Simplysolo - Simply the Best

Det här är inte mitt stoltaste ögonblick men jag måste erkänna en sak. Sedan kan ni kalla mig nördig eller töntigt banal om ni så vill. Men om mitt liv blev film så skulle den här låten definitivt finnas med på soundtracket. Jag menar, kan man bli annat än glad av den?

Jag gick på stan i dag med den här i öronen och ägde världen vill jag lova!

Jag hade en dröm i natt. Jag drömde om den verklighet som jag så hårt har blundat för.

Är det inte ironiskt, så säg.

Jag fick en film när jag fyllde år. Det är en 1,5 timme lång dokumentär om Janis Joplin. Jag har inte sett den än. Jag väntar liksom på att rätt tillfälle , rätt stämning och rätt sällskap ska dyka upp. Man kan inte se en sådan film bara för att man är ensam och har tråkigt en fredagskväll.

Nej, filmen ska ses med någon som önskar lika hårt som jag att den var född så pass tidigt att man var i lagom ålder för att se Janis live då hon spelade på Gröna Lund 1969. Dessutom ska det under filmens gång förtäras, om inte Southern Comfort, så i alla fall öl eller möjligtvis rödvin. Det ska vara stämning, det ska vara rätt.

Det ska vara rock!

På annandagen bör man inte missa August som är en serie i två delar, i svt. Jonas Karlsson gestaltar August Strindberg och serien handlar just om författarens passionerade kärlek till Siri von Essen. Och kärleken till konsten. Se den! Strindberg var en väldigt intressant person och förövrigt är Jonas Karlsson en lysande skådespelare. För att inte tala om att det är Peter Birro har skrivit manus (jag är fortfarande arg över att jag missade alla avsnitt av Upp till kamp, utom ett). Jag kan inte se vad som skulle kunna gå fel med det här dramat. Det är mitt jultips till er.

Sedan vill jag också meddela att undertecknad ska jobba i mellandagarna, som skomakare i ett skomakeri. Känns det inte lite trettiotal med skomakeri? Nu känns väl inte just det här skomakeriet så mycket annat än just nutid eftersom det ligger i stans största galleria, under marken dessutom. Och jag ska faktiskt inte jobba som skomakare, jag kan inget alls om hur man klackar om skor. Det råkar bara vara så att en av ägarna till skomakeriet är min allra finaste vän och hon frågade om jag kunde hjälpa till och man är väl inte sämre än att man ställer upp. Att stå i kassan och ta betalt ska jag väl klara av. Kan man tycka.

Jag finner det rätt oangenämt men också ganska intressant hur man, från att ha varit väldigt nära någon, förpassas till en slags yttre cirkel av ointressanta bekantskaper som det inte ägnas nämnvärt med tid åt. Där inget intresse visas över huruvida jag mår bra eller dåligt, om jag är glad eller ledsen. Det känns konstigt att gå från att prata med en människa varje dag, till att knappt existera som något annat än ett namn som noga ignoreras på msn-listan eller ett telefonnummer i mobilen som aldrig hamnar bland de senast slagna numren.

Man blir, kan hända, utbytt mot nyare, intressantare bekantskaper. Men det tar ju inte bort det faktum att det känns skevt när någon man tyckte att man kände, agerar som en helt en annan person. Någon som man inte tycker att man känner, alls. Och man ställer sig frågan om man egentligen någonsin gjorde det. Som jag hatar den frågan.

Det är som om jag, från att ha varit en intressant person, någon som vederbörande tyckte om att prata med, plötsligt blev tråkig och intetsägande eller så blev de andra helt sonika roligare och intressantare. Oavsett anledning så känns det tråkigt när någon man var nära, försvinner ut ur ens liv. Först lite, sedan lite till och till slut helt.

Så mycket var den vänskapen värd.

Den här tristessen tar död på mig. Jag önskar att en felringning kunde få fart på mig, liksom den fick fart på Quinn i Austers Stad av glas. Jag vill ha äventyr. Jag vill ha utmaningar. Jag vill andas spänning. Jag vill inte sitta med Nätverkssamhällets framväxt och läsa entusiastiska ord om IT-bubblan med vetskapen om att den faktiskt sprack. Och även om den inte hade spruckit så hade jag säkerligen ändå varit sugen på att göra något annat.

Jag borde liksom Quinn klä mig i rollen som Don Quijote och slåss mot väderkvarnar. Om inget äventyr finns att skåda så får man skapa sitt eget När man var barn var det gulligt, när man är vuxen är det knasigt. Jag skulle liksom stackars Don Quijote bli idiotförklarad om jag satte en kastrull på huvudet och förklarade krig mot julbocken. Det är så orättvist, man får inte leka längre.

Ska det verkligen vara tråkigt att vara vuxen? I sådana fall vill jag gärna backa femton, tjugo år. Eller så får man leta upp riktiga jättar. Är det ingen som vill vara min Sancho Panza och dra med ut på äventyr?

Jag har en svans. Den ligger snällt bredvid mig när jag sitter med datorn i soffan. Om jag reser mig upp för att gå in i sovrummet så tassar den direkt bakom mig. Om jag ångrar mig och bestämmer mig för att gå ut i köket istället, så är den mig i hasorna. Tass tass tass. Och om jag tvärvänder tar det hus i helvete när jag råkar kliva på svansens tass. Jag blir arg och rädd och den skriker och blir irriterad. Men vi blir snabbt sams igen. Tassandet fortsätter.

När natten är kommen och det är dags att sova, springer svansen in i sovrummet och väntar tålmodigt nedanför sängen till det att jag har lagt mig tillrätta. Då hoppar den upp och kurar ihop sig till en liten boll bredvid min huvudkudde. Den drar en djup suck och somnar in och jag hör hur dens andetag blir djupare och längre.

Det är nog inte alldeles lätt att vara någons svans heller

Det är natt. Men mörkret har för länge sedan intagit dagen så egentligen känns inte övergången från kväll till natt, något alls. Jag promenerar utan mål. Planlöst strosar jag gata upp och gata ner. Gator, bara svagt upplysta av ett fåtal fungerande gatlyktor. I mina öron spelas musik, min musik. Min Laleh.

Den första riktiga snön är på väg vilken dag som helst nu, det känns i luften. Minusgraderna har äntligen fått fäste om december och jag fryser där jag går, huttrar i den skoningslösa vinterkylan. Men det gör mig ingenting. Jag vet att värmen väntar på mig där hemma. Som en lockande inbjudan, för bara mig. Jag vet att filten längtar efter att få värma mina frusna ben och att ångorna från tekoppen inget hellre vill än att långsamt tina upp mina kinder.

Jag ser upp mot himlen, där jag går. Det är stjärnklart. Så där som det bara är om vinternätter. De är så små, fast ändå så stora, stjärnorna. Jag ser bara små ljuspunkter miljoner evigheter bort. Men jag kan föreställa mig hur de passionerat brinner för att hålla sig vid liv, i den annars så mörka rymden. Jag vet att de brinner, för om jag blundar så kan jag se deras lågor.

Och jag vet. Att om du tittar upp i detta nu, så ser du samma stjärnor. Du ser också de där små ljuspunkterna högt där uppe. Men du ser dem inte som jag gör.

Du kan aldrig se dem som jag gör.

Jag har spenderat hela mitt liv med att försöka hitta mig själv. Jag har letat på de vanliga ställena. Bland vänner, i förhållanden, i musiken, under sängen, mellan raderna i osända brev och bakom glömda minnen.

Så en dag ledsnade jag på att aldrig finna det jag sökte, så jag slutade leta. Och plötsligt stod jag där, som en uppenbarelse framför mina ögon. Så självklar och stolt.

Den dagen jag äntligen slutade leta, var dagen då jag fann mig själv.

Jag ska läsa Den allvarsamma leken. Jag vet inte varför jag inte har läst den tidigare, bara romanens namn lockar ju som få någonsin har gjort. Den har stått där i min bokhylla lockat på mig i flera år, säkert i fyra - kanske fem. Jag har ofta vilat blicken på den där den står, men det har aldrig gått längre än så.

Jag vet inte varför bladen inte redan har blivit bläddrade och tårar inte redan har blivit fällda över de båda älskandes våndor. För jag vet att den kommer få mig att gråta (Hennes hjärta var rymligare än hans). Jag vet inte varför jag känner så starkt att jag måste läsa den nu. Kanske just därför - för att jag vet att den kommer få mig att gråta.

"Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet."

Vissa människor. Ni saknar all respekt för andra människors känslor. Det är smaklöst, nästan äckligt. Som flugor i saftglaset en varm sommardag. Så ivriga att ni kommer att drunkna i den där sötsliskiga jordgubbsaften eller frysa ihjäl på isbitarna som inte ens har hunnit smälta.

Ni kliver på andra och bryr er inte alls om att de som ligger under era fötter har ont. Bara ni kommer fram fortast möjligast. Om ni i alla fall hade vett att dölja er iver, men det har ni inte heller. Men förvänta er heller inte att någon kommer att göra något för att hjälpa er när ni till slut drunknar i det där jävla saftglaset - vilket ni kommer att göra, som de dumma små flugor ni är.

Jag kommer att se på, med äcklad min, hur ni sprattlar med alla era små ben och försöker ta er upp.

Jag kommer att skratta när ni sjunker.

"Djävulens advokat", Jacques Vergès, får frågan om han skulle kunna tänka sig att försvara Usama bin Laden. Han svarar: "Ja visst, varför inte? Jag skulle till och med kunna tänka mig att försvara Bush."

Han är i alla fall konsekvent i sina något oetiska val, det kan ingen ta ifrån honom.

Jag minns att du sa en gång att vi kommer att leva för alltid. Det var evigheter sedan jag hörde dig uttala de orden, flera år. Jag skrattade nedlåtande åt dig då, sa att du var naiv och dum, en jävla barnunge, kallade jag dig. Jag sa att ingen lever för alltid. Inte ens vi. Jag vet att du blev ledsen, jag vet att du såg ner i marken för att inte visa mig dina tårfyllda ögon och jag vet att du inte kunde förstå varför jag ville förstöra dina vackra ord med mina spydiga fula. Jag vet inte heller.

Än idag står jag helt ovetandes om varför min enda önskan var att trycka ner din hoppfullhet i halsen på dig och sedan tejpa för din mun så att du aldrig skulle kunna uttrycka den igen. Jag förstår inte varför de där orden retade mig så till den grad att jag var tvungen att såra dig med mitt svar.

Men jag är ledsen och jag vet att jag hade fel. Vi kommer att leva för alltid.

Ibland är det svårt att veta när det är dags att sluta ljuga för sig själv. Den där vadderade sköna lögnen är så svår att vilja släppa taget om. Det är som att hoppa runt bland doftande olikfärgade blommor på rosa luddiga moln där inne i lögnen. Ibland kommer det glimtar av verklighet in som vittnar om ett mörkt och regnigt december-Sverige fyllt av tentor och ensamhet.  Då kan jag inte förmå mig till att göra något annat än att krypa ännu längre in i det där rosa mjuka fluffet som jag egentligen vet bara existerar för att jag vägrar inse sanningen.

Det kanske är dags nu, någon gång måste det ske. Någon gång måste man kravla sig ut från lögnen och möta verkligheten. För om man inte gör det så kommer man ändå de där molnen att försvinna under ens fötter och så småningom kommer man att falla platt till marken och det gör bra mycket ondare än att kliva ut självmant - på stadiga ben

Så här är jag, regniga jävla december och nu ska jag möta verkligenheten. Ensam.

Minns du hur vi sprang runt som vilda tonåringar i den gröna äppellunden i utkanten av stan, lekte tafatt eller någon annan fånig lek som vuxna människor i regel inte ägnar sig åt. Eller hur inbjudande vi tyckte att vågorna såg ut när de slog mot de karga klippblocken den där sommaren vi spenderade ute vid kusten. Kan du, om du blundar, se mig stå framför mitt staffli i körsbärsbersån vid vårt lantställe? Du retade mig för min allvarliga uppsyn och mitt tjat om min konstnärsådra som jag påstod att jag hade, men som aldrig riktigt ville infinna sig.

Kommer du ihåg när vi firade jul bara du och jag, i vår fula lilla etta i Gamla stan. Du, jag och en flaska billigt rött vin, Allegro Primitivo, tror jag minsann att det var. Det var inte alls gott, men vad gjorde det? Jag fick en blå tröja av dig den julen, en stor stickad sak. Jag tyckte inte att den var så fin men jag sa ingenting, den passade ändå oss så bra, den symboliserade det som var vi. Själv hade jag köpt en bok till dig. "Den allvarsamma leken". Du skrattade för det var så typiskt mig att köpa en bok. Snön föll utanför fönstret och elden knastrade i den gamla kakelugnen. Och vi gömde oss för världen och vi älskade det.

Kan du erinra dig de där fula byxorna som jag alltid envisades med att hasa omkring i inomhus? Du sa att det var dom fulaste byxorna du någonsin hade sett, grå noppriga mjukisbyxor som hade ett bäst-före-datum i början av åttiotalet. Det var dina byxor, jag tror aldrig att du tänkte på det. Jag använde dom för att de fick mig att känna mig nära dig. Som om jag befann mig inuti dig när jag bar dem. Men du bara skrattade.

Om jag sluter mina ögon, ser jag allt så tydligt. Varje liten detalj blir med ens kristallklar, som om allt hände igår. Som om det vore konstigt att du inte minns det som jag så tydligt kan frammana om jag så vill.

Varje fabricerat minne av någonting som aldrig har hänt.

Jag pratade med min mamma idag. Verkligen pratade, så som man kan göra med min mamma. Min mamma är så bra. Hon får en alltid att se det positiva i saker som kanske inte ter sig så positiva för stunden. Hon kommer alltid med upplyftande ord. Hon får mig att må bra, att bli glad, att tänka framåt. Hon vrider och vänder på saker till allt det onda bara ser ut som en enda stor fördel. Min mamma är bäst.

Hon kan lyfta hela min dag bara genom ett par kommentarer i en blogg.

Mamma kommenterar inlägget om scenen med Didrik:

"Ja, men det var ju väldigt tokigt att just den scenen har fastnat. Det kan man ju undra över. Idag kanske Du ändå har fått bort den och kan skriva det där vackra som Du tänkt och som jag sedan kan kommentera att "Du kommer att finna det Du söker", för det kommer Du ju att göra....."

Jag svarar:

"Jo nu är den scenen väck.. Istället har jag Dylans "It's all over now baby blue" i huvudet. Men det kanske är att föredra ändå. Kanske att det blir några vackra ord till slut.."

Mamma svarar:

"It's all over now baby blue"...... Ja det blir nog några vackra ord till slut. Tror på och älskar Dig/Kram

Jag älskar min mammi också!

Det är väl vackra ord, om något :)

Hur kan två saker som förnuft och känsla vilja åt två så olika håll? Förnuftet påstår en sak medan känslan säger en helt annan. Och vad viktigare är, hur ska jag veta vilken utav dem som har rätt?

Ska jag lita på förnuftets sakliga stämma i mina val i livet eller ska jag lyssna till känslans yviga bubbel? När valet inte är mitt att göra borde jag således lyssna på förnuftet men ändå tjattrar känslan högre och dränker totalt förnuftets röst med sin gälla ton.

Jag gillar mitt förnuft. Det är som en sträng skolfröken som man hatade och älskade på samma gång. Jag är tacksam över dets strikta uppenbarelse som besöker mig emellanåt och talar om för mig när jag är helt åt helvete. Det kan te sig hårt och orättvist men jag vet att den bara vill mitt eget bästa.

Men känslan, den känslan. Jag kan inte leva utan den. Även om den kör mig i botten så fort inte förnuftet är på sin vakt och kontrollerar mig. Även om den ibland får mig att tyna bort. Även om den får fördämningar att brista och tårar att trilla.

Även om jag ibland önskar att den inte fanns.

Jag vill så gärna skriva något vackert och poetiskt om allt som far omkring i mitt huvud. Ni vet, bara låta orden flöda på ett sätt som slår alla med häpnad. Och när ni lämnar min blogg, skulle ni lämna den med en klump i halsen och tårar i ögonen. Ni skulle lämna kommentarer som "Allt kommer att bli bra" "Du kommer att finna det du söker" etc.

Men allt jag har i huvudet är en scen från "Ebba och Didrik". "Ebba och Didrik" av allt, en serie som jag inte har sett sedan jag var nio år gammal. Det är en scen där Didrik ska spela sin egenhändigt hopsnickrade låt för den äldre tjejen Yrla, som kommer fram så fort jag sluter ögonen för att tänka fram vackra, nedstämda ord.

Han sitter vid ett piano och hamrar hysteriskt på tangenterna medan han alldeles för högt och nervöst sjunger refrängen "I LOVE YOU, I LOVE YOU!" Och det hela är så pinsamt att man bara vill titta bort. Han misslyckas så fatalt i sin kärleksförklaring att man inte vill något annat än vrida på huvudet och aldrig mer se tillbaka igen och ändå är det just den scenen som gång på gång spelas i mitt huvud, som på repeat.

Undra vad en eventuell psykolog skulle säga om det.