Simplysolo - Simply the Best

Strax efter halv åtta var hon hemma. Grabbarna hade inte kommit än och Halim stod i duschen. Hon gjorde i ordning ett par mackor som hon slängde i sig innan hon bytte om till mjukisbyxor. Att gå omkring i jeans hemma var något som hon bara vägrade, spelade ingen roll om det så var självaste kungen som skulle komma – möjligtvis om det var Vin Diesel, fast då hade hon nog valt mjukisbyxorna ändå – de var lättare att få av, allt var mycket bättre med mjukisbyxor.

Halim kom ut ur badrummet i bara handduk, han luktade ljuvligt. Hon kunde inte låta blir att krama honom och snusa med näsan mot hans nacke och dra in djupa andetag av hans väldoftande arom – eller det var nog snarare Gaultier-parfymen och inte hans naturliga lukt. Även om han själv påstod att han luktade gott jämt, även om han inte hade någon parfym på sig alls. Men Marielle hade vaknat med ansiktet i hans armhåla en gång och kunde inte hålla med om det uttalandet men hon sa inget om det för hon visste att han skulle ta illa upp. Hon sniffade en sista gång och lovade sig själv och honom att han nu kunde få klä på sig ifred. Han skrattade lite och kysste henne på pannan.

"Knäppis", sa han och tittade så där gulligt på henne som bara han kunde göra, på ett sätt som gjorde att det inte fanns några som helst bekymmer i världen – alla krig var över och ingen svälte ."Ska du inte hoppa in i duschen?" Frågade han. Hon stirrade drömmande ut i luften och tänkte att det verkligen skulle vara fint att kunna stoppa världssvälten. Och tänk om man kunde tala vett med alla ledare eller bara få dem att sluta med sina dumheter med bara en blick. Hon såg framför sig hur Halim tittade på ledarna på sitt gulliga småbusiga sätt och helt plötsligt började alla le och sen skratta, tillslut hade alla glömt var de krigade om och beslöt sig för att leva i fred och harmoni. Och det var ju därigenom man faktiskt kunde ge alla hungriga mat – från pengarna som blev över när ingen längre krigade.

"Hallå?" Halim tittade frågande på henne, hon tittade ännu mer frågande tillbaka. Vad ville han nu? Hon höll ju på att planera för hur hela världen skulle bli en bättre plats med honom som huvudroll - dessutom. "Ska du inte hoppa in i duschen?" Frågade han en gång till. Hon svarade lite frånvarande att hon inte visste om hon skulle följa med ut, tankarna var fortfarande en bit bort. Undra om George Bush verkligen skulle smälta för Halims blick så som hon gjorde, kanske borde hon ha en back-up plan. Marielle såg att han blev besviken, inte för hennes tvivel för om Bush skulle smälta (de tankarna delgav hon inte honom) utan för att hon inte ville följa med ut. Och med bara en blick fick han henne att ändra sig, klart hon skulle följa med ut (och klart att Bush också skulle smälta). Det var ju första helgen som riktig Uddevallabo, hon fick offra sig. Hon hade varit ut i Uddevalla tidigare när hon hade hälsat på men nu bodde hon ju här så nu var det liksom annorlunda, man måste ju visa upp sig.

"Okej då" sa hon och föste undan honom.

"Du kommer inte att ångra dig älskling, jag lovar" Svarade han och blinkade mot henne. Hon himlade med ögonen och skrattade åt att hon var så lättövertalad när det gällde att festa. Det hade hon alltid varit och det hade egentligen inget med Halims magiska blickar att göra. Alla hennes kompisar visste att de alltid kunde ringa henne om utgång för hon var alltid på – förutom om hon hade magsjuka. Nog var hon trött men efter ett par drinkar och rätt stämning skulle hon nog bli mer på humör, det visste hon av erfarenhet.

Det var kallt, förvånansvärt kallt. Det var något med vinden som gjorde att hon frös mer än vad hon någonsin hade gjort, som hon kunde minnas i alla fall. Visserligen var det ju januari men hon brukade aldrig frysa i sin varma dunjacka. Hon hade ju flyttat söderut, bara femtio mil men hon hade ändå inte väntat sig att det skulle vara kallare. Men, tänkte hon, det är väl något man får räkna med när man håller sig inom Sveriges gränser och inte vågar sig längre bort. Det var verkligen något med vinden, den var hård och torr, inte alls som vindarna hemma. Hon gick lite fram och tillbaka vid busshållplatsen för att försöka hålla värmen men vinden tog sig liksom in överallt ändå. Allra helst hade hon velat stå inne i busskuren men där var det fullt. De var ju vana vid vinden, härdade tänkte hon så de kunde väl stå här ute och lämna plats åt en stackars nykomling som inte var van vid det västsvenska klimatet.

Det är svårt att veta i början när man ska gå för att slippa vänta men ändå inte missa bussen. Att missa bussen till jobbet första dagen skulle ju inte ge något vidare bra intryck. Nervös var hon också, kanske var det därför hon frös extra mycket. Hon hade lämnat jobbet på cafét som hon kunde utan och innan för att jobba i en bokhandel som hon inte någon som helst erfarenhet av. Om man inte räknar med hennes litteraturvetenskapliga utbildning, men den hjälper ju inte så långt som man kan tro när man väl ska stå där i bokhandeln och hjälpa kunder.

Äntligen kom bussen, hon drog upp mobilen för att se exakt vad klockan var – 09.38 – bussen var alltså två minuter försenad. Hon klev på bussen sist av alla. Tydligen blev man inte van vid klimatet för alla som hade stått och tryckt bredvid varandra inne i busskuren hade så bråttom att komma på bussen att det inte ens va någon idé att försöka komma emellan. Hon lade en tjugolapp framför busschauffören som tittade frågande på henne.

"El r alv?" Frågade han brysk, otydligt och om inte det var nog – även snabbt, hon hann knappt uppfatta vad han sa. Hon var tvungen att tänka efter ett tag innan hon kunde klura ut att "el r alv" måste betyda hel eller halv. Vadå hel eller halv? Hur ser halva människor ut? Där hon kom ifrån frågade man efter vuxen eller ungdom

"Hur gammal är man om man är halv" frågade hon och försökte le lite mot den stressade och faktiskt ganska otrevliga busschauffören.

"Sexton", svarade han kort och såg otåligt på henne.

"Ja, men då är jag nog hel" sa hon och förundrades över att hon såg ut att vara yngre än sexton och att människor under sexton egentligen bara var halva människor. Marielle har alltid fått höra att hon ser ung ut men att förväxla någon som är tjugofem med någon som är sexton var väl kanske lite överdrivet eller underdrivet – hur det nu blir. Lite stött tog hon sin biljett och satte sig på det närmaste tomma sätet, vilket var nästan längst bak i bussen eftersom alla blixtsnabba busskurstryckande människor hade lagt beslag på de sista bra platserna i början och mitten av bussen. Bredvid henne satt en tant, hon log mot Marielle. Marielle log tillbaka. Bussen luktade unket, som en blandning mellan morgon-andedräkt och cigarettrök. Den gamla tanten bredvid henne hade tydligen duschat i kärringparfym på morgonen, då och då kommer det små puffar av sötsliskig parfym som bara äldre människor använder. Marielle lovade sig själv att aldrig använda sådan, var nog bäst att avstå från parfym överhuvudtaget när man blev äldre ifall omdömet skulle blir sämre. Hon visste inte riktigt vilken av dofterna, eller stankerna snarare, som var värst. Hon kände sig illamående, så klart fick hon åka baklänges som om inte nervositeten för nya jobbet och alla illaluktande människor vore tillräcklig anledning till att må illa. Trött var hon också. Det var jobbigt att gå upp tidigt när man inte är van. När man dessutom precis har flyttat från en annan stad och har en massa att plocka med halva nätterna blir tröttheten ännu mer påtaglig. När man utöver detta även är nykär och precis har flyttat ihop med objektet för sin kärlek är det ännu svårare att göra det man borde på nätterna.

Att hitta en lägenhet i centrala Uddevalla verkade inte allt för lätt. Marielle var nästan gråtfärdig när hon hade spenderat halva måndagen till att ringa till diverse hyresvärdar utan en enda träff. Kräsen var hon inte heller. Bara hon fick plats med sina möbler och tak över huvudet så var hon nöjd. Även om hon bodde i typ världens finaste lägenhet just nu så kunde levnadsförhållandena knappast bli sämre. Fast hon ville ju inte ha en lägenhet allt för långt från stan förståss men annars spelade det ingen roll. Efter lunch kände hon att hon var tvungen att ägna sig åt jobbet men hon hade svårt att koncentrera sig. Hon hade en konstigt obehaglig känsla som hon inte riktigt kunde få ordning på, hon försökte förklara för Erik men det gick liksom inte, han såg bara frågande på henne (med en blick som egentligen sa: "Öh, konstigt att du har en obehaglig känsla i magen, prova att göra slut med idioten du är tillsammans med ska du se att den försvinner") och meddelade sen att han skulle gå på lunch.

Apropå Erik och saker Marielle inte kunde få ordning på, ni minns väl hur Marielle tyckte att Erik var obeskrivbar, eller så var det kanske jag som tyckte det, vi var nog ganska överens om det båda två. I alla fall hade Marielle bestämt sig ganska fort för att hans otrevliga trevlighet var charmig, dessutom var han jävligt rolig. Hon hade starka misstankar om att han var homosexuell. Varför? Ja, men ni vet vissa människor bara känner man det med, dessutom hade han Lena Philipssons "Han jobbar i affär" som ringsignal. Jag menar, kan det bli mer gay? Men det som var konstigt med Erik var att ibland fick hon verkligen en vibb av att han absolut måste vara straight så därför vågade hon aldrig riktigt fråga hur det egentligen låg till och vad spelade det för roll egentligen, dessutom hade hon nog aldrig våga frågat i alla fall även om han hade verkat jättegay. Han var en rolig människa och hon trivdes jättebra i hans sällskap men hon var inte intresserad av honom som något annat än en vän därför kvittade det ju ifall han gillade tjejer eller killar men fy va nyfiken hon var. Undra varför man är så intresserad av människors läggning? Kan man inte definiera en person utifrån personligheten och bara strunta i den sexuella läggningen? Tydligen inte, inte Marielle i alla fall för nyfikenheten höll på att ta livet av henne.

Efter jobbet gick hon in på Icat som låg bara ett par hundra meter från där hon och Halim bodde för att handla och för att sätta upp en lapp om önskad hundvakt för nu jävlar skulle hon fan ha dit hunden. Precis innanför dörrarna fanns en sådan där jättestor anslagstavla med massa annonser på, ni vet en sådan som man skulle kunna tänka sig var utdöd nu när internet finns men som fortfarande av någon anledning lever kvar. Marielle tänker alltid på den där tecknade gubben när hon ser en sådan anslagstavla. Ni vet han som är i början till anslagstavlan, som tar bort alla andras lappar och sätter dit sin egen. Marielle tog inte bort någon annans lapp på den överfulla anslagstavlan men satte sin lapp över cirka fyra andra lappar. Hon stod och tittade lite bland annonserna och råkade få syn på en annons om en tvåa på fyrtioåtta kvadratmeter i centrala Uddevalla, uthyres omgående stod det. Hyran var tretusentvåhundra. Det va ju inte så farligt tänkte Marielle och tog hela lappen istället för att rycka av bara en strip med telefonnumret på som väl egentligen var meningen. Det var bara en sådan tagen så Marielle tänkte att hon ju faktiskt var tvungen att vara lite egoistisk nu och se till att ingen annan hade möjlighet att få tag på lägenheten. Det var ju heller inte elakt mot dem som hade den nu heller, inte egentligen för hon skulle ju ta den om hon fick den vilket fall, hur den än såg ut.

När hon kom hem var Halim hemma för en gångs skull, men en kompis – så klart. De satt och spelade poker – så klart. Marielle sa ingenting om lägenheten hon hade hittat. Först ville hon se till att den verkligen var hennes. Hon tänkte ringa dagen efter till numret på lappen. Eller numren, fast det var ju samma nummer på alla stripar på lappen så det borde ändå bli numret. Halim sa något som lät som en spydig kommentar men hon hörde inte för hon tänkte bara på att hon snart skulle flytta och hennes plötsligt goda humör lät sig inte rubbas. Hon sa glatt hej till hans kompis som satt vid köksbordet och kände sig obekväm med den konstiga stämningen som hade intagit lägenheten, sedan öppnade hon kylskåpet och tog extra mycket smör på mackorna så det inte skulle räcka om Halim ville ha senare. Egentligen tyckte hon inte att det var så gott med så mycket smör på mackan men hon kände att ibland blir man tvungen att offra sig lite för "the greater good". Om han körde med ful stil då tänkte hon också göra det. Hon skrapade ändå av lite av allt smör på tallriken när Halim inte såg. Han skulle allt få ångra sin spydiga äckelkommentar, vad det nu hade varit. Han kände garanterat av hennes plötsliga vändning i sitt humör. Även om hon hade kunnat vara tjurig innan så hade hon aldrig varit elak och sällan fällt spydiga kommentarer eller hintar. Det berodde dels på att hon ju faktiskt hade velat få förhållandet att fungera den där nanosekunden som varade i typ två månader och dels för att hon faktiskt inte hade någonstans att ta vägen ifall han skulle få för sig att slänga ut henne på riktigt. Det va ju fortfarande skitkallt ute, slutet av februari i Sverige är ju ingen solsemester direkt så hon hade ingen lust att ligga och frysa i en snödriva på nätterna. Okej kanske lite överdrivet men det var ju delvis sanningen. Hon hade ju insett att hon inte kände honom så bra som hon trodde och om hon hade varit lika elak mot honom som han hade varit mot henne hade han kanske fått någon psyktendens och slängt ut henne. Då hade det enda att göra för henne varit att åka hem till Gävle igen oh flytta in hos mamma och pappa tills jobb och lägenhet dök upp och det hade nog varken hon eller mamma och pappa uppskattat. Eller i och för sig hade ju faktiskt Helena erbjudit henne att bo där om hon ville. Det hade hon gjort redan innan det hade blivit jättedåligt mellan Marielle och Halim. Helena hade varit väldigt tydlig med att vad som än hände kunde Marielle komma till henne och att hon alltid skulle stå på hennes sida. Det Marielle berättade för Helena skulle Helena aldrig berätta vidare för Halim. Det var ju snällt. Men så var hon, Helena. Dessutom hade ju faktiskt Claudia sagt att Marielle kunde bo där också någon gång när det hade festat ihop (vilket hade blivit ett par gånger på senaste tiden) och Marielle hade beklagat sig över hur förståndshandikappad Halim var och hur han betedde sig som en apa som trodde han var Brad pitt men som egentligen var, ja en apa. Men han hade ju fortfarande en och annan bra stund, kanske, när han sov. I alla fall så var det där med snödrivan kanske lite överdrivet och egentligen hade väl kanske den största anledningen till hennes snällhet varit förhållandet. Men en åsna skulle ha förstått vid det laget att förhållandet inte skulle gå att rädda, och egentligen vad var det för förhållande att rädda? Vid det här laget förstod till och med Marielle att det här var ingenting hon ville ha, lite sur över att hon låg under åsnan i förhållandeintelligens.

Dagen efter gick hon upp extra tidigt och tog en tidigare buss till jobbet för att ringa om lägenheten. Halim var ledig den dagen av någon anledning som Marielle varken visste eller brydde sig om. Hon väntade med att ringa tills hon var framme på jobbet, satt på datorerna och gjort kaffe (vilket innebar: värma vatten i mikron och sen tillsätta kaffe/mjölkpulver och massa socker). När kaffet var klart slog hon numret/numren på lappen. Inget svar. Hon blev så sur. Slösat med sovtid för att ringa om lägenheten så svarar dom inte ens. Dessutom hade det aldrig kommit något mobilsvar heller så hon hade inte kunnat lämna meddelande. Hon drack sitt kaffe och irriterade sig över killen, tjejen, gubben eller tanten, vem det nu var som inte svarade i sin förbannade mobiltelefon. Hon tänkte att hon aldrig skulle få tag på människan, lägenheten skulle bli uthyrd med någon annan och själv skulle hon sitta i någon annans lägenhet, typ Claudias, med alla sina egna möbler magasinerade i någon unken källare med råttor. Sen när hon väl hittade en lägenhet skulle det ligga råttbajs i alla hennes möbler och soffan skulle vara sönderbiten och bebodd av råttungar med äckliga rosa råttsvansar. Tio minuter senare ringde mobilen, det var killen med lägenheten