Simplysolo - Simply the Best

Jag tänkte att jag skulle skriva till dig i natt, jag känner att tiden är mogen nu. Mina ord saknar dina tankar. Mina drömmar saknar dina reflektioner. Min närvaro hatar din frånvaro, den skriker efter att få närma sig dig. Jag tänkte att jag skulle skriva till dig i natt, stapplande steg i form av ett brev är bättre än inga steg alls.

Det här brevet är på intet sätt ett kärleksbrev även om dess önskan om att vara det är stark. Men även jag är stark och jag kväver dess önskan med ord och meningar om ingenting alls. För även om jag har kärlek till dig inom mig så är detta inget kärleksbrev, det är en nödvändighet för min överlevnad. Det är ord som måste sättas på pränt, ord som inte kan finnas om de inte får läsas av dina ögon. Om de inte får smältas av ditt sinne. Om de inte får leka med dina tankar. Om så bara för en stund.

Jag tänker på den där sommaren ibland, den som aldrig fanns och den som inte har varit. Det var inte alls länge sedan jag tänkte på den sommaren. Bara ett par minuter innan jag påbörjade det här brevet, fanns den där. Jag lurar ingen. Den finns där varje dag. Du finns där varje dag, fast ändå aldrig. Du vet hur jag är, enkel men komplicerad. Rättvänd men ut och in. Där fast ändå här och borta.

Tänker du någonsin på den där sommaren? Jag undrar, minns du fågeln? Den som flög in i köksfönstret. Jag minns den tydligt, jag minns hur det lät när dens vinge bröts mot glaset. Jag minns hur den långsamt gled ned för fönsterrutan och lämnade efter sig ett spår av ljusrött blod. Men det jag minns klarast är dina blanka ögon när den, efter flera månader fyllda av vår omsorg, flög iväg med starka vingslag. När vi släppte den fri.

Jag såg aldrig fågeln den dagen, jag såg bara dig, fast egentligen ingen alls. Du såg inte mig, du såg fågeln. Jag iakttog dig noga så som du iakttog den noga. Så noga man kan iaktta någon eller något som inte finns. Jag såg att du önskade att du vore den där fågeln. Jag vet att du ville känna vinden under dina vingar precis som den gjorde. Du ville inte flyga ifrån mig, aldrig. Men du ville fly undan världen, du ville känna den där friheten. Du ville lyfta. Flyga över havet, flyga till andra kontinenter. Landa där du kände för det och lyfta och dra vidare när du kände för det. Och vet du, jag älskade dig för den önskan. Och jag vet, att du önskade mig vingar, att du önskade mitt sällskap i vinden, bland molnen, i luften.

Kanske att du får flyga en dag. Du har, kanhända, redan flugit. Har du fått vingar och flytt marken, så som du alltid har önskat? Men framför allt undrar jag vem du är, och hur det kommer sig att vi aldrig har träffats.

// Någon

Så blev man dumpad.. Gah! Det var väl la typiskt att när jag för en gångs skull inte lessnade efter två veckor så klickade det inte för honom men that's life som Michael Bublé skulle ha sagt. Fan Greys Anatomy känns inte lika lockande längre, baginbox-vinets dragningskraft har däremot blivit kraftigare (höhö).. Tänk ändå, när jag sa till mamma härom veckan att det kändes som om han betedde sig så som jag brukar bete mig när jag är osäker på vad jag vill, att jag hade rätt. Det måste ju betyda att jag är grym på att läsa av människor.. Jag är ju faktiskt grym på det mesta! Tänk att jag som är så bra blev dumpad - det är ju helt galet. Fast nog måste det erkännas att jag är ledsen men jag får väl picka upp mig själv and get back in the race liksom.

Jag har tänk lite på det här med svartsjuka på sista tiden med allt som händer bekanta runt omkring mig. Jag gillar inte svartsjuka, inte hos den jag är med och ännu mindre hos mig själv. Snacka om att ödsla med energi på något som kan visa sig vara helt ogrundat. Eller grundat. Att bli uppäten inifrån, inget gott kan ju komma ur det. Men liksom även om det finns grund för att vara svartsjuk så är det väl ändå onödigt att slösa energi på det. Man kan inte göra något åt själva känslan - då får man väl i sådana fall lägga den energin på att ändra på sin livssituation så man slipper vara svartsjuk. Själv är jag inte speciellt svartsjuk, jag kallar det åtminstone inte svartsjuka - nästan aldrig. Fast jag har haft grund för att vara svartsjuk ett par gånger men jag funkar liksom inte så - även om det ibland till och med kanske hade varit bra för mig att vara svartsjuk och börja gräva lite och ändra min egen situation. Men jag väljer alltid att lita blint på folk för att sen antingen bli besviken men förhoppningsvis inte. Alla mina upplevelser har ju gjort mig till den människa jag är idag och jag är glad för det. Att titta i andras telefoner och sitta och fundera över otrohet är liksom inte min cup of tea - för även om jag har blivit ljugen för några gånger är jag själv inte en sådan som ljuger och jag vill hellre tro det bästa om folk och känna dem genom mig själv än att känna dem genom tidigare erfarenheter. Varje ny människa bör ha en ny chans och inte dömas efter ens egna tidigare upplevelser - de misstagen får ju ligga på de människorna som gjorde dem och inte på dem som kommer efter - eller på mig.

Jag såg The Notebook igår... Igen....

'Summer romances begin for all kinds of reasons, but when all is said and done, they have one thing in common. They're shooting stars, a spectacular moment of light in the heavens, fleeting glimpse of eternity, and in a flash they're gone'


Aaaaahhhhhhwwwww

Tårögd igen.. Mes..