Simplysolo - Simply the Best

"Varför kan du inte vara mer som folk?" Frågar han mig.

"Mer som folk?" Frågar jag tillbaka, fast jag vet vad han menar. Det är samma sak som han alltid menar.

"Ja men du vet, normal." Säger han. Han är uppgiven. Jag hör det på hans röst men jag struntar i det. Jag struntar alltid i det. Det är som om jag tycker om att leka med hans uppgivenhet.

Normal? Vem är han att säga att det inte är normalt att vara som jag? Ibland hatar jag honom. Jag hatar hans trista inställning till livet. Hans försiktighet. Hans behov av att hela tiden passa in. Hans behov av att försöka pressa in mig i hans mall av vad som är normalt. Men jag är rädd att förlora honom så jag gör honom till viljes. Jag spelar en roll. Han dödar mig. Därför hatar jag honom.

"Jag är väl normal?" Svarar jag fast jag vet att det inte är sant. Jag vet att jag ljuger.

"Normala människor låtsas inte att de är döda." Suckar han.

Han blir alltid sur när han kommer på mig när jag är död. Jag brukar försäkra mig om att han sover djupt när jag låtsasdör men jag vet att han vet att jag gör det för ibland vaknar han. Han vaknar av att jag inte andas. Jag blir arg på honom då. Jag blir arg för att han inte låter mig dö. Han dödar mig genom sitt kontrollbehov. Jag kvävs av tanken att han inte kan leva utan mig. Att han vaknar av att jag inte andas. Han skulle nog gråta om jag dog. Av rent egoistiska skäl skulle han gråta, som ett barn som inte kan leva utan sina föräldrar. Ibland funderar jag på att lämna honom bara för att jävlas. Eller kanske för att överleva.

"Vem avgör vad som är normalt?" Frågar jag. Jag vet att han hatar den frågan. Det är därför jag ställer den. För att plåga honom. Tvinga ur honom saker han inte har svar på. Då vinner jag. Det är det han hatar. Och det är det jag älskar.

Han klättrar över mig. Han stannar till en sekund extra ovanpå mig. Lägger hela sin tyngd på mitt bröst. Jag får för mig att han vill att jag ska dö. Att han försöker pressa all luft ur mina lungor. Men sedan kysser han mig lätt på pannan och fortsätter upp ur sängen. Jag ligger kvar. Hör hur han sätter på kranen ute i köket. Spolar en stund så att vattnet ska bli riktigt kallt. Jag fantiserar om hur han ska komma tillbaka in i sovrummet med en kanna iskallt vatten som han häller över min nakna kropp. Det gör han inte. Han kommer tillbaka tomhänt. Jag vill smaka på hans läppar, de smakar så gott efter att han har druckit vatten. Jag föreställer mig hur de är kalla och lite fuktiga. Han skuffar in mig så att jag får ligga innerst, mot väggen. Han vet att jag hatar det. Han vet att jag också har kontrollbehov och att jag känner mig instängd. Han gör det för att jävlas. Jag vet att han gör det. Han försöker kyssa mig men jag motstår de där kalla fuktiga läpparna som jag nyss var så sugen på. Jag vänder mig mot väggen. Känner hans händer komma smygandes över min rygg. Jag hatar honom. Ibland hatar jag honom så intensivt att jag nästan blir rädd för mina egna känslor.

"Vafan, är du sur nu?" Säger han bakom min rygg när jag ignorerar hans försök till närhet. Jag säger ingenting. Jag stirrar in i väggen och straffar honom med min tystnad. Jag vet inte varför jag envisas med att vara så här omöjlig. Kanske är det för att jag hatar honom för ofta. Egentligen borde han lämna mig. Jag vet att han hatar mig också. Han hatar när jag inte är som han vill att jag ska vara. Jag är aldrig som han vill, det finns alltid något han kan klaga på. Han suckar. Vänder sig om och sliter åt sig täcket så att jag blir nästan helt utan. Lakanet är fuktigt av svett och våra ryggar klibbar ihop. Jag sitter fast i honom, tänker jag. Jag sitter fast i honom och jag kommer aldrig någonsin att bli fri. Bara döden kan befria mig. Kanske är det därför jag låtsasdör så ofta. En stund av frihet. En känsla av att skulden lättar de få ögonblick jag inte andas.

Jag kan inte somna om. Ligger och glor in i väggen, räknar blommorna i den bruna tapeten. Det är nästan ljust ute. Jag undrar hur mycket klockan är. Kanske att man skulle kunna gå upp, sätta på kaffe, ta en långpromenad med hunden. Jag reser mig försiktigt upp i sittande ställning. Jag hör på hans andetag att han fortfarande är vaken. Jag är rädd att han ska tolka min rörelse som ett tecken på försoning. Jag vill inte försonas.

Jag tittar på klockradion som står på nattygsbordet bara någon decimeter från hans huvud. De röda siffrorna lyser upp hans ansikte. Jag kan se att han blundar. Det rycker i hans ögonlock och jag vet att han vill öppna ögonen. Jag vet att han väntar på att jag ska kyssa hans axel. Klockradion säger mig att klockan är strax efter sex. 06.13, för att vara exakt. Jag sitter där en stund. Samlar kraft för att kliva upp ur sängen. Jag inspekterar hans nakna rygg, jag känner till vartenda födelsemärke. Hejdar en impuls att stryka med mitt finger över dem, bilda stjärntecken mellan dem. Jag krånglar mig istället över honom. Han undrar säkert vart jag ska men han är för stolt för att fråga.

Som om en vändplan inte är tillräckligt menlös och ful har de dessutom dristat sig till att göra den till platsen för allas sopor, en återvinningsstation. Förfulat den ytterligare med fyra containrar i hiskelig grön färg från Gästrike återvinning, demonstrerat med en stor vit skylt som säger "TACK" i runda ringar i olika färger. Vad vill de med den där gröna färgen de har välsignat containrarna med? Är det färgen som är ful eller är det att den är typisk för just containrar som har gjort den ful? En mer subtil färg hade varit att föredra men å andra sidan är det kanske viktigt att folk hittar till sina containrar.

Föreställ dig att de skulle smälta in i miljön, containrarna, och människor skulle springa omkring som yra höns och inte alls veta var de skulle göra av sina sopor. Ändå tycks folk ha missat den där gröna färgen som liksom ropar "Här är jag! Kasta dina sopor i mig", för marken runtomkring de fyra containrarna är full av skräp. Trots tydliga skyltar som markerar var man ska slänga vad, ligger det bitar av mjuk plast, papper, påsar, cigarettfimpar överallt runt omkring de gröna åbäkena. Bakom den container som står längst bort och längst till vänster ligger ett bambudraperi, eller om det möjligen kan vara ett underlag. Det ser ut att platsa på en sandstrand snarare än vid en vändplan bland sopor. Den är ihoprullad nu, men om man skulle rulla upp den och syna den noga så skulle man se fem små droppar blod. Torkat mörkt blod från en natt, inte alls lika ljus och vacker som denna vårdag.

Det är en vändplan i den bemärkelsen att bilarna kan vända här, men för fotgängare och cyklister är det snarare en korsning än en vändplan. Om man färdas på detta sätt kan man välja att antingen svänga till höger, gå förbi hundrastgården och vidare mot industriområdet, där det alltid luktar korv från Sohlberg's fabrik. Eller så kan man välja att gå till vänster, in bland hyreshusen och vidare bland kvarter och bebodda områden. En vårdag skulle man nog föredra att fortsätta rakt fram dock, förbi containrar och vidare in på den lilla väg som kantas av träd och senare av små kedjehus i engelsk stil. En torsdagsnatt skulle man inte vilja gå åt något håll alls. Man skulle inte närma sig vändplanen utan hålla sig till de större upplysta gatorna åt vänster. Gå den stora vägen fram. Fast när man vill hem fort är det sannolikt att man struntar i säkerhetsåtgärder och tar vägen via vändplanen ändå, man sparar ett par minuter genom att gå förbi containrarna och fortsätta in på den lilla skogsvägen.

Solen skiner, fåglarna kvittrar, borta i hundrastgården springer en hund efter en pinne dess ägare har kastat åt den, på vägen åker en bil förbi då och då och hela tiden syns människor som är på väg någonstans eller som bara är ute och flanerar nu när solen äntligen sträcker på sina strålar och ger oss lite värme.

På torsdagsnätter ser det annorlunda ut. Månen ger ifrån sig ett svagt sken om ens det, gatlyktorna har blivit söndersparkade och lyser inte, inte en enda. Ingen är ute med sin hund och ingen flanerar runt kvarteret för nöjes skull. Han är ensam, vinglig och alldeles för full. Han tänker att han borde ha skippat de tre sista ölen, kanske de fyra sista. Egentligen borde han nog inte ha gått ut överhuvudtaget. Han längtar hem till sängen, till den där varma tjejen som han älskar mer än något annat. Han skulle säga till henne att han var ledsen, det hade inte varit meningen att skrika åt henne. Han vet att hon bara menar väl. Han är strax hemma, han skyndar så gott han kan men för varje steg han tar rakt fram verkar det som om han tar två åt sidan. Men han känner sig hoppfull, han är precis vid vändplanen nu och efter det är det inte alls långt att gå den lilla skogsvägen fram till deras alldeles egna lilla kedjehus men äppelträd på baksidan.

Den första sparken får honom att ramla framåt. Den tar precis mellan skulderbladen. Det gör inte ont så mycket som att han blir förvånad. Han ligger på marken och kippar efter luft, med ens känner han sig klar i huvudet och de där ölen han inte borde ha druckit känns som ett helt liv bort. Det smärtar till i sidan. Han antar att det är en spark men det är svårt att avgöra, det låter underligt från hans revben. Hela situationen känns märklig. Någon tar tag i hans handleder och släpar honom bakom containern längst bort. Bredvid hans ansikte ligger ett bambudraperi, eller möjligtvis är det ett liggunderlag. Det hör inte dit. Ingenting hör hit, tänker han innan han känner hur näsbenet knäcks och en smärta som gör honom illamående tar över hela hans existens. Han hör knaket och han känner att han blöder.

Vad konstigt, tänker han i sin egen dimma, det är helt tyst. För det är helt tyst. Ingen säger någonting alls, det är som om det hela bara ska vara. Han känner hur någon sliter av honom jackan, en sista smäll mot huvudet, sedan hörs springande fotsteg, kanske tre par. Det hela är över på bara ett par minuter. Han tänker att han borde resa sig, men samtidigt kan han inte låta bli att tycka att det vore så skönt att somna nu. Bara en liten stund. Bara till kroppen har slutat göra ont. Så sluter han ögonen. Fem droppar blod hamnar på bambudraperiet, eller möjligtvis är det ett liggunderlag. Vem bryr sig om det egentligen?

Eller en timme i....

Jag vet inte om jag ska välja att kalla det restaurang, café eller bar. Det heter visserligen "Mingel & Bar" men vid lunchtid känns namnet lite missvisande, så det får bli restaurang. Men jag kan tydligt se framför mig hur stället helt byter karaktär mot kvällningen när mörkret faller och belysningen dämpas. Då är det nog, minst sagt, ett ställe för mingel och bar.

Att välja sittplats är enkelt då det inte finns allt för många platser att välja på, om man inte vill sitta i de gigantiska, djupa sofforna med tillhörande låga bord i mitten av lokalen. Det vill man inte när man ska äta lunch. Det skulle vara som att äta den direkt från golvet.

Jag sätter mig istället i en benvit normaldjup soffa som går längs ena långsidan, med ett tillhörande normalhögt bord som är mer passande när det gäller förtäring av mat. Vid bordet bredvid sitter en ensam kvinna med brun, kort page, frisyren klär henne verkligen. Själv skulle jag aldrig komma undan i något liknande. På andra sidan om mig sitter en man i randig tröja, också han är ensam. En timmes paus från arbetsuppgifterna antar jag. Jag har svårt för människor som äter själva, de gör mig sorgsen. Jag tänker mig att de är ensamma även fast jag vet att det troligtvis inte är så. För jag är ju medveten om att det finns de som tycker om att avnjuta sin lunch i lugn och ro, ifred från andra.

Soffan jag sitter i går längs hela väggen och efter mannen i randig tröja sitter ett sällskap med äldre damer. De talar högt med varandra medan de äter och verkar sannerligen ha en trevlig stund. Åt andra hållet, bredvid kvinnan med pagen, sitter två killar mittemot varandra. De är i min ålder, kanske något år äldre eller yngre. Båda två ser oförskämt bra ut. Så där så att jag blir nervös och med största sannolikhet kommer att spilla, ramla eller ha sönder något innan de har ätit klart och lämnat restaurangen. Jag försöker att koncentrera mig på något annat, låtsas som om de inte alls sitter där.

Tittar rakt fram, tvärs över lokalen, bortom de djupa sofforna med de låga borden. På väggen där, hänger en bildskärm som visar en sprakande brasa. Den är inramad så att det ska se ut som en öppen spis men mig lurar de inte. Jag antar att den ska bidra med någon mysig stämning men en tv-skärm är knappast samma sak som det äkta varan. Den saknar den där förmågan att söva. Ögonen grusas inte när man tittar in i den, hypnosen uteblir. Fast tanken är ju god och kanske är det lika bra att folk inte somnar på plats.

Snett till höger om den finns en orientalisk avdelning med vinröda draperier. Jag kan tänka mig att det är där man vill sitta om kvällarna, i de mjuka sofforna fulla av smaragdgröna, plommonlila, vinröda och havsblå kuddar. Gärna med ett glas vin, helst från karaff förstås. Ur högtalarna som inte syns strömmar arabisk musik, eller möjligtvis persisk, det är en behaglig volym. Så passande.

"Haha, han är så jävla fet!" jag tittar automatiskt åt hållet utropet kom ifrån. Jag tittar inte på den som just yttrat orden så medvetet högt som om han ville ha hela lokalens uppmärksamhet, utan på han som sitter mittemot. Han skrattar åt sin kompis. Sedan måste han känna att jag ser på honom för han vänder sig mot mig. Han ser vänlig ut och för ett ögonblick möts våra blickar. Men jag tittar snabbt bort, förlägen. Han är för snygg helt enkelt. Men jag undrar varifrån jag känner igen honom. Kan det ha varit hans blick jag mötte i fredags? Mitt minne är katastrof. Och det där självförtroendet bör det jobbas på.

En man går runt, runt i lokalen. Han passerar de vita pelarna och borden i mitten. Sakta går han, varv efter varv. Jag får för mig att han väntar på något eller någon och jag får hejda impulsen att fråga ifall han väntar på Godot. Jag kanske är fördomsfull men han ser inte ut som en person som läser Beckett och skämtet skulle lätt falla platt till marken. Tillslut hämtar han i alla fall en kaffe borta vid bardisken och slår sig sedan ner i en av de där omöjliga sofforna med tillhörande omöjligt bord. Ungefär samtidigt reser sig killarna vid bordet lite längre bort från mig och går. En sista hastig ögonkontakt när de passerar. En sista förlägen blick ner i bordet.

"Ingår det kaffe på maten?" Undrar en av damerna i sällskapet närmast baren. Jag hör inte vad personalen svarar men jag antar att det är jakande då damen nöjt häller upp en kopp till sig själv. Kvinnan bredvid mig har för länge sedan lämnat lokalen och mannen på andra sidan om mig likaså. Hela restaurangen börjar tömmas på folk. Nu är lunchen över och jag känner att det även är dags för mig att packa ihop. Något förundrad över att jag lyckades med att varken spilla, ramla eller ha sönder något under hela timmen.

Tack frugan, för lunchen.