Simplysolo - Simply the Best

Jag raderade sms inatt. Jag tycker inte alls om att radera sms. De är som små minnen från sinnesstämningar och händelser. Min ovilja att radera sms hade resulterat i 1066 sms i min inkorg och telefonen hade börjat strejka titt som tätt så jag kände att nu var det nog dags ändå.

Det slog mig hur fruktansvärt deprimerande det är att radera sms, det är som att bränna fotografier från ett fotoalbum på något sätt. Sms:en är ju, precis som fotografier, små minnesbilder av det som har varit. Ögonblicksbilder i ord istället för i faktiska bilder. En stund av kärlek, saknad, glädje försvann med varje raderat sms för att aldrig återses igen.

Stunder som har varit och som aldrig kommer igen, nu är dom helt borta. Och det finns inga bevis för att de någonsin har funnits.

Vi har varit hos veterinären så här på morgonkvisten. Vi fick en veterinär som jag gillar skarpt. Vi brukar kalla honom för Carter, för han påminner på något sätt om Dr Carter från cityakuten (från de tidiga avsnitten). Dessutom är det något speciellt med en människa som väljer att bli veterinär. Läkare kan ofta (inte alltid) vara stressade, osociala och kanske in it for the money eller av intresse för den mänskiga kroppen mer än själva människan. Men Veterinärer har ofta ett genuint intresse för djuren på ett annat sätt. Djurläkare känns helt enkelt varmare än människoläkare.

Nåväl, han kände och klämde och bestämde att solo skulle röntgas och gav honom lugnande vilket gjorde att Solo blev snurrigare och slappare för att tillslut tvärslockna med tungan hängandes utanför munnen.

Efter att ha sett bilderna kunde Carter konstatera att min lilla sötnöt har diskbråck mellan två kotor i nacken. Nu är han ordinerad vila och antiinflammatorisk medicin. Vila är i hans fall är lika med att inte röra sig alls. Nästa vecka ska vi på återbesök och se om han har blivit bättre eller sämre.

Jag har hundhandikappanpassat min lägenhet

Jag läser Walter Ongs "Muntlig och skriftlig kultur". Förstår ni hur mycket man var tvungen att komma ihåg när människan levde i en muntlig kultur helt utan skrift!? Man var ju tvungen att kunna allt från minnet. Allt!

Jag hade varit så körd om jag levde i en sådan kultur, jag har ju svårt att komma ihåg mitt efternamn - fastän det finns nedskrivet.

Förstår ni att Iliaden och Odysséen från början var muntliga berättelser som inte skrevs ner förrän hundra år efter sin uppkomst. Förstår ni hur långa dom är!? Bara Iliaden är på 16 000 verser.

Och allt jag har i huvudet nu är: "Då går jag ner i min källare, där lever jag sällare", resten av texten har jag glömt. Underlig låt att få i huvudet så här på en måndag, men det finns väl sämre alternativ antar jag. Man får vara glad för det lilla.

Jag vaknade i natt och tyckte att min hund låg väldigt stilla, så jag pickade på honom lite för att se om han rörde sig, men det gjorde han inte så jag pickade lite hårdare. Han rörde sig fortfarande inte. Jag fick panik och trodde att han var död så jag knuffade till honom rätt rejält, och då blev han skitsur och gick och la sig i korgen.

Han är så känslig så där, jag trodde ju faktiskt att han var död.

Jag läste på en blogg om en konstnär som bad två barn fånga in en hund för pengar. Han band sedan fast denne hund i ett galleri och förbjöd människor att mata den. Hunden svalt ihjäl och detta kallade han för konst. Pretentiösa "konstkännare" hummande och nickade och var säkert mäkta imponerad över konstnärens "storhet" och att han "vågade" göra konst av något så förbjudet och de "förstod" säkert vad han ville ha sagt med detta. De gjorde att denna typ av "konstverk" accepteras.

Att svälta en hund är inte konst, borde inte få vara konst. Är konstvärlden så utvattnad och så törstig efter något nyskapande att den sväljer vad som helst? Uppstoppade getter i bildäck är inte längre häpnadsväckande, vad ska vi då hitta på som kan få människor att känna något? Jo, vi svälter en hund till döds. Och detta väcker folks känslor och troligtvis är det just det som gör det rättfärdigt att kalla det för konst.

Betyder inte det då att vi måste omdefiniera konst som begrepp?


Här kan du skriva på listan mot denna konstnär

  

Var snäll mot våra hundar!

Mamma berättade för pappa att vi har blivit hembjudna till min bror och hans fru på lunch vid tolv på julafton. Pappa: "Men va!? Nej, men hur ska vi hinna det!? Vi äter ju middag klockan två!"

Haha. Han är så söt min far. Traditionsbunden som få, det fanns inte i hans värld att det var möjligt att skjuta upp julmiddagen ett par timmar. När mamma förklarade hur man kunde lägga upp det så tyckte han nog att det lät rätt bra ändå men konstaterade att: "Jaha, jo, men det här får ju du säga till tjejerna. Jag undrar jag hur dom kommer att ta det här!"

Jag och min syster som blev helt bestörta när mamma hade dristat sig till att servera kalkon en påsk så alla blev utan snaps. Ja, pappa har lyckats fint med att skapa små feminina avbilder av sig själv i oss.

Det ska vara som det alltid har varit, i alla fall när det gäller mat (och sprit)!

(Dock, ska tilläggas, var det ingen som hade något emot denna jullunch, att äta två gånger är ju alltid bättre en att äta en gång)

Jag är hundledig idag. Min kompis lillasyster ville låna min hund ett dygn så jag passade ju så klart på att bli av med honom. Så, nu är jag hundledig, jag kan alltså göra vad jag vill. Jag ska sitta i soffan och plugga hela dagen och sen ska jag tvätta. Mmserrru, det kallar jag att leva fullt ut alltså!

Jag har svårigheter att läsa och förstå mina egna anteckningar. Jag undrade lite över vad en "könsumerande publik" kunde vara, men det var inte förrän Microsoft Word inte godkände ordet som jag började misstänka att "Ö" nog skulle vara ett "O". Jo, jag måste nog hålla med om att en "konsumerande publik" låter lite mer logiskt.

Den här hemtentan går finemang. Joråserrusåatt.