Simplysolo - Simply the Best

På fredag var det exakt två månader sedan vi flängde runt på Gröna Lund som två ivriga fjortisar, jag och Johan. Två månader sedan jag träffade honom för första gången. Det känns som det var mycket längre sedan. Samtidigt som det känns som om det var igår.

Knepigt med det där med tid alltså. Hur det kan kännas så långt och så kort, på samma gång. Jag har funderat lite på det, så där filosofiskt. Jag kommer inte fram till något annat än att det är underligt och att filosofiska funderingar ger mig huvudvärk.

"Emotionally yours" är Bob Dylans bästa låt, enligt mig. Så fort jag hör inledningen blir jag helt pirrig i magen och en känsla infinner sig, ett suddigt minne jag inte riktigt kan urskilja annat än som små fragment och aningar. Jag vet inte riktigt vad det är jag minns men känslan är inte alls oangenäm, så jag skulle chansa på att det är ett behagligt minne från en härlig tid.

När han sedan börjar sjunga "Come baby, find me...", så riktigt suger det till i magen och jag kommer på mig själv med att le så där fånigt medan fjärilarnas tunna vingar fladdrar omkring i magen. Jag tycker mig minnas en grupp med människor, snö, öl, skratt och allmänt trivsam stämning. Det är vid jul. Platsen är runt mitt köksbord. Även ett gammalt blandband som spelas om och om igen, figurer lite diffust någonstans i minnesbanken. Svunna tider, som jag saknar och som jag uppenbarligen minns med glädje.

Jag vill bara lyssna om och om och om igen, behålla den där känslan, det där lyckliga. "I will always be emotionally yours".

När första säsongen av svenska Idol gick av stapeln var jag töntigt fjortisförälskad i Daniel Breitholtz. Jag var så töntigt fjortisförälskad att jag satt uppe på nätterna och såg på reprisen. Då hade jag inte vett att skämmas över det men nu så här i efterhand så kan jag väl hålla med om att det är lite pinsamt och kanske inget man ska tala högt om. Inte heller kan jag skylla på att jag faktiskt var fjortis för nog hade jag fyllt 22 i alla fall, kanske till och med 23.

Nu har min kärlek mognat eller bleknat kanske. Jag tycker fortfarande att han är snygg, att han verkar charmig och han är alla killars mardröm - söt. Jo, min kärlek har nog snarare utvecklats åt det hållet, att jag istället för att vilja hångla upp honom, vill nypa honom i kinderna och prata bebis-språk med honom.

Men ändå, fortfarande, kan jag minnas känslan när jag satt uppe själv om nätterna och dreglade till reprisen av Idol med dunkande hjärta och ivrig blick. Det var tider det. Då var det jag och Daniel. Sen blev han tillsammans med den där töntiga Stina och det kom jag nog aldrig riktigt över. Det var då mitt hjärta krossades och fjortisförälskelsen svalnade.

Men han är fortfarande söt, det lilla hjärtegrynet.

Fåglarna är borta. Det känns lite tomt och tyst men mest så känns det skönt. Men lite orolig är jag nog ändå. De små liven verkar ju uppenbarligen inte leva efter det här med: don´t drink and fly.  I morse var de ju asfulla allihopa (säkert hundra stycken) och nu är de borta. Jag har svårt att tänka mig att alla fåglar klättrade ner från trädet och sen promenerade iväg mot sydligare trakter. Traskandes längs E4:an liksom.

De flyger alltså omkring kors och tvärs däruppe, fulla som aldrig förr. Det är det jag alltid har sagt om fåglar, de är så himla oansvariga. Tänk på det nästa gång du kör på en fågel, kanske var det för att den var full och hade lite seg reaktionsförmåga. Tänk hur många vindrutor som faller offer för fylleflygande fåglar.

Don´t drink and fly!

Och vem fan festar innan man ska åka utomlands föresten? Det gör man ju där! Dom kan ju ingenting!

I tre dagars tid har det varit fest utanför mitt hus. I tre dagars tid har det varit ett himla liv alltså. Jag vet inte riktigt vad de håller på med, men jag misstänker att de är fulla. Kanske att de har en avskedsfest, man vet ju inte med sådana där, de kan väl hålla på hur länge som helst och säga hejdå till varandra.

Nåväl, jag har bett dem att försöka tysta ner sig lite men de lyssnar inte alls på mig. De fortsätter att skräna och skrika där uppe. Men de kan väl ta och dra söderut någon gång väl? Eller åtminstone lära sig att jästa bär gör att man blir kvittrig, fnittrig och kanske har lite svårt att kontrollera sig själv, bete dig.

I tre dagar har de suttit i tre av träden utanför. Antingen varnar de för jordens undergång eller så har de helt enkelt partaj på de där röda bären, som troligtvis innehåller alkohol. Man blir helt döv när man ska gå utanför dörren. Kan ingen vräka dem snart?

Varför får jag mail från Elgiganten varannan dag för? Varifrån har de fått min mailadress liksom? Jag har aldrig ens varit in på deras sida. Jag är väl inte intresserad av något därifrån. Om de inte kan tänka sig att skänka mig en tv förstås. Annars kan de lägga av maila mig väl!?

Man tror att man är poppis, att man har fått något spännande mail. Så är det från tråkiga Elgiganten. Jag gråter en skvätt varje gång, av besvikelse. Dumma Elgiganten!

Inatt skulle jag sova djupt, hårt och underbart. Allt det trötta från veckan skulle vara väck när jag vaknade. Hade jag tänkt. Tanken var god i och för sig.

I morse vaknade jag klockan nio men en molande värk i armen. Jag har möjligtvis sovit djupt och hårt (uppenbarligen på min arm) men drömmarna som har sysselsatt mig hela natten har gjort att jag inte vaknade ett dugg utvilad. Vidriga drömmar har det varit, om jordens undergång och dansande kineser i paljettdräkter. Ni vet när man har drömt så mycket och om så jobbigt ansträngande händelser, att när man vaknar, känns det som om man har varit uppe hela natten. Så känner jag mig. Heja mig!

Jag har alltid varit en motståndare av allt vad måttlighet heter. Men det finns tillfällen då till och med jag önskar att måttlighet var något jag behärskade. Just nu till exempel, önskar jag att jag i någon mån kunde det där med måtta.

Jag sitter och är övermätt av all mat som jag har intagit under måltiden hemma hos mina kära föräldrar. Mamma hade dagen i ära gjort min favoriträtt och då är det svårt att äta i lagom mängd. När det är så gott har man dessutom en tendens att slänga i sig maten som om man aldrig mer skulle få se mat i hela sitt liv. Eller som att de andra skulle äta upp allt så jag inte skulle få en tillräcklig mängd. Jag gillar uttrycket "Hellre äter jag själv än att se mina barn svälta." Det är något jag lever efter väldigt mycket. Fast just nu önskar jag att jag inte hade gjort det. Att jag kunde stoppa mig själv i tid.

Jag mår så illa.

Varför känner folk att de vill ge mig onödig information? Som Johan i min klass till exempel, vilken jag har spenderat halva dagen ute i solen med. Och som har känt mig i ja, ungefär en halv dag.

Johan: Fan vad jag svettas!

Jag: ...

Johan: Snart kommer det säkert att synas på ryggen.

Jag: ...

Johan: Det bara rinner.

Jag: Tack för informationen.

Johan: varsågod

Jag: Vad härligt att du kände att du ville dela med dig.

Johan: Ja, men jag känner att jag kan berätta allt för dig.

Jag: ...

Johan: Vi är ett team nu!

För det första behöver man inte delge de i sitt team allt, i det här fallet blir det bara jag eftersom vi är ett team bestående av två personer. För det andra vill jag byta team.

Jag kom på mig själv med att se på skilda världar (eller vad det heter, det som går på fyran) när jag åt frukost. Om inte det var illa nog, kom jag även på mig själv att intresseras av dialogen. När jag insåg detta stängde jag av fort som fan. Det känns liksom som om man har sjunkit lågt när det gäller ovettiga saker att göra om dagarna när man intresserar sig för intrigerna i en gammal svensk såpa.

Idag ska jag sortera tvätt, och plugga - göra nyttiga saker. Teven får vara av resten av dagen så att jag åtminstone inte känner mig dum i huvudet. Det är så förnedrande.

Förnedrande, I tell you!