Nej, eller va?
Jag har pluggat hela dagen. Jag har läst om feminism i massmedia. Om Vilka roller vi tilldelas. Hur de kvinnliga huvudkaraktärerna i såpoperor, som vi kvinnor förmodas tycka om, alltid är blonda, väna och snälla. Och allt vi kvinnor vill ha ut av livet är kärlek. Det är så vi bli porträtterade i tv. Män porträtteras som starka självständiga individer som är ute på äventyr.
Här sitter jag och läser om feminism i massmedia.
Johan spelar krigsspel på datorn.
Jag har blivit dumpad!
Solo tycker bättre om Johan än om mig. Här har man gett hunden mat, husrum och kärlek i fem år så kommer Johan och går ett par promenader med skrället och plötsligen så är han objektet för Solos dyrkan.
Inga små tassar trampar efter mig var jag än går, och ingen hund ligger i mitt knä eller bredvid mig i soffan. Det är bara Johan som gäller nu. Så fort han gick och lade sig tassade hunden ivrigt efter. Nu ligger de där inne i sängen och här sitter jag alldeles ensam. Det var vad den kärleken var värd. Hundar är svin, det säger jag bara.
Nåväl, han kan ju glömma att han får ligga bredvid mig i soffan nu när Johan har åkt. Jag tänker inte figurera som någon som duger när det passar, eller när förstahandsvalet inte finns att tillgå. Nu har han gjort bort sig ska han veta, djuret!
Förlåt
Jag har inte så mycket roligt att komma med heller mer än att jag pluggar och det är ju inte så intressant för er att veta kanske. Sen är jag kär också men jag vill ju inte gnugga in det i någons ansikte genom att tjata ämnet sönder och samman, heller.
Jag ska se vad jag kan hitta på ;D
Ta mig, eller lämna mig åt förruttnelsen
Jag tänker inte smickra dig med vackra ord
Tomma meningslösheter utan substans
Inte heller hörs här ljuvlig musik från violers stråkar
Falska toner som lockar till förbjuden vals
Aldrig ska jag dansa förföriskt för dig
Snurra i virvlande piruetter utan slut
Eller underhålla på clowners klumpiga vis
Förnedrande falla i ett träsk av pinsamheter
Den du ser, är den du får, den du får är jag
Avklädd, uppriktig, tyst och stillsam
Ta mig, eller lämna mig åt förruttnelsen
För om du inte ser mig, tynar jag bort
Till ingenting
Inkonsekvent o-ordningsam
Jag är världens minst ordningsamma människa. Ingenting ligger någonsin där det ska, vilket gör att jag ofta får springa runt och leta efter det jag ska ha en stund. Jag gillar inte att springa runt och leta en kvart så fort jag ska ha något men efter ett tag har man ändå lite koll i röran. Man vet liksom att saker i alla fall inte ligger där de ska. Därför hatar jag när jag av någon anledning har lagt något där det faktiskt ska ligga för det är alltid det sista stället jag letar på.
Jag letade efter mina glasögon. Jag letade på alla tänkbara ställen. På nattygsbordet, under soffan, i byrålådan, under sängen, i hundkorgen men dom fanns verkligen ingenstans. Efter en halvtimme gav jag upp och satte mig i soffan. Såg glasögonfodralet som låg på soffbordet. Fortsatte att leta i en kvart till på ställen jag kom på att jag hade glömt, som under badkaret, i fruktskålen och i bokhyllan, utan resultat.
Jag tänkte att det kan väl kanske ändå inte skada att kolla i glasögonfodralet. Och tro fan att glasögonen ligger där i. Hur tänkte jag då? Varför lade jag dom där? Det finns ju ingen som helst logik i mitt handlande. Jag måste vara konsekvent o-ordningsam eller möjligtvis konsekvent ordningsam, för den här blandningen funkar liksom inte.
