Brevet till ingen alls
Jag tänkte att jag skulle skriva till dig i natt, jag känner att tiden är mogen nu. Mina ord saknar dina tankar. Mina drömmar saknar dina reflektioner. Min närvaro hatar din frånvaro, den skriker efter att få närma sig dig. Jag tänkte att jag skulle skriva till dig i natt, stapplande steg i form av ett brev är bättre än inga steg alls.
Det här brevet är på intet sätt ett kärleksbrev även om dess önskan om att vara det är stark. Men även jag är stark och jag kväver dess önskan med ord och meningar om ingenting alls. För även om jag har kärlek till dig inom mig så är detta inget kärleksbrev, det är en nödvändighet för min överlevnad. Det är ord som måste sättas på pränt, ord som inte kan finnas om de inte får läsas av dina ögon. Om de inte får smältas av ditt sinne. Om de inte får leka med dina tankar. Om så bara för en stund.
Jag tänker på den där sommaren ibland, den som aldrig fanns och den som inte har varit. Det var inte alls länge sedan jag tänkte på den sommaren. Bara ett par minuter innan jag påbörjade det här brevet, fanns den där. Jag lurar ingen. Den finns där varje dag. Du finns där varje dag, fast ändå aldrig. Du vet hur jag är, enkel men komplicerad. Rättvänd men ut och in. Där fast ändå här och borta.
Tänker du någonsin på den där sommaren? Jag undrar, minns du fågeln? Den som flög in i köksfönstret. Jag minns den tydligt, jag minns hur det lät när dens vinge bröts mot glaset. Jag minns hur den långsamt gled ned för fönsterrutan och lämnade efter sig ett spår av ljusrött blod. Men det jag minns klarast är dina blanka ögon när den, efter flera månader fyllda av vår omsorg, flög iväg med starka vingslag. När vi släppte den fri.
Jag såg aldrig fågeln den dagen, jag såg bara dig, fast egentligen ingen alls. Du såg inte mig, du såg fågeln. Jag iakttog dig noga så som du iakttog den noga. Så noga man kan iaktta någon eller något som inte finns. Jag såg att du önskade att du vore den där fågeln. Jag vet att du ville känna vinden under dina vingar precis som den gjorde. Du ville inte flyga ifrån mig, aldrig. Men du ville fly undan världen, du ville känna den där friheten. Du ville lyfta. Flyga över havet, flyga till andra kontinenter. Landa där du kände för det och lyfta och dra vidare när du kände för det. Och vet du, jag älskade dig för den önskan. Och jag vet, att du önskade mig vingar, att du önskade mitt sällskap i vinden, bland molnen, i luften.
Kanske att du får flyga en dag. Du har, kanhända, redan flugit. Har du fått vingar och flytt marken, så som du alltid har önskat? Men framför allt undrar jag vem du är, och hur det kommer sig att vi aldrig har träffats.
// Någon
