarna (säger man baksidan av armarna?) gör in i helvete ont. Fast axlarna gör ondast. Dom gör så ont att jag ogärna vill röra på mig, alls. Axlarna önskar att dom inte fanns.

Jo, men så det var ju ett ganska lyckat pass ändå men så här i efterhand känner jag att jag kanske inte borde ha struntat i att stretcha. Det var stöddigt.