Simplysolo - Simply the Best

Kärlek är som Te, först är det hett som fan men lik förbannat svalnar det innan man hunnit dricka upp det. Det är väl egentligen inte kärleken som är het utan förälskelsen. Det är farligt det där med förälskelse. Den kan kännas så verklig och man tror att man är kär på riktigt. Men när den lägger sig står man där och måste erkänna att när man väl lärde känna personen så var han inte så spännande. Eller så är ens kärlek äkta men hans förälskelse svalna. Det är farligast av allt. Då står man där och kan inte förstå att han inte kan känna samma sak längre. Och hur är det egentligen möjligt att han inte känner något alls när du känner så mycket? Det är konstigt och komplicerat med kärlek. Det är liksom svårt att få till det. Hur många gånger har jag inte varit olyckligt kär och ur många gånger har jag inte fått avfärda killar som varit kära i mig? Hur kan en person känna att man passar så bra ihop och den andra person en känner sig helt spyfärdig när man ser den första? Jag har alltid haft lättast i att inte blanda in känslor i förhållanden. Inte efter HONOM, han gjorde mig för illa, han gjorde mig illa och jag bad om mer. Fem år, utan att vara kär en enda gång. Det är väl ganska länge? Eller? Visst, ett par förälskelser har jag väl hunnit med men de svalnade fort. Jag har aldrig varit mycket för att ge det en chans om det inte känns 100% rätt från början.   

Och om det känns 100% från början så vågar jag ändå inte satsa fullt ut. Jag har efter erfarenhet lärt mig att ger man bort hela sitt hjärta så får man alltid tillbaka det i bitar, och alltid fattas det en bit. För varje gång har jag mindre att ge bort och det måste man ju ha med i beräkningarna när man funderar på att ge bort det som är kvar. Hur mycket har man råd att förlora innan man bara är ett hjärtlöst vrak? Ska man chansa? Eller ska man låta det vara? Mitt hjärta tillhör bara mig och jag kommer aldrig mer ge bort det, jag vill ha det kvar när jag dör om jag så ska leva ensam hela livet. Det är det värt, eller? Men sen står man där och är singel och det enda man är ute efter är att träffa någon, någon att ge sitt hjärta till. Varför är det så lätt när man är sårad, att svära på att aldrig mer hamna i den situationen? När man sedan har kommit över det är man mer än villig att ge sig in i leken igen. Varför? Varför utsätter man sig för det? Vem har bestämt att man inte kan vara lycklig om man inte är två? Vem bestämmer reglerna? Varför har jag bara frågor och inga svar? Vem ska jag vända mig till för att få svar på mina frågor?Det är farligt lätt att bli förälskad i någon som inte finns. I någon som visar sig vara någon annan, någon som inte alls är värd att älska.