Simplysolo - Simply the Best

Jag var med i en danstävling på Dramaten imorse. Det gick jättedåligt eftersom min danspartner och jag inte alls hade samma ambitioner med vår dans. Jag tyckte ändå att gick rätt bra, för att vara min första tävling. Särskilt när man tänker på att jag aldrig har dansat speciellt mycket alls förutom på krogen och två terminer hiphop när jag var elva. Min partner tyckte däremot att jag gjorde allt fel.

Medan vi väntade på att de andra skulle dansa gick jag till en intilliggande byggnad för att komma min griniga danspartner. Jag sitter vid ett högt bord med tillhörande barstol precis utanför en loge när en hysterisk tjej, ett par år yngre än mig, kommer fram och bubblar om att hon ska träffa E-type. Tydligen så har hon vunnit någon slags tävling och är helt överlycklig. Hon frågar mig vad han heter egentligen och jag svarar att han heter Martin. Egentligen vet jag inte men jag har för mig att det är så han heter. Den hysteriska tjejen jublar och klappar i händerna. Jag tänker att hon är en idiot. Sedan öppnas dörren till logen och en okänd man ber henne stiga in och säger att E-type kommer snart, sedan stängs dörren.

Efter en stund kommer E-type gåendes. Han stannar vi mitt bord. Frågar vad jag heter. Jag meddelar att jag inte är fjortisen han ska träffa. Han skrattar lite och säger att han förstod det. Han frågar vad jag gör där och jag säger att jag har dansat på Dramaten. Sedan sträcker jag lite på mig för det låter ändå ganska fint, att ha dansat på Dramaten. Även om det gick åt helvete. Vi pratar en stund, han ser in i mina ögon och frågar efter mitt nummer. Jag vet inte om jag egentligen är så intresserad, jag har aldrig varit något fan av E-type men han var ju ändå rätt charmig. Precis när jag ska skriva ner det vaknar jag av att Hanna Fahl önskar mig välkommen till P3 populär. Jag tittar på klockan, den är tio. Jag hann aldrig ge mitt nummer så nu kommer han väl aldrig att ringa. Synd, för han var ju ändå rätt trevlig som sagt.

Jag märkte för en stund sedan att jag har satt på mina trosor ut och in. Lappen som ska sitta på insidan fladdrar omkring på utsidan. Som om inte det var nog märkte jag att jag har satt mitt gamla slitna linne bakochfram. Jag tyckte allt att det kändes lite tajt om halsen men det var inte förrän jag kände lappen som jag verkligen förstod. Ibland är det tur att det finns lappar så att jag vet hur saker och ting ska vara. Men jag inser ju att det här är rätt typiskt mig. Det är lite sån jag är. Ut och in och bakochfram. Aldrig helt rättvänd.

Men jag tror att jag trivs rätt bra med det.

"Varför kan du inte vara mer som folk?" Frågar han mig.

"Mer som folk?" Frågar jag tillbaka, fast jag vet vad han menar. Det är samma sak som han alltid menar.

"Ja men du vet, normal." Säger han. Han är uppgiven. Jag hör det på hans röst men jag struntar i det. Jag struntar alltid i det. Det är som om jag tycker om att leka med hans uppgivenhet.

Normal? Vem är han att säga att det inte är normalt att vara som jag? Ibland hatar jag honom. Jag hatar hans trista inställning till livet. Hans försiktighet. Hans behov av att hela tiden passa in. Hans behov av att försöka pressa in mig i hans mall av vad som är normalt. Men jag är rädd att förlora honom så jag gör honom till viljes. Jag spelar en roll. Han dödar mig. Därför hatar jag honom.

"Jag är väl normal?" Svarar jag fast jag vet att det inte är sant. Jag vet att jag ljuger.

"Normala människor låtsas inte att de är döda." Suckar han.

Han blir alltid sur när han kommer på mig när jag är död. Jag brukar försäkra mig om att han sover djupt när jag låtsasdör men jag vet att han vet att jag gör det för ibland vaknar han. Han vaknar av att jag inte andas. Jag blir arg på honom då. Jag blir arg för att han inte låter mig dö. Han dödar mig genom sitt kontrollbehov. Jag kvävs av tanken att han inte kan leva utan mig. Att han vaknar av att jag inte andas. Han skulle nog gråta om jag dog. Av rent egoistiska skäl skulle han gråta, som ett barn som inte kan leva utan sina föräldrar. Ibland funderar jag på att lämna honom bara för att jävlas. Eller kanske för att överleva.

"Vem avgör vad som är normalt?" Frågar jag. Jag vet att han hatar den frågan. Det är därför jag ställer den. För att plåga honom. Tvinga ur honom saker han inte har svar på. Då vinner jag. Det är det han hatar. Och det är det jag älskar.

Han klättrar över mig. Han stannar till en sekund extra ovanpå mig. Lägger hela sin tyngd på mitt bröst. Jag får för mig att han vill att jag ska dö. Att han försöker pressa all luft ur mina lungor. Men sedan kysser han mig lätt på pannan och fortsätter upp ur sängen. Jag ligger kvar. Hör hur han sätter på kranen ute i köket. Spolar en stund så att vattnet ska bli riktigt kallt. Jag fantiserar om hur han ska komma tillbaka in i sovrummet med en kanna iskallt vatten som han häller över min nakna kropp. Det gör han inte. Han kommer tillbaka tomhänt. Jag vill smaka på hans läppar, de smakar så gott efter att han har druckit vatten. Jag föreställer mig hur de är kalla och lite fuktiga. Han skuffar in mig så att jag får ligga innerst, mot väggen. Han vet att jag hatar det. Han vet att jag också har kontrollbehov och att jag känner mig instängd. Han gör det för att jävlas. Jag vet att han gör det. Han försöker kyssa mig men jag motstår de där kalla fuktiga läpparna som jag nyss var så sugen på. Jag vänder mig mot väggen. Känner hans händer komma smygandes över min rygg. Jag hatar honom. Ibland hatar jag honom så intensivt att jag nästan blir rädd för mina egna känslor.

"Vafan, är du sur nu?" Säger han bakom min rygg när jag ignorerar hans försök till närhet. Jag säger ingenting. Jag stirrar in i väggen och straffar honom med min tystnad. Jag vet inte varför jag envisas med att vara så här omöjlig. Kanske är det för att jag hatar honom för ofta. Egentligen borde han lämna mig. Jag vet att han hatar mig också. Han hatar när jag inte är som han vill att jag ska vara. Jag är aldrig som han vill, det finns alltid något han kan klaga på. Han suckar. Vänder sig om och sliter åt sig täcket så att jag blir nästan helt utan. Lakanet är fuktigt av svett och våra ryggar klibbar ihop. Jag sitter fast i honom, tänker jag. Jag sitter fast i honom och jag kommer aldrig någonsin att bli fri. Bara döden kan befria mig. Kanske är det därför jag låtsasdör så ofta. En stund av frihet. En känsla av att skulden lättar de få ögonblick jag inte andas.

Jag kan inte somna om. Ligger och glor in i väggen, räknar blommorna i den bruna tapeten. Det är nästan ljust ute. Jag undrar hur mycket klockan är. Kanske att man skulle kunna gå upp, sätta på kaffe, ta en långpromenad med hunden. Jag reser mig försiktigt upp i sittande ställning. Jag hör på hans andetag att han fortfarande är vaken. Jag är rädd att han ska tolka min rörelse som ett tecken på försoning. Jag vill inte försonas.

Jag tittar på klockradion som står på nattygsbordet bara någon decimeter från hans huvud. De röda siffrorna lyser upp hans ansikte. Jag kan se att han blundar. Det rycker i hans ögonlock och jag vet att han vill öppna ögonen. Jag vet att han väntar på att jag ska kyssa hans axel. Klockradion säger mig att klockan är strax efter sex. 06.13, för att vara exakt. Jag sitter där en stund. Samlar kraft för att kliva upp ur sängen. Jag inspekterar hans nakna rygg, jag känner till vartenda födelsemärke. Hejdar en impuls att stryka med mitt finger över dem, bilda stjärntecken mellan dem. Jag krånglar mig istället över honom. Han undrar säkert vart jag ska men han är för stolt för att fråga.