Simplysolo - Simply the Best

Jag var med i en danstävling på Dramaten imorse. Det gick jättedåligt eftersom min danspartner och jag inte alls hade samma ambitioner med vår dans. Jag tyckte ändå att gick rätt bra, för att vara min första tävling. Särskilt när man tänker på att jag aldrig har dansat speciellt mycket alls förutom på krogen och två terminer hiphop när jag var elva. Min partner tyckte däremot att jag gjorde allt fel.

Medan vi väntade på att de andra skulle dansa gick jag till en intilliggande byggnad för att komma min griniga danspartner. Jag sitter vid ett högt bord med tillhörande barstol precis utanför en loge när en hysterisk tjej, ett par år yngre än mig, kommer fram och bubblar om att hon ska träffa E-type. Tydligen så har hon vunnit någon slags tävling och är helt överlycklig. Hon frågar mig vad han heter egentligen och jag svarar att han heter Martin. Egentligen vet jag inte men jag har för mig att det är så han heter. Den hysteriska tjejen jublar och klappar i händerna. Jag tänker att hon är en idiot. Sedan öppnas dörren till logen och en okänd man ber henne stiga in och säger att E-type kommer snart, sedan stängs dörren.

Efter en stund kommer E-type gåendes. Han stannar vi mitt bord. Frågar vad jag heter. Jag meddelar att jag inte är fjortisen han ska träffa. Han skrattar lite och säger att han förstod det. Han frågar vad jag gör där och jag säger att jag har dansat på Dramaten. Sedan sträcker jag lite på mig för det låter ändå ganska fint, att ha dansat på Dramaten. Även om det gick åt helvete. Vi pratar en stund, han ser in i mina ögon och frågar efter mitt nummer. Jag vet inte om jag egentligen är så intresserad, jag har aldrig varit något fan av E-type men han var ju ändå rätt charmig. Precis när jag ska skriva ner det vaknar jag av att Hanna Fahl önskar mig välkommen till P3 populär. Jag tittar på klockan, den är tio. Jag hann aldrig ge mitt nummer så nu kommer han väl aldrig att ringa. Synd, för han var ju ändå rätt trevlig som sagt.

Jag märkte för en stund sedan att jag har satt på mina trosor ut och in. Lappen som ska sitta på insidan fladdrar omkring på utsidan. Som om inte det var nog märkte jag att jag har satt mitt gamla slitna linne bakochfram. Jag tyckte allt att det kändes lite tajt om halsen men det var inte förrän jag kände lappen som jag verkligen förstod. Ibland är det tur att det finns lappar så att jag vet hur saker och ting ska vara. Men jag inser ju att det här är rätt typiskt mig. Det är lite sån jag är. Ut och in och bakochfram. Aldrig helt rättvänd.

Men jag tror att jag trivs rätt bra med det.

Visst är det så att tjejer får fria när det är skottår? Eller är det bara på skottdagen? Jag gjorde nämligen ett sådant där fånigt test någonstans där det stod att jag måste gifta mig i år, det visade att jag är redo och det är nu. Jag känner mig inte alls särskilt redo men testets ord är min lag. Och var jag än tittar i min lägenhet så står det inga män på knä redo med någon ring. Så jag tänkte att jag kanske får ta saken i egna händer och fria till någon själv. Undra bara till vem jag ska fria, det finns ingen som jag känner att jag vill dela mitt liv med just nu. Eller det finns en person i och för sig.

Jag kanske borde fria till den personen. Undra om jag skulle svara ja om jag friar. Vad spännande den här dagen precis blev. Sådär bubbligt pirrigt nervös.

Det är sällan jag får uppleva morgonen. Oftast när jag vaknar är det förmiddag eller kanske till och med lunch. Idag har jag upplevt morgonen dock. Jag har sett dagen vakna till liv med andra ögon än när jag har varit vaken hela natten. Vaknade helt av mig själv. Promenerade runt kvarteret med hunden vid sju.

Vädret var inte alls på gott humör. Det var grått och regnigt. Om vädret verkligen hade ett humör så hade det varit surt. Kanske irriterat, så där som man är om mornarna innan man har fått i sig kaffe. Kaffe måste man ha om morgonen. Jag satte igång bryggaren när jag kom in. Värmde händerna i diskvattnet. Ibland är det till och med skönt att diska. Plockade lite här hemma innan jag satte mig ner med mitt stora kaffeglas för att riktigt vakna till liv.

Jo, jag skulle nog kanske kunna tänka mig att bli en morgonmänniska, ändå.

Pappas barndomskamrat eller möjligtvis ungdomskamrat Glenn ringde på dörren för en halvtimme sedan. Åtminstone tror jag att det var han. När jag såg honom senast var han tjugo år yngre och jag var liten. Han och pappa drack grogg tillsammans någon fredagskväll lite då och då i tidernas begynnelse. Glenn är inte  från Göteborg och han är inte sotare, han är elektriker eller möjligtvis telemontör eller något liknande (tror jag). Han fixade mitt tv-uttag. Jag hade inte bett om det men tydligen så hade grannen ovanför mig gjort det, för mitt trasiga tv-uttag störde hans hemtelefon av någon anledning.

Konstigt det där. Jag reflekterade inte alls över att det kunde vara Glenn förrän han sa hejdå och stängde dörren. Jag undrar ifall han reflekterade över att jag var hans forna kamrats dotter. Om det nu var han, Glenn alltså.

Sotaren har meddelat i trapphuset att han (eller hon) kommer mellan sju och två idag. Sådant där gör mig nervös. Jag vaknar automatiskt klockan sju i sådana lägen även om jag somnade tre. Och dom kommer aldrig förrän efter tio någon gång ändå, och med dom menar jag alla människor som säger att dom ska komma så där okristligt tidigt.

I morse vaknade jag tio i sju av att hunden spydde i min säng. Skön typ det där, verkligen. Det är alltid ett trivsamt sätt att vakna på. Ni snackar som väckarklockor som fejkar soluppgångar, ni skulle bara veta. 

Jag hade ställt klockan på nio (den riktiga alltså), för jag ska till skolan men what the heck, sju blir väl bra? Min längtan efter kaffe har aldrig varit starkare och kaffebryggaren har nog aldrig bryggt kaffet långsammare förut.

Förövrigt har jag "glömt" att meddela sotaren om att jag har en hund hemma och att jag inte kommer att vara hemma efter elva. Det kan dom gott ha!

Jag vaknar inte av att klockradion går igång men jag drömmer om Adam Tensta. Sedan drömmer jag att Hanna Fahl pratar med mig. Jag säger till henne att jag vill sova men jag hinner inte ens drömma vidare förrän larmet på mobilen går igång. Då vaknar jag, stänger av mobilalarmet samt klockradion med Hannas babbel och släpar mig upp ur sängen och ut i köket för att sätta på kaffe. "Jag skriver för att få ut allt det som finns inuti. Det är som en ventil för känslor, åsikter, tankar och funderingar. Att inte skriva är som att vara tyst. Som att kväva sin röst och aldrig låta orden möta världen."

Jag missar så klart att trycka igång den men det märker jag inte när jag halvt medvetslös drar på mig mjukbyxor, tröja, jacka, skor och ropar på hunden som fortfarande ligger och gonar sig under täcket i sängen. Det blir en rask promenad. Jag längtar efter kaffet och hunden fryser. Noterar att snöflingor far omkring i luften men jag är inte så naiv att jag  tror att det faktiskt ska bli någon snö att tala om. "Jag har skrivit så länge jag har kunnat skriva. Det började med små historier om troll och rymdvarelser, bildillustrerade förstås. När jag blev lite äldre handlade det om skidolyckor och kärlekshistorier, olycklig kärlek och ond bråd död. Men det var inte handlingen som var det viktigaste, det har aldrig varit handlingen som har stått i centrum för mitt skrivande. Det viktigaste har varit att just få ut allt det där som ligger och trycker inuti. Det är som en ventil som måste öppnas ibland men istället för luft, släpper den ut bokstäver."

Väl inne upptäcker jag till min besvikelse att kaffet inte ens är påbörjat. Jag trycker igång det och tar en snabbdusch. Det är det enda sättet att vakna på morgonen utan att somna. Klär på mig och gör mig i ordning. Väl färdig står jag och stampar vid kaffebryggaren och förbannar dess långsamhet. Och när kaffet äntligen är klart hinner jag ta två klunkar innan det är dags att gå hemifrån. "Jag skulle kunna använda en duk och oljefärger som ventil. Jag har gjort det också men det ger helt enkelt inte samma tillfredsställelse. Färgerna kan spegla mitt humör och tillsammans med motivet kan jag få någonting sagt. Men jag kommer aldrig någonsin lika nära sanningen med målandet som jag gör med orden."

Möter upp en gammal kursare för sällskap. Jag är stressad, hon är stressad, hade hunden varit med så hade han också varit stressad men den jäveln ligger så skönt och sover i min säng där hemma. Vi kommer till skolan i tid. Jag kryssar mellan människor för att ta mig till rätt byggnad. Kommer fram till klassrummet, öppnar dörren och stiger in. Sätter mig på en ledig stol. Andas, slappnar av, stressar ner. Så kom jag hit. "Jag kan aldrig uttrycka mina känslor, åsikter och tankar så tydligt och strukturerat som med ord. Där finns det tid för eftertanke som inte finns där när jag talar. Ett uttryck kan aldrig bli så precist som när det är nedskrivet. Därför skriver jag. Och så kom jag hit."

Jag har gjort det! Jag har nishat mig. Jag har placerat mig själv i ett fack och det var inte en dag för tidigt. se vad jag har gjort:

Enkel men komplicerad - kultur

Nå, vad tycker ni?

Jag hittade ett kort på mig själv i min mobil. Det är lite mörkt och suddigt och egentligen vet jag inte alls varför jag har tagit det. Ett försök till något slags modereportage möjligtvis. Svart is the shit, om man säger så. Kanske hade jag tänkt göra en Blondinbella och kanske hoppades jag på att hundra människor skulle kommentera saker som "Asså, den där svarta tröjan är så jääävla snygg", "Asså, jag ba äääälskar din stil" eller "Minna du är liksom som typ gud liksom asså!" (...)

Men skit i det nu. Koncentrera er istället på den svarta saken nere i vänstra hörnet. Det är min hund. Vad gör han där? Och varför blänger han så surt in i spegeln? Och visst ser det ut som om han planerar något ondskefullt!? Ibland är han läskig, min hund. Som en ilsken vålnad i en asiatisk skräckfilm. Som ondskan itself. Och plötsligt hörs musiken från Omen.

.

Mamma hade skickat med lite pengar i kortet jag fick, så jag drog på mig skor, mössa och jacka och begav mig ut i ovädret. Hagel och vind var det, himlen var alldeles mörk och hela atmosfären kändes olycksbådande, som i en katastroffilm. Man bara väntade på vulkanutbrottet. Blomaffären nere vid centrum var fullproppad med folk. Jag mötte en medelålders man i blåställ som kom ut genom dörrarna till den lilla blombutiken. Han hade en stor bukett med blommor i famnen, alternativt en liten bukett med mycket tidningspapper runt. Han såg så stolt ut när han gick förbi mig. Jag iakttog honom noga. Funderade över om det var lycka jag såg i hans ögon eller om den där stoltheten bara berodde på att han hade kommit ihåg att köpa blommor. Jag hoppas att det var genuin lycka, det kändes så. Jag kom på mig själv med att vara glad för hans skull. Att hoppas att den där glädjen finns i honom var dag och att mer ges än bara blommor. För vad betyder blommor egentligen?

Själv gick jag förbi blomaffären och fortsatte till den lilla matbutiken som ligger ett par meter längre bort. Funderade på vad jag gjorde förra året den här dagen. Men jag kunde inte minnas. Men för två år sedan var jag på bio med en pojkvän, jag bjöd. Vi såg Casanova, så passande. Innan det hade jag lagat god mat till oss hemma i vår nyrenoverade lägenhet. Förrätt, varmrätt och efterrätt. Efter att vi kommit hem från bion stack han iväg till en kompis för att spela poker. Det var vad han sa åtminstone. Egentligen gick han hem till sitt ex. Han kom nog inte hem den natten. Det känns bättre att inte minnas förra året än att minnas det jag gjorde då, för två år sedan.

Jag lyxade till det med tomat- och oreganobröd i affären, och salami. Köpte till och med Coca-Cola fastän jag sällan dricker det nuförtiden. Jag längtade hem till filten och boken. Ibland känns det bra att vara ensam. Jag kom att tänka på att jag hellre sitter med värmen hos mig själv än kylan från någon annan. Det blev fina smörgåsar. Förövrigt så gillar jag inte Alla hjärtans dag av den enkla anledningen att den existerar enbart för att främja kommersialismen. Jag älskar mina nära varje dag och jag kan lika gärna visa det den femtonde juni som den fjortonde februari. Fast jag blev ju glad för kortet, det blev jag.

Jag är nyss hemkommen från en kort promenad runt kvarteret med hunden. Ute är det sex grader varmt och sol. Det är ett sådant där matt vintersolljus ute. Fast ändå känns det lite som vår. Särskilt kändes det som vår när en gammal farbror långsamt cyklade förbi oss på vår promenad. När gruset knastrade under hans däck. Då slungades jag tillbaka tjugo år i tiden och hade för ett ögonblick exakt samma känsla som när jag var liten och hade fått ta fram cykeln efter vintern. De där första tramptagen för säsongen var speciella. Upp och ner för gatan i vårsolen. Knastret från gruset som fortfarande låg kvar. Farten i nedförsbacken. Det var tider det, då cykeln var mer än bara ett transportmedel.

Då våren var mer än bara en årstid.

Jag fick mitt studentkort för vårterminen från CSN idag. De sedvanliga erbjudandena följde givetvis med. 20% på Swebus, studentmobilabonnemang från Telia osv. Men det finaste erbjudandet var nog ändå det från DN, där kan man spara inte mindre än 2056 kronor. Jag kan, om jag vill, få betala 125 kronor i månaden för att få en tidning i brevinkastet varje morgon klockan tre eller fyra.

Men hur spännande det här erbjudandet än låter och hur fint det än hade varit att kunna och läsa tidningen till frukosten jag aldrig äter så är jag tvungen att tacka nej. Mitt inbrottslarm är lite skevt. Det tror nämligen att någon försöker ta sig in i lägenheten när något närmar sig brevinkastet. Och så roligt är det inte att vakna mitt i natten av en galen, skällande hund. Även om det kanske kan låta som ett drömscenario så är det inte det, jag vet. Det var inte alls länge sedan som just DN försökte att värva mig som läsare genom att dela ut gratistidningar så där mitt i natten. Jag blev livrädd första, andra och tredje natten. Fjärde och femte natten vaknade jag av porten och var beredd. Sjätte natten låg jag vaken och väntade men då kom det aldrig någon tidning. Så blev jag irriterad över det också.

Jag undrar om det finns någon slags inställning på det där hemska larmet så man kan få det att bara gå igång när det verkligen är någon som försöker ta sig in i lägenheten. Jag vill gärna att det slutar se posten som ett hot, alla mina räkningar har hemska bitmärken i sig, fast det kan dom i och för sig gott ha. Komma här och komma.

Det är samma sak år efter år, efter varje deltävling och efter varje melodifestival kan man konstatera en enda sak: Sverige har jävligt kass musiksmak. Att Christer Sjögren gick vidare med sin europafjäskiga låt innebar ett nytt lågvattenmärke och jag påmindes återigen om varför jag i regel inte ser på melodifestivalen. Annars hade man ju kunna tänka sig att Michael Michailoff och Brandur(?) åtminstone skulle ha gått vidare till någon slags andra chans. Men nej, Sveriges befolkning röstar fram en barnunge som sjunger disco och en gubbe som sjunger publikfriande dansbandsmusik - som man faktiskt på riktigt mår illa av.

Det enda positiva i det hela var att Suzzie Tapper gick vidare till andra chansen, jag gillade henne. Hon hade en skön röst, nervositeten till trots. Men jag skiter i vilket, jag tänker inte titta något mer på det där. Jag har hört att Lasse Lindh ska vara med och där går min gräns. För är det någon jag verkligen inte tål så är det Lasse Lindh.

Helg för mig brukar innebära att sitta hemma och plugga och helgens höjdpunkt består av en rast mellan tolv och två på lördagsnatten då jag tillåter mig att se på "Cold Case". Det kanske låter tråkigt, det är det också men det är nödvändigt. Den här helgen ska jag däremot spendera tillsammans med min kära syster. Nåja, inte hela helgen. Jag kommer inte undan studierna helt. Men den här kvällen och i morgon kväll ska spenderas i hennes sällskap. Jag har inte träffat henne så mycket på sista tiden så det här ser jag verkligen fram emot.

Ikväll ska vi avnjuta en middag och öl på en restaurang i stan. Våra kära föräldrar har erbjudit sig att ha hunden, samt gett oss fyrahundra kronor att äta för. Hrm, jo det där med att vara vuxen heller inte, det kan vi prata om någon annan gång väl? (...)

Imorgon ska vi svulla tills vi mår illa, vi är ganska bra på det. Jag tror att den förmågan ligger i familjen. Vi ska se på melodifestivalen. Jag är inte särskilt mycket för melodifestivaler egentligen och om jag ska vara helt ärlig så visste jag inte att det var någon sådan nu i helgen förrän någon berättade det för mig häromdagen. Jag hade inte tänkt titta men sen såg jag att Michael Michailoff skulle vara med. Ja, jag erkänner, jag har haft en "crush" på honom i flera år så jag offrar mig för honom och genomlider en melodifestival med E-type och Amy Diamond och står ut med skammen för hans skull. He better be good!

Det blir nog en fin helg det här.

Du fanns endast när jag inte andades. Som om mina uteblivna andetag behövdes fyllas upp av något och att något egentligen var någon som egentligen var du. Jag höll andan och lät dig finnas där en stund. Räknade förlorade andetag. Räknade stunderna med dig. Jag trivdes där, i tystnaden, i lugnet.

Jag vilade där och då i ditt behagliga sällskap. Men ingenting varar för evigt, lungorna behövde luft och jag var tvungen att andas. Du försvann bort i samma ögonblick jag tog det där riktigt djupa andetaget som är så välbehövligt efter så många ickeandetag. Du kunde inte konkurrera med syret. Och sedan fanns du inte mer.

Jag saknar dig, men jag skulle sakna att andas ännu mer.

Jag försöker stapla svarta symboler på vit bakgrund, på tvären, men det hela rasar uppåt. Allt jag vill säga hamnar i en hög i taket. De ser ut som små myror där de ligger, helt omedgörliga. De där omöjliga symbolerna vill inte alls samarbeta med mig ikväll. Jag tänker på Babels torn när jag ser mitt raserade bygge. Bara det att tornet i det här fallet skulle vara på tvären och att det nu rasade uppåt. Samt att mitt torn beboddes av symboler, som jag inte längre förstår. Som i sången med Wiehe. Och då rasade tornet samman.

Jag skriver därför en text utan ord. Provar att bygga meningar utan bokstäver. Men allt som blir till är ett blankt papper utan svarta symboler. Allt som jag vill säga finns där, men det syns inte.

Men jag vet att du ser. Jag vet att du vet vad det står.

Jag klippte mig idag. Håret såg slitet ut och jag gillade inte de kluvna topparna. Dessutom var det så långt och omedgörligt. När håret når midjan bör det klippas, åtminstone mitt. Man märker att jag är less på det då. Det får alltid sitta i en slarvig knut.

Så jag klippte mig. Bara topparna förstås men jag har någon slags frisyr i fram där håret är lite kortare. Jag hade inte tid att boka klipptid hos en frisör eller be någon kompis hjälpa mig så jag klippte mig själv. Det är sådan jag är, jag får infall och infallen måste följas nu på momangen. Fem minuter innan jag klippte mig hade jag inte en aning om att idag var dagen mitt hår skulle klippas. Det är lite taggigt och ojämnt men det är okej, det matchar min personlighet. Allt ska inte vara så jävla rakt och precist jämt.