Hur jag kom hit
Jag vaknar inte av att klockradion går igång men jag drömmer om Adam Tensta. Sedan drömmer jag att Hanna Fahl pratar med mig. Jag säger till henne att jag vill sova men jag hinner inte ens drömma vidare förrän larmet på mobilen går igång. Då vaknar jag, stänger av mobilalarmet samt klockradion med Hannas babbel och släpar mig upp ur sängen och ut i köket för att sätta på kaffe. "Jag skriver för att få ut allt det som finns inuti. Det är som en ventil för känslor, åsikter, tankar och funderingar. Att inte skriva är som att vara tyst. Som att kväva sin röst och aldrig låta orden möta världen."
Jag missar så klart att trycka igång den men det märker jag inte när jag halvt medvetslös drar på mig mjukbyxor, tröja, jacka, skor och ropar på hunden som fortfarande ligger och gonar sig under täcket i sängen. Det blir en rask promenad. Jag längtar efter kaffet och hunden fryser. Noterar att snöflingor far omkring i luften men jag är inte så naiv att jag tror att det faktiskt ska bli någon snö att tala om. "Jag har skrivit så länge jag har kunnat skriva. Det började med små historier om troll och rymdvarelser, bildillustrerade förstås. När jag blev lite äldre handlade det om skidolyckor och kärlekshistorier, olycklig kärlek och ond bråd död. Men det var inte handlingen som var det viktigaste, det har aldrig varit handlingen som har stått i centrum för mitt skrivande. Det viktigaste har varit att just få ut allt det där som ligger och trycker inuti. Det är som en ventil som måste öppnas ibland men istället för luft, släpper den ut bokstäver."
Väl inne upptäcker jag till min besvikelse att kaffet inte ens är påbörjat. Jag trycker igång det och tar en snabbdusch. Det är det enda sättet att vakna på morgonen utan att somna. Klär på mig och gör mig i ordning. Väl färdig står jag och stampar vid kaffebryggaren och förbannar dess långsamhet. Och när kaffet äntligen är klart hinner jag ta två klunkar innan det är dags att gå hemifrån. "Jag skulle kunna använda en duk och oljefärger som ventil. Jag har gjort det också men det ger helt enkelt inte samma tillfredsställelse. Färgerna kan spegla mitt humör och tillsammans med motivet kan jag få någonting sagt. Men jag kommer aldrig någonsin lika nära sanningen med målandet som jag gör med orden."
Möter upp en gammal kursare för sällskap. Jag är stressad, hon är stressad, hade hunden varit med så hade han också varit stressad men den jäveln ligger så skönt och sover i min säng där hemma. Vi kommer till skolan i tid. Jag kryssar mellan människor för att ta mig till rätt byggnad. Kommer fram till klassrummet, öppnar dörren och stiger in. Sätter mig på en ledig stol. Andas, slappnar av, stressar ner. Så kom jag hit. "Jag kan aldrig uttrycka mina känslor, åsikter och tankar så tydligt och strukturerat som med ord. Där finns det tid för eftertanke som inte finns där när jag talar. Ett uttryck kan aldrig bli så precist som när det är nedskrivet. Därför skriver jag. Och så kom jag hit."
