Simplysolo - Simply the Best

Ibland föreställer jag mig hur du skulle ha sett ut om du hade fått leva. I mina drömmar har du alltid ljust lockigt hår och klarblå ögon. Du ser ut lite som Ninni, i rännstensungar. Och de gånger jag tänker på dig så spelas "I min lilla, lilla värld av blommor" lågt någonstans i bakhuvudet. Och jag föreställer mig dig i Cornelis Vreeswijks famn, så som han bar på Ninni, i filmen. Bara det att Ninni är du.

Egentligen tror jag att ditt hår skulle ha haft samma färg som mitt. Det skulle säkert ha varit rakt, och så där omöjligt att få till några lockar i, så som mitt är. Dina ögon skulle ha varit bruna som mina, och som mammas. Det är vad jag tror när jag tänker efter.

Men det är aldrig så du ser ut när jag blundar. När jag blundar ser du ut som lilla Ninni och du är aldrig vare sig äldre eller yngre. Konstigt egentligen att du har stannat i just den åldern i mina tankar. Kanske beror det på att jag själv var i den åldern, då du som mest figurerade i mina drömmar och fantasier.

Men jag undrar varför jag ser dig just i Ninni. Eller henne i dig.

På måndag börjar en ny kurs, vårterminen tar fart. Det ska bli roligt, jag ser fram emot det. Jag ser fram emot just den kursen och jag ser verkligen fram emot den dagen då jag är färdig med tentan jag sitter med i detta ögonblick. Framförallt ser jag fram emot att slippa den här kursen som jag har tragglat mig igenom under hösten och som kanske har varit det absolut tråkigaste jag har läst under min studietid.

Det jag däremot inte ser fram emot är schemat för den nya kursen. Undertecknad ska nämligen vara i skolan två dagar i veckan klockan åtta på morgonen. Åtta på morgonen, hörni! Vad är det för befängd idé? Då har ju jag precis somnat. Jag måste gå hemifrån klockan sju. Då har jag verkligen precis somnat. Jag måste gå upp klockan sex,  då är det inte säkert om jag ens har hunnit somna än. What to do, what to do?

Det finns två alternativ. Antingen vända tillbaka på dygnen eller vara vaken hela natten, gå till skolan och sedan sova. Det första låter inte speciellt lockande, jag tycker ju om mina nätter. Dessutom är det inte säkert att jag kommer upp klockan sex vilket fall, det är ju praktiskt taget mitt i natten oavsett när man går och lägger sig. Alternativ nummer två känns inte heller så kul, och man kan ju undra vad jag kommer att få ut av föreläsningarna. Jag kommer nog vara mer sovandes en vaken men jag är rädd att det blir så även om jag väljer alternativ nummer ett. Jag kan helt enkelt inte bestämma mig. Hela min rytm blir rubbad av det här. Hela jag kommer att bli rubbad av det här. Hur tänkte de egentligen när de bestämde sig för det här schemat?

De borde väl veta att humanister inte går upp tidigt!

Jag tänkte att jag skulle skriva till dig i natt, jag känner att tiden är mogen nu. Mina ord saknar dina tankar. Mina drömmar saknar dina reflektioner. Min närvaro hatar din frånvaro, den skriker efter att få närma sig dig. Jag tänkte att jag skulle skriva till dig i natt, stapplande steg i form av ett brev är bättre än inga steg alls.

Det här brevet är på intet sätt ett kärleksbrev även om dess önskan om att vara det är stark. Men även jag är stark och jag kväver dess önskan med ord och meningar om ingenting alls. För även om jag har kärlek till dig inom mig så är detta inget kärleksbrev, det är en nödvändighet för min överlevnad. Det är ord som måste sättas på pränt, ord som inte kan finnas om de inte får läsas av dina ögon. Om de inte får smältas av ditt sinne. Om de inte får leka med dina tankar. Om så bara för en stund.

Jag tänker på den där sommaren ibland, den som aldrig fanns och den som inte har varit. Det var inte alls länge sedan jag tänkte på den sommaren. Bara ett par minuter innan jag påbörjade det här brevet, fanns den där. Jag lurar ingen. Den finns där varje dag. Du finns där varje dag, fast ändå aldrig. Du vet hur jag är, enkel men komplicerad. Rättvänd men ut och in. Där fast ändå här och borta.

Tänker du någonsin på den där sommaren? Jag undrar, minns du fågeln? Den som flög in i köksfönstret. Jag minns den tydligt, jag minns hur det lät när dens vinge bröts mot glaset. Jag minns hur den långsamt gled ned för fönsterrutan och lämnade efter sig ett spår av ljusrött blod. Men det jag minns klarast är dina blanka ögon när den, efter flera månader fyllda av vår omsorg, flög iväg med starka vingslag. När vi släppte den fri.

Jag såg aldrig fågeln den dagen, jag såg bara dig, fast egentligen ingen alls. Du såg inte mig, du såg fågeln. Jag iakttog dig noga så som du iakttog den noga. Så noga man kan iaktta någon eller något som inte finns. Jag såg att du önskade att du vore den där fågeln. Jag vet att du ville känna vinden under dina vingar precis som den gjorde. Du ville inte flyga ifrån mig, aldrig. Men du ville fly undan världen, du ville känna den där friheten. Du ville lyfta. Flyga över havet, flyga till andra kontinenter. Landa där du kände för det och lyfta och dra vidare när du kände för det. Och vet du, jag älskade dig för den önskan. Och jag vet, att du önskade mig vingar, att du önskade mitt sällskap i vinden, bland molnen, i luften.

Kanske att du får flyga en dag. Du har, kanhända, redan flugit. Har du fått vingar och flytt marken, så som du alltid har önskat? Men framför allt undrar jag vem du är, och hur det kommer sig att vi aldrig har träffats.

// Någon

Idag har jag spenderat 20 minuter i ett väntrum, sittandes mitt emot Rolf Lassgård. Det kändes nästan som om jag statist i en film. Han är ganska stor, Rolf. Inte bara som skådespelare utan stor, kroppsligt. Riktigt stor faktiskt. Det var väl kanske inte så roligt i sig. Det som var roligt var de människorna som kom och satte sig i väntrummet under tiden vi satt där, som nästan alla hejade på Lassgård. För det var rätt intressant att iaktta, man liksom såg precis vad som försiggick i deras huvuden.

Först såg de någon de kände igen och hejade av bara farten. För man ska faktiskt vara artig och heja på folk man känner. Sedan såg man hur tankeverksamheten satte igång och de började söka i minnet varifrån de kunde tänkas känna igen den här mannen de nyss hejat på. Sedan kom de på vem det var och tittade ner i golvet och skämdes, till det att de blev uppropade.

Själv satt jag och funderade på hur häftigt det skulle vara med en exklusiv intervju med Rolf Lassgård i min blogg. Men det är väl klart det inte blev någon. Även om jag inte hade varit en fegis så hade det känts lite opassande att flyga på honom i ett väntrum. Fast nu är jag ju ändå en fegis så det hade ju kvittat var vi hade befunnit oss.

Så istället bjuder jag på en obefintlig O-exklusiv intervju med ingen alls.

När jag var liten var jag två dagar i veckan hos min farmor och farfar istället för hos min elaka dagmamma. Min dagmamma gillade aldrig mig och jag gillade inte henne heller. Dagarna jag var hos farmor och farfar var de allra bästa dagarna och det är en ynnest att få ha tillbringat så mycket tid med dem som liten. Hos min dagmamma kände jag mig mest i vägen men hos mina farföräldrar var jag bäst i världen - och sötast (fast jag egentligen var ganska ful).

Farmor brukade gå med mig till lekplatsen vid den gamla sockerladan som låg precis framför deras hus. Där fanns det stora klätterställningar, massa gungor, rutschbanor och en snurrgunga. Farmor brukade sitta på en av bänkarna som stod lite vid sidan om och läsa Allers eller pyssla med något annat, kanske sy. Hon tittade alltid när jag ropade på henne när jag skulle visa mina trick. Ibland blev hon orolig. Hon sa åt mig att akta mig så jag inte skulle göra mig illa, men hon blev aldrig arg, aldrig. För jag var hennes barnbarn och hon älskade mig. Och som jag älskade henne.

Farfar brukade ta mig till Stenebergsparken när han fortfarande var pigg. Den låg också framför deras hus fast åt andra sidan om den bruna sockerladan. I parken fanns det en pool, som på somrarna var fylld med vatten - och skrikande barn. Den var väldigt grund så det var bara småbarn som badade men den dög utmärkt för oss. Runt omkring poolen låg det alltid folk och solade när det var fint väder. Det fanns två lekplatser i Stenebergsparken, en för mindre barn och en för större. Om man fortsatte förbi lekplatserna, kom man till en scen. Jag har för mig att jag har sett någon barnpjäs där någon gång. Nu ser den mest fallfärdig ut, nerkluddad och trasig.  Efter att ha gått förbi scenen  kom man minigolfbanan och till höger om den, låg kiosken. Vårt mål.

Om sommaren var det jämt  liv och rörelse i parken. Alltid gick vi till kiosken, det tog ett tag för det fanns så mycket att stanna och titta på och pyssla med. Jag fick leka en stund i någon av lekparkerna. Men sen ville farfar ha sin tidning. Jag fick alltid en Mer, en sådan trekantig förpackning. Apelsin var godast. På vägen tillbaka fick jag leka en längre stund i lekparken som blev valet för dagen. Farfar satt på en bänk och läste tidningen. Men tittade alltid upp när jag ropade, precis som farmor. För jag var hans barnbarn och han älskade mig. Och som jag älskade honom.

Ibland när jag har gått genom Stenebergsparken med hunden nu på senare år är det som om alla minnen får liv igen. Jag nästan väntar mig att höra farfar ropa att jag ska skynda mig på. Men nu är parken död, precis som farfar. Och farmor. Det är som om de tog parken med sig. Det är sällan folk där nu mer. Några gamlingar nedanför scenen som spelar Boule, ibland om somrarna. Jag brukar stanna och titta medan de spelar och tänka på farfar. Och farmor.

Då värker det till i hjärtat, av saknad. Men jag vårdar mina minnen, ömt.

Är det någon mer än jag som har insett det korkade med att ge nyårslöften till sig själv. Om jag inte hade varit så smart och skippat den biten så hade jag lovat mig själv att jag ska äta hälsosammare under 2008, vilket hade gått åt helvete redan första dagen.

I frysen ligger det glass. På köksbordet ligger en halv påse maränger. I kylen står en tub full med chokladsås. I skåpet ligger det två halvfulla chipspåsar och på vardagsrumsbordet står en skål med godis. Och då har jag inte ens nämnt de två chokladaskarna som vilar i bokhyllan eller det faktum att jag åt så mycket vitlök igår att det var helt nödvändigt med massa Coca-Cola idag. För att inte tala om den sedvanliga bakispizzan. Med bea, of course.

Om jag hade lovat mig själv att bli mer hälsosam så hade jag ju redan nu gett upp det och tänkt att det nog var lika bra att vänta till nästa år eftersom det här uppenbarligen gick i stöpet direkt, löftet hade ju redan varit brutet. Men eftersom jag inte har lovat mig själv ett enda dugg kan jag äta upp resterna med gott samvete och kanske fundera lite på om jag ska leva på kaffe i fyra veckor framåt sedan.

Jag och min finaste vän skulle fira nyår i lugn och ro tillsammans med varandra och en del alkohol. Jag hade ju så klart gjort det mysigt med levande ljus i vardagsrummet. Bara för att man ska ta det lugn bara två kompisar så betyder ju inte det att man ska snåla med stämningen. Fast det fick räcka med värmeljus. Någon måtta får det vara.

Brukar man säga att man inte ska ha ljus på teven? Ingen har sagt det till mig, fast någon borde ha gjort det. Ett av ljusen började nämligen bete sig jättekonstigt. Som om det ville bevisa för de andra ljusen att det var lite förmer än dem. Ni vet hur ljus håller på när de ska flasha inför sina kompisar. Sträcker ut lågan och brinner som fan och sådant. Och det här ljuset hade verkligen storhetsvansinne. Det hade tydligen bestämt sig för att ta över hela lägenheten.

Jag och min kompis sneglade på det ett tag och kom sedan överrens om att det kanske var bäst att blåsa ut det, så jag försökte men det var inte det lättaste. Jag fick ta hjälp av min kompis för att försöka få det att slockna. Och tillsammans blåste vi ner ljuset så det landade bakom teven och lagom stora flammor började slå upp längs väggen. Ungefär här fick vi panik och jag såg framför mig hur hela teven skulle explodera, så jag skickade fram min kompis att genomföra släckningsarbetet medan jag mer fungerade som en arbetsledare och övervakade det hela från ett tryggt avstånd. Det, mina vänner, kallas teamwork.

Det hela var över ganska fort och allt som nu vittnar om att incidenten någonsin har ägt rum är några svarta fläckar på den vita tapeten bakom teven. Jag hoppas att de går bort så jag inte blir skyldig att betala nya när jag flyttar. Borde inte det gå på hemförsäkringen i sådana fall? Allt jag vet att jag tänker då inte engagera mig i att öka någon jäkla stämning med hjälp av värmeljus någon mer gång. Åtminstone inte på teven. Och absolut inte när det bara är en kompis som kommer över - även om hon är min finaste.