Simplysolo - Simply the Best

Som om en vändplan inte är tillräckligt menlös och ful har de dessutom dristat sig till att göra den till platsen för allas sopor, en återvinningsstation. Förfulat den ytterligare med fyra containrar i hiskelig grön färg från Gästrike återvinning, demonstrerat med en stor vit skylt som säger "TACK" i runda ringar i olika färger. Vad vill de med den där gröna färgen de har välsignat containrarna med? Är det färgen som är ful eller är det att den är typisk för just containrar som har gjort den ful? En mer subtil färg hade varit att föredra men å andra sidan är det kanske viktigt att folk hittar till sina containrar.

Föreställ dig att de skulle smälta in i miljön, containrarna, och människor skulle springa omkring som yra höns och inte alls veta var de skulle göra av sina sopor. Ändå tycks folk ha missat den där gröna färgen som liksom ropar "Här är jag! Kasta dina sopor i mig", för marken runtomkring de fyra containrarna är full av skräp. Trots tydliga skyltar som markerar var man ska slänga vad, ligger det bitar av mjuk plast, papper, påsar, cigarettfimpar överallt runt omkring de gröna åbäkena. Bakom den container som står längst bort och längst till vänster ligger ett bambudraperi, eller om det möjligen kan vara ett underlag. Det ser ut att platsa på en sandstrand snarare än vid en vändplan bland sopor. Den är ihoprullad nu, men om man skulle rulla upp den och syna den noga så skulle man se fem små droppar blod. Torkat mörkt blod från en natt, inte alls lika ljus och vacker som denna vårdag.

Det är en vändplan i den bemärkelsen att bilarna kan vända här, men för fotgängare och cyklister är det snarare en korsning än en vändplan. Om man färdas på detta sätt kan man välja att antingen svänga till höger, gå förbi hundrastgården och vidare mot industriområdet, där det alltid luktar korv från Sohlberg's fabrik. Eller så kan man välja att gå till vänster, in bland hyreshusen och vidare bland kvarter och bebodda områden. En vårdag skulle man nog föredra att fortsätta rakt fram dock, förbi containrar och vidare in på den lilla väg som kantas av träd och senare av små kedjehus i engelsk stil. En torsdagsnatt skulle man inte vilja gå åt något håll alls. Man skulle inte närma sig vändplanen utan hålla sig till de större upplysta gatorna åt vänster. Gå den stora vägen fram. Fast när man vill hem fort är det sannolikt att man struntar i säkerhetsåtgärder och tar vägen via vändplanen ändå, man sparar ett par minuter genom att gå förbi containrarna och fortsätta in på den lilla skogsvägen.

Solen skiner, fåglarna kvittrar, borta i hundrastgården springer en hund efter en pinne dess ägare har kastat åt den, på vägen åker en bil förbi då och då och hela tiden syns människor som är på väg någonstans eller som bara är ute och flanerar nu när solen äntligen sträcker på sina strålar och ger oss lite värme.

På torsdagsnätter ser det annorlunda ut. Månen ger ifrån sig ett svagt sken om ens det, gatlyktorna har blivit söndersparkade och lyser inte, inte en enda. Ingen är ute med sin hund och ingen flanerar runt kvarteret för nöjes skull. Han är ensam, vinglig och alldeles för full. Han tänker att han borde ha skippat de tre sista ölen, kanske de fyra sista. Egentligen borde han nog inte ha gått ut överhuvudtaget. Han längtar hem till sängen, till den där varma tjejen som han älskar mer än något annat. Han skulle säga till henne att han var ledsen, det hade inte varit meningen att skrika åt henne. Han vet att hon bara menar väl. Han är strax hemma, han skyndar så gott han kan men för varje steg han tar rakt fram verkar det som om han tar två åt sidan. Men han känner sig hoppfull, han är precis vid vändplanen nu och efter det är det inte alls långt att gå den lilla skogsvägen fram till deras alldeles egna lilla kedjehus men äppelträd på baksidan.

Den första sparken får honom att ramla framåt. Den tar precis mellan skulderbladen. Det gör inte ont så mycket som att han blir förvånad. Han ligger på marken och kippar efter luft, med ens känner han sig klar i huvudet och de där ölen han inte borde ha druckit känns som ett helt liv bort. Det smärtar till i sidan. Han antar att det är en spark men det är svårt att avgöra, det låter underligt från hans revben. Hela situationen känns märklig. Någon tar tag i hans handleder och släpar honom bakom containern längst bort. Bredvid hans ansikte ligger ett bambudraperi, eller möjligtvis är det ett liggunderlag. Det hör inte dit. Ingenting hör hit, tänker han innan han känner hur näsbenet knäcks och en smärta som gör honom illamående tar över hela hans existens. Han hör knaket och han känner att han blöder.

Vad konstigt, tänker han i sin egen dimma, det är helt tyst. För det är helt tyst. Ingen säger någonting alls, det är som om det hela bara ska vara. Han känner hur någon sliter av honom jackan, en sista smäll mot huvudet, sedan hörs springande fotsteg, kanske tre par. Det hela är över på bara ett par minuter. Han tänker att han borde resa sig, men samtidigt kan han inte låta bli att tycka att det vore så skönt att somna nu. Bara en liten stund. Bara till kroppen har slutat göra ont. Så sluter han ögonen. Fem droppar blod hamnar på bambudraperiet, eller möjligtvis är det ett liggunderlag. Vem bryr sig om det egentligen?