Simplysolo - Simply the Best

Jag ser på teve i genomsnitt ungefär en till tre timmar i veckan. Det finns ingenting som jag känner att jag vill eller måste se så mest blir det att jag kanske slår på teven som sällskap medan jag äter. Oftast blir det nyheter, ibland blir det "Simpsons", eller "Family Guy" om det går. Ibland råkar jag halka in på någon intressant dokumentär som till exempel "Get up Stand up" som det kan tänkas att jag till och med ser klart på, men oftast stänger jag av teven direkt när jag har ätit klart.

Men det finns ett undantag. Om jag är hemma en lördag så går ungefär två av veckans tre timmar åt till att se på "Cold Case", eller "Kalla spår" som det heter på svenska. Svt2 visar nämligen dubbelavsnitt av denna eminenta serie mellan kvart över tolv och två på lördagsnätterna. Och jag kan helt ärligt säga att jag ser fram emot dem. Då kryper jag upp under filten i soffan, bunkrar upp med godis och te, och papper så klart. Jag gråter alltid en skvätt i slutet av varje avsnitt, det slår aldrig fel.

Jag vet inte vad det är med den här serien som gör att jag gillar den så mycket att mitt vanliga ointresse för teven helt försvinner och ersätts med någon slags barnslig iver. Men jag kan tänka mig att det dels beror på att de tar upp gamla fall och att de sedan hela tiden skiftar mellan nutid och dåtid. Beroende på årtionde fallet är ifrån kan man förflyttas tillbaka till 30-tal, 40-tal, 50-tal, ja ni förstår. Igår, till exempel, handlade första avsnittet om en homosexuell man som mördades 1964. Man fick en inblick (om än väldigt liten och osäker) i hur det var att vara homosexuell runt den tiden i USA, hur klubbarna var hemliga och hur polisen gjorde razzior mot dessa klubbar och spöade alla som befann sig där. Nu vet jag att serien är fiktion, men den känns autentisk. Den slår alla andra kriminalserier med hästlängder.

För övrigt spelas det alltid, och med alltid menar jag oftast, bra musik i avsnitten. Musik som dessutom varieras från olika årtionden beroende på vilket år fallet är ifrån. Lite godis och två timmar "Cold Case" och jag är nöjd med kvällen. Jag är så lättflörtad.

Favorittidning: Illustrerad vetenskap

Favoritplagg i garderoben: Svårt. Mina röda mjukisbrallor. Eller nej förresten, dom vita. Jag är en slacker.

Byter gärna garderob med: Någon med fler mjukisbrallor.

Modetips till allmänheten: Mjukisbrallor is the shit!

Min lägenhet kan beskrivas som: Rörig. Rörig är nästan för snällt. Men den är rätt mysigt i sin rörighet.

Dig själv med tre ord: Förvirrad, glömsk och alldeles, alldeles underbar (om man gillar förvirrat och glömskt det vill säga).

Jag tränar: Poweryoga höhö

Jag ville bli när jag var liten: Författare eller åklagare.

Nu vill jag bli: Stor någon gång. Eller förläggare. Eller bibliotekarie - det är coolt.

Humör just nu: Jag är rätt glad. Ja, minsann, det är jag!

Är det något du absolut inte äter: Bönor, det är djävulens påfund. Den där mjöliga konsistensen kan inte komma från någon annanstans.

Hur många kuddar sover du med: Fyra. Fem om man räknar hunden, vilket man borde göra eftersom jag mestadels sover med huvudet på honom.

Morgon- eller nattmänniska: Nattmänniska. Fast jag finns på morgonen också, typ. Fast jag är inte så medveten om det.

Sparare eller slösare: Hahaha

Bästa film: Vår hemmavideo, den är rolig. "Du måsta backa" "men mamma zooma då!" "Nej, dom ska backa!" "Men zooomaaa!" "Jag vet inte hur man gör!"

Bio eller promenad: Vill du hångla om jag väljer bio? Annars tar jag promenaden, om jag slipper ta med hunden.

Är du kittlig: Om jag berättar det kommer alla jag träffar att kittla mig, jag orkar inte det.

Största svagheten: Svagheter, vad är det för påhitt? Jag är som Bamse hög på dunderhonung. Sedan är jag visserligen ganska naiv och tror det bästa om dom flesta. Vilket sällan stämmer.

Det här är jag bra på: Stöka till, skjuta upp saker och lägga pussel. (Jag har en fallenhet för färg och form).

Chips, morötter eller godis: Morötter är sällan prio ett.

Stökigt eller välstädat: Har inte det framgått redan?

Kaffe, te eller inget: Kaffe eller te. Inget verkar så tråkigt.

Har du en besatthet: Jag har flera, det är trevligt. Ibland otrevligt. I alla fall när dom upptäcker mig.

Är det något mer ni undrar över? Eller inte undrar över?

Jag poweryogade igår. Utförde poweryoga, eller hur man nu säger. Det är inte som vanlig yoga vill jag lova. Nej, det är mer power i. Jag har inte yogat på nästan ett år men när jag vaknade i morse hade jag inte ont någonstans. Besvikelsen var stor. Om man inte har ont någonstans efter det första poweryogapasset på nästan ett år då kan man vara alldeles säker på att man har gjort allt helt fel. Jag låg där i sängen och verkligen försökte känna efter, någonstans måste det väl ändå göra lite ont men icke.

Så studsade jag upp ur sängen och höll nästan på att studsa tillbaka helt ofrivilligt. Baksidan av låren gör ont, framsidan av låren gör ont, vaderna gör jävligt ont. Baksidan av armarna (säger man baksidan av armarna?) gör in i helvete ont. Fast axlarna gör ondast. Dom gör så ont att jag ogärna vill röra på mig, alls. Axlarna önskar att dom inte fanns.

Jo, men så det var ju ett ganska lyckat pass ändå men så här i efterhand känner jag att jag kanske inte borde ha struntat i att stretcha. Det var stöddigt.

Ibland föreställer jag mig hur du skulle ha sett ut om du hade fått leva. I mina drömmar har du alltid ljust lockigt hår och klarblå ögon. Du ser ut lite som Ninni, i rännstensungar. Och de gånger jag tänker på dig så spelas "I min lilla, lilla värld av blommor" lågt någonstans i bakhuvudet. Och jag föreställer mig dig i Cornelis Vreeswijks famn, så som han bar på Ninni, i filmen. Bara det att Ninni är du.

Egentligen tror jag att ditt hår skulle ha haft samma färg som mitt. Det skulle säkert ha varit rakt, och så där omöjligt att få till några lockar i, så som mitt är. Dina ögon skulle ha varit bruna som mina, och som mammas. Det är vad jag tror när jag tänker efter.

Men det är aldrig så du ser ut när jag blundar. När jag blundar ser du ut som lilla Ninni och du är aldrig vare sig äldre eller yngre. Konstigt egentligen att du har stannat i just den åldern i mina tankar. Kanske beror det på att jag själv var i den åldern, då du som mest figurerade i mina drömmar och fantasier.

Men jag undrar varför jag ser dig just i Ninni. Eller henne i dig.

På måndag börjar en ny kurs, vårterminen tar fart. Det ska bli roligt, jag ser fram emot det. Jag ser fram emot just den kursen och jag ser verkligen fram emot den dagen då jag är färdig med tentan jag sitter med i detta ögonblick. Framförallt ser jag fram emot att slippa den här kursen som jag har tragglat mig igenom under hösten och som kanske har varit det absolut tråkigaste jag har läst under min studietid.

Det jag däremot inte ser fram emot är schemat för den nya kursen. Undertecknad ska nämligen vara i skolan två dagar i veckan klockan åtta på morgonen. Åtta på morgonen, hörni! Vad är det för befängd idé? Då har ju jag precis somnat. Jag måste gå hemifrån klockan sju. Då har jag verkligen precis somnat. Jag måste gå upp klockan sex,  då är det inte säkert om jag ens har hunnit somna än. What to do, what to do?

Det finns två alternativ. Antingen vända tillbaka på dygnen eller vara vaken hela natten, gå till skolan och sedan sova. Det första låter inte speciellt lockande, jag tycker ju om mina nätter. Dessutom är det inte säkert att jag kommer upp klockan sex vilket fall, det är ju praktiskt taget mitt i natten oavsett när man går och lägger sig. Alternativ nummer två känns inte heller så kul, och man kan ju undra vad jag kommer att få ut av föreläsningarna. Jag kommer nog vara mer sovandes en vaken men jag är rädd att det blir så även om jag väljer alternativ nummer ett. Jag kan helt enkelt inte bestämma mig. Hela min rytm blir rubbad av det här. Hela jag kommer att bli rubbad av det här. Hur tänkte de egentligen när de bestämde sig för det här schemat?

De borde väl veta att humanister inte går upp tidigt!

Idag har jag spenderat 20 minuter i ett väntrum, sittandes mitt emot Rolf Lassgård. Det kändes nästan som om jag statist i en film. Han är ganska stor, Rolf. Inte bara som skådespelare utan stor, kroppsligt. Riktigt stor faktiskt. Det var väl kanske inte så roligt i sig. Det som var roligt var de människorna som kom och satte sig i väntrummet under tiden vi satt där, som nästan alla hejade på Lassgård. För det var rätt intressant att iaktta, man liksom såg precis vad som försiggick i deras huvuden.

Först såg de någon de kände igen och hejade av bara farten. För man ska faktiskt vara artig och heja på folk man känner. Sedan såg man hur tankeverksamheten satte igång och de började söka i minnet varifrån de kunde tänkas känna igen den här mannen de nyss hejat på. Sedan kom de på vem det var och tittade ner i golvet och skämdes, till det att de blev uppropade.

Själv satt jag och funderade på hur häftigt det skulle vara med en exklusiv intervju med Rolf Lassgård i min blogg. Men det är väl klart det inte blev någon. Även om jag inte hade varit en fegis så hade det känts lite opassande att flyga på honom i ett väntrum. Fast nu är jag ju ändå en fegis så det hade ju kvittat var vi hade befunnit oss.

Så istället bjuder jag på en obefintlig O-exklusiv intervju med ingen alls.

När jag var liten var jag två dagar i veckan hos min farmor och farfar istället för hos min elaka dagmamma. Min dagmamma gillade aldrig mig och jag gillade inte henne heller. Dagarna jag var hos farmor och farfar var de allra bästa dagarna och det är en ynnest att få ha tillbringat så mycket tid med dem som liten. Hos min dagmamma kände jag mig mest i vägen men hos mina farföräldrar var jag bäst i världen - och sötast (fast jag egentligen var ganska ful).

Farmor brukade gå med mig till lekplatsen vid den gamla sockerladan som låg precis framför deras hus. Där fanns det stora klätterställningar, massa gungor, rutschbanor och en snurrgunga. Farmor brukade sitta på en av bänkarna som stod lite vid sidan om och läsa Allers eller pyssla med något annat, kanske sy. Hon tittade alltid när jag ropade på henne när jag skulle visa mina trick. Ibland blev hon orolig. Hon sa åt mig att akta mig så jag inte skulle göra mig illa, men hon blev aldrig arg, aldrig. För jag var hennes barnbarn och hon älskade mig. Och som jag älskade henne.

Farfar brukade ta mig till Stenebergsparken när han fortfarande var pigg. Den låg också framför deras hus fast åt andra sidan om den bruna sockerladan. I parken fanns det en pool, som på somrarna var fylld med vatten - och skrikande barn. Den var väldigt grund så det var bara småbarn som badade men den dög utmärkt för oss. Runt omkring poolen låg det alltid folk och solade när det var fint väder. Det fanns två lekplatser i Stenebergsparken, en för mindre barn och en för större. Om man fortsatte förbi lekplatserna, kom man till en scen. Jag har för mig att jag har sett någon barnpjäs där någon gång. Nu ser den mest fallfärdig ut, nerkluddad och trasig.  Efter att ha gått förbi scenen  kom man minigolfbanan och till höger om den, låg kiosken. Vårt mål.

Om sommaren var det jämt  liv och rörelse i parken. Alltid gick vi till kiosken, det tog ett tag för det fanns så mycket att stanna och titta på och pyssla med. Jag fick leka en stund i någon av lekparkerna. Men sen ville farfar ha sin tidning. Jag fick alltid en Mer, en sådan trekantig förpackning. Apelsin var godast. På vägen tillbaka fick jag leka en längre stund i lekparken som blev valet för dagen. Farfar satt på en bänk och läste tidningen. Men tittade alltid upp när jag ropade, precis som farmor. För jag var hans barnbarn och han älskade mig. Och som jag älskade honom.

Ibland när jag har gått genom Stenebergsparken med hunden nu på senare år är det som om alla minnen får liv igen. Jag nästan väntar mig att höra farfar ropa att jag ska skynda mig på. Men nu är parken död, precis som farfar. Och farmor. Det är som om de tog parken med sig. Det är sällan folk där nu mer. Några gamlingar nedanför scenen som spelar Boule, ibland om somrarna. Jag brukar stanna och titta medan de spelar och tänka på farfar. Och farmor.

Då värker det till i hjärtat, av saknad. Men jag vårdar mina minnen, ömt.

Är det någon mer än jag som har insett det korkade med att ge nyårslöften till sig själv. Om jag inte hade varit så smart och skippat den biten så hade jag lovat mig själv att jag ska äta hälsosammare under 2008, vilket hade gått åt helvete redan första dagen.

I frysen ligger det glass. På köksbordet ligger en halv påse maränger. I kylen står en tub full med chokladsås. I skåpet ligger det två halvfulla chipspåsar och på vardagsrumsbordet står en skål med godis. Och då har jag inte ens nämnt de två chokladaskarna som vilar i bokhyllan eller det faktum att jag åt så mycket vitlök igår att det var helt nödvändigt med massa Coca-Cola idag. För att inte tala om den sedvanliga bakispizzan. Med bea, of course.

Om jag hade lovat mig själv att bli mer hälsosam så hade jag ju redan nu gett upp det och tänkt att det nog var lika bra att vänta till nästa år eftersom det här uppenbarligen gick i stöpet direkt, löftet hade ju redan varit brutet. Men eftersom jag inte har lovat mig själv ett enda dugg kan jag äta upp resterna med gott samvete och kanske fundera lite på om jag ska leva på kaffe i fyra veckor framåt sedan.

Jag och min finaste vän skulle fira nyår i lugn och ro tillsammans med varandra och en del alkohol. Jag hade ju så klart gjort det mysigt med levande ljus i vardagsrummet. Bara för att man ska ta det lugn bara två kompisar så betyder ju inte det att man ska snåla med stämningen. Fast det fick räcka med värmeljus. Någon måtta får det vara.

Brukar man säga att man inte ska ha ljus på teven? Ingen har sagt det till mig, fast någon borde ha gjort det. Ett av ljusen började nämligen bete sig jättekonstigt. Som om det ville bevisa för de andra ljusen att det var lite förmer än dem. Ni vet hur ljus håller på när de ska flasha inför sina kompisar. Sträcker ut lågan och brinner som fan och sådant. Och det här ljuset hade verkligen storhetsvansinne. Det hade tydligen bestämt sig för att ta över hela lägenheten.

Jag och min kompis sneglade på det ett tag och kom sedan överrens om att det kanske var bäst att blåsa ut det, så jag försökte men det var inte det lättaste. Jag fick ta hjälp av min kompis för att försöka få det att slockna. Och tillsammans blåste vi ner ljuset så det landade bakom teven och lagom stora flammor började slå upp längs väggen. Ungefär här fick vi panik och jag såg framför mig hur hela teven skulle explodera, så jag skickade fram min kompis att genomföra släckningsarbetet medan jag mer fungerade som en arbetsledare och övervakade det hela från ett tryggt avstånd. Det, mina vänner, kallas teamwork.

Det hela var över ganska fort och allt som nu vittnar om att incidenten någonsin har ägt rum är några svarta fläckar på den vita tapeten bakom teven. Jag hoppas att de går bort så jag inte blir skyldig att betala nya när jag flyttar. Borde inte det gå på hemförsäkringen i sådana fall? Allt jag vet att jag tänker då inte engagera mig i att öka någon jäkla stämning med hjälp av värmeljus någon mer gång. Åtminstone inte på teven. Och absolut inte när det bara är en kompis som kommer över - även om hon är min finaste.

Det här är inte mitt stoltaste ögonblick men jag måste erkänna en sak. Sedan kan ni kalla mig nördig eller töntigt banal om ni så vill. Men om mitt liv blev film så skulle den här låten definitivt finnas med på soundtracket. Jag menar, kan man bli annat än glad av den?

Jag gick på stan i dag med den här i öronen och ägde världen vill jag lova!

Jag hade en dröm i natt. Jag drömde om den verklighet som jag så hårt har blundat för.

Är det inte ironiskt, så säg.

Jag fick en film när jag fyllde år. Det är en 1,5 timme lång dokumentär om Janis Joplin. Jag har inte sett den än. Jag väntar liksom på att rätt tillfälle , rätt stämning och rätt sällskap ska dyka upp. Man kan inte se en sådan film bara för att man är ensam och har tråkigt en fredagskväll.

Nej, filmen ska ses med någon som önskar lika hårt som jag att den var född så pass tidigt att man var i lagom ålder för att se Janis live då hon spelade på Gröna Lund 1969. Dessutom ska det under filmens gång förtäras, om inte Southern Comfort, så i alla fall öl eller möjligtvis rödvin. Det ska vara stämning, det ska vara rätt.

Det ska vara rock!

På annandagen bör man inte missa August som är en serie i två delar, i svt. Jonas Karlsson gestaltar August Strindberg och serien handlar just om författarens passionerade kärlek till Siri von Essen. Och kärleken till konsten. Se den! Strindberg var en väldigt intressant person och förövrigt är Jonas Karlsson en lysande skådespelare. För att inte tala om att det är Peter Birro har skrivit manus (jag är fortfarande arg över att jag missade alla avsnitt av Upp till kamp, utom ett). Jag kan inte se vad som skulle kunna gå fel med det här dramat. Det är mitt jultips till er.

Sedan vill jag också meddela att undertecknad ska jobba i mellandagarna, som skomakare i ett skomakeri. Känns det inte lite trettiotal med skomakeri? Nu känns väl inte just det här skomakeriet så mycket annat än just nutid eftersom det ligger i stans största galleria, under marken dessutom. Och jag ska faktiskt inte jobba som skomakare, jag kan inget alls om hur man klackar om skor. Det råkar bara vara så att en av ägarna till skomakeriet är min allra finaste vän och hon frågade om jag kunde hjälpa till och man är väl inte sämre än att man ställer upp. Att stå i kassan och ta betalt ska jag väl klara av. Kan man tycka.

Jag finner det rätt oangenämt men också ganska intressant hur man, från att ha varit väldigt nära någon, förpassas till en slags yttre cirkel av ointressanta bekantskaper som det inte ägnas nämnvärt med tid åt. Där inget intresse visas över huruvida jag mår bra eller dåligt, om jag är glad eller ledsen. Det känns konstigt att gå från att prata med en människa varje dag, till att knappt existera som något annat än ett namn som noga ignoreras på msn-listan eller ett telefonnummer i mobilen som aldrig hamnar bland de senast slagna numren.

Man blir, kan hända, utbytt mot nyare, intressantare bekantskaper. Men det tar ju inte bort det faktum att det känns skevt när någon man tyckte att man kände, agerar som en helt en annan person. Någon som man inte tycker att man känner, alls. Och man ställer sig frågan om man egentligen någonsin gjorde det. Som jag hatar den frågan.

Det är som om jag, från att ha varit en intressant person, någon som vederbörande tyckte om att prata med, plötsligt blev tråkig och intetsägande eller så blev de andra helt sonika roligare och intressantare. Oavsett anledning så känns det tråkigt när någon man var nära, försvinner ut ur ens liv. Först lite, sedan lite till och till slut helt.

Så mycket var den vänskapen värd.

Den här tristessen tar död på mig. Jag önskar att en felringning kunde få fart på mig, liksom den fick fart på Quinn i Austers Stad av glas. Jag vill ha äventyr. Jag vill ha utmaningar. Jag vill andas spänning. Jag vill inte sitta med Nätverkssamhällets framväxt och läsa entusiastiska ord om IT-bubblan med vetskapen om att den faktiskt sprack. Och även om den inte hade spruckit så hade jag säkerligen ändå varit sugen på att göra något annat.

Jag borde liksom Quinn klä mig i rollen som Don Quijote och slåss mot väderkvarnar. Om inget äventyr finns att skåda så får man skapa sitt eget När man var barn var det gulligt, när man är vuxen är det knasigt. Jag skulle liksom stackars Don Quijote bli idiotförklarad om jag satte en kastrull på huvudet och förklarade krig mot julbocken. Det är så orättvist, man får inte leka längre.

Ska det verkligen vara tråkigt att vara vuxen? I sådana fall vill jag gärna backa femton, tjugo år. Eller så får man leta upp riktiga jättar. Är det ingen som vill vara min Sancho Panza och dra med ut på äventyr?

Jag har en svans. Den ligger snällt bredvid mig när jag sitter med datorn i soffan. Om jag reser mig upp för att gå in i sovrummet så tassar den direkt bakom mig. Om jag ångrar mig och bestämmer mig för att gå ut i köket istället, så är den mig i hasorna. Tass tass tass. Och om jag tvärvänder tar det hus i helvete när jag råkar kliva på svansens tass. Jag blir arg och rädd och den skriker och blir irriterad. Men vi blir snabbt sams igen. Tassandet fortsätter.

När natten är kommen och det är dags att sova, springer svansen in i sovrummet och väntar tålmodigt nedanför sängen till det att jag har lagt mig tillrätta. Då hoppar den upp och kurar ihop sig till en liten boll bredvid min huvudkudde. Den drar en djup suck och somnar in och jag hör hur dens andetag blir djupare och längre.

Det är nog inte alldeles lätt att vara någons svans heller

Det är natt. Men mörkret har för länge sedan intagit dagen så egentligen känns inte övergången från kväll till natt, något alls. Jag promenerar utan mål. Planlöst strosar jag gata upp och gata ner. Gator, bara svagt upplysta av ett fåtal fungerande gatlyktor. I mina öron spelas musik, min musik. Min Laleh.

Den första riktiga snön är på väg vilken dag som helst nu, det känns i luften. Minusgraderna har äntligen fått fäste om december och jag fryser där jag går, huttrar i den skoningslösa vinterkylan. Men det gör mig ingenting. Jag vet att värmen väntar på mig där hemma. Som en lockande inbjudan, för bara mig. Jag vet att filten längtar efter att få värma mina frusna ben och att ångorna från tekoppen inget hellre vill än att långsamt tina upp mina kinder.

Jag ser upp mot himlen, där jag går. Det är stjärnklart. Så där som det bara är om vinternätter. De är så små, fast ändå så stora, stjärnorna. Jag ser bara små ljuspunkter miljoner evigheter bort. Men jag kan föreställa mig hur de passionerat brinner för att hålla sig vid liv, i den annars så mörka rymden. Jag vet att de brinner, för om jag blundar så kan jag se deras lågor.

Och jag vet. Att om du tittar upp i detta nu, så ser du samma stjärnor. Du ser också de där små ljuspunkterna högt där uppe. Men du ser dem inte som jag gör.

Du kan aldrig se dem som jag gör.

Jag har spenderat hela mitt liv med att försöka hitta mig själv. Jag har letat på de vanliga ställena. Bland vänner, i förhållanden, i musiken, under sängen, mellan raderna i osända brev och bakom glömda minnen.

Så en dag ledsnade jag på att aldrig finna det jag sökte, så jag slutade leta. Och plötsligt stod jag där, som en uppenbarelse framför mina ögon. Så självklar och stolt.

Den dagen jag äntligen slutade leta, var dagen då jag fann mig själv.