"Emotionally yours"
"Emotionally yours" är Bob Dylans bästa låt, enligt mig. Så fort jag hör inledningen blir jag helt pirrig i magen och en känsla infinner sig, ett suddigt minne jag inte riktigt kan urskilja annat än som små fragment och aningar. Jag vet inte riktigt vad det är jag minns men känslan är inte alls oangenäm, så jag skulle chansa på att det är ett behagligt minne från en härlig tid.
När han sedan börjar sjunga "Come baby, find me...", så riktigt suger det till i magen och jag kommer på mig själv med att le så där fånigt medan fjärilarnas tunna vingar fladdrar omkring i magen. Jag tycker mig minnas en grupp med människor, snö, öl, skratt och allmänt trivsam stämning. Det är vid jul. Platsen är runt mitt köksbord. Även ett gammalt blandband som spelas om och om igen, figurer lite diffust någonstans i minnesbanken. Svunna tider, som jag saknar och som jag uppenbarligen minns med glädje.
Jag vill bara lyssna om och om och om igen, behålla den där känslan, det där lyckliga. "I will always be emotionally yours".
Kanske var det från då, när Du var liten?
Jag måste säga att jag inte kan komma ihåg just den här låten, men många blandband hade vi ju som vi spelade om och om igen.
Går det bra med plugget?
den låten är ju så bra
Mamma: Ja, jag vet inte riktigt varifrån den kommer, eller så är det ett nyare minne. Jag har det inte riktigt klart för mig. Pluggandet går väl så där får jag säga, men nu är jag igång på riktigt i alla fall :)
Minna: Visst är den :D
Ja men det låter ju bra. Har Du fundererat på att säga ifrån medborgarskolan då? Det tycker jag att Du ska göra......
Japp. Jag mailade dom alldeles nyss och sa ifrån. Nu ska det satsas helt och fullt på skolan. Det är inte värt det om skolan blir lidande och jag tror inte heller att kursen skulle bli så lyckad om jag ändå inte känner att jag har tiden som krävs.
Det tycker jag att Du har alldeles rätt i/Kram
Det har jag nog :)
Kramis
