Stöddigt
Jag poweryogade igår. Utförde poweryoga, eller hur man nu säger. Det är inte som vanlig yoga vill jag lova. Nej, det är mer power i. Jag har inte yogat på nästan ett år men när jag vaknade i morse hade jag inte ont någonstans. Besvikelsen var stor. Om man inte har ont någonstans efter det första poweryogapasset på nästan ett år då kan man vara alldeles säker på att man har gjort allt helt fel. Jag låg där i sängen och verkligen försökte känna efter, någonstans måste det väl ändå göra lite ont men icke.
Så studsade jag upp ur sängen och höll nästan på att studsa tillbaka helt ofrivilligt. Baksidan av låren gör ont, framsidan av låren gör ont, vaderna gör jävligt ont. Baksidan av armarna (säger man baksidan av armarna?) gör in i helvete ont. Fast axlarna gör ondast. Dom gör så ont att jag ogärna vill röra på mig, alls. Axlarna önskar att dom inte fanns.
Jo, men så det var ju ett ganska lyckat pass ändå men så här i efterhand känner jag att jag kanske inte borde ha struntat i att stretcha. Det var stöddigt.
