Simplysolo - Simply the Best

                   Tänk att han förstörde mig. Tänk att jag lät honom förstöra mig. Värst av allt är att jag var oförmögen att komma över honom. Efter all rädsla , all förnedrning och alla blåmärken grät jag för att han inte längre ville ha mig. I flera år slog mitt hjärta dubbla slag när jag hörde hans namn. Till och med nu, långt senare var jag rädd för att träffa honom ifall jag skulle falla tillbaka. 
                    
                      Jag försöker tänka på den gången vi hade varit ute och festat tillsammans och kom hem. Lägenheten var fylld med rök. Hundarna hade kommit åt spisen och av misstag satt på den, stekpannan med gammal mat hade börjat brinna. Valpen hade bajsat på mina favoritskor och Soroush blev arg för att det var det jag var mest upprörd över. Jag låste in mig på toaletten. Jag var full och trött. Han stod utanför och bankade. Jag lade mig ner på golvet, kurade ihop mig i fosterställning. Jag visste vad som skulle hända om jag öppnade. Han bankade argt på dörren och skrek åt mig att öppna. Jag ville inte, vågade inte. Jag var så trött. Kunde han inte bara låta mig vara, jag ville somna ifred, där på golvet i badrummet. Efter ett tag ändrade han taktik. Han började lirka med mig. Kalla mig älskling. Han bad mig att snälla öppna dörren. Om jag öppnade dörren nu skulle han inte slå mig. Han lovade dyrt och heligt att han inte skulle slå mig. Jag tänkte öppna, det tänkte jag faktiskt, men jag orkade inte resa på mig – det fanns inga krafter kvar. Så jag låg kvar på golvet, i fosterställning. Han förklarade med samma lena röst att om jag inte öppnade skulle han ändå få upp dörren och då skulle det inte bli roligt för mig. Jag visste att jag måste öppna. Men kroppen lydde inte, den bara låg där och vägrade resa sig.  Han sa att han skulle ge mig till tio. Han räknade högt utanför. Bad mig för min egen skull att öppna dörren innan han hade räknat klart. I huvudet reste jag mig upp och öppnade men kroppen vägrade ta sig upp från golvet. Jag låg kvar och hörde hur han blev mer och mer irriterad ju närmare han kom tio. När han kom till tio skrek han att han i alla fall hade varnat mig och att jag hade haft min chans. Jag hörde hur han gick från dörren och hur han efter en stund kom tillbaka. Med ansiktet vänt mot dörren såg jag hur låset sakta vreds om. Det röda som betydde upptaget förvandlades till vitt som betydde ledigt. Handtaget trycktes ner och dörren öppnades. Nu skulle det inte bli roligt för mig. Hans ögon blixtrade av ilska. Varför var han så arg? Han slet upp mig från badrumsgolvet, men jag orkade inte stå. Jag var för full. Tur att jag var så full annars hade smärtan varit mer påtaglig. Jag rasade ihop på golvet igen. Han skrek och svor åt mig. Varför var han så arg? Det var ju mina skor. Och det var väl inte mitt fel att lägenheten var fylld med rök? Eller var det kanske det? var allt mitt fel. Alltid. Han drog upp mig från golvet igen. Slängde in mig i väggen. Axeln slog i och värkte. En tredje gång drog han upp mig från golvet, försiktigare den här gången. Han tryckte upp mig mot väggen med sin ena hand under min haka och med fingrarna tryckandes mot mina kinder. Som alltid. Jag brukade få blåmärken efter hans händer. I början bad han om ursäkt fast påpekade ändå att det var mitt fel att han blev tvungen att göra så för jag var ju okontrollerbar, han va tvungen att lugna mig. Dessutom måste jag få blåmärken väldigt lätt, för han hade ju bara tryckt lite, det var väl inte så farligt. Nej hade jag sagt då, fast mina kinder ömmade och det gjorde ont att tugga. Jag kommer ihåg den gången han hade varit på kryssning, han hade kommit hem och vi hade blivit osams om något. Han hade en kompis med sig. Han skrek åt mig. Dom satt i vardagsrummet, jag låg i sängen i sovrummet. Skorpan var bara en liten valp då, tolv veckor kanske, han låg bredvid mig i sängen och darrade, lilla vännen. Soroush kom efter en stund indundrandes i sovrummet, han skrek inte utan väste åt mig. Han tog valpen och kastade in honom i teven som stod en meter från sängen. Valpen gnydde och lommade haltande ut från sovrummet. Jag kände hur mitt hjärta brast för den stackars hunden. Jag skrek till Soroush att han var en feg jävla tönt som gav sig på ett litet försvarslöst djur. Det triggade honom ännu mer. Kanske ville jag trigga honom, trycka på hans knappar så han skulle göra mig illa, jag förtjänade det ju ändå. Han slängde sig över mig där jag satt upp i sängen. Jag flög bakåt och låg med han över mig. Jag skrek, jag skrek allt va jag kunde för jag trodde att jag skulle dö, jag trodde att han skulle döda mig. Och jag bad till alla krafter jag trodde på att hans kompis skulle komma in och rädda mig eller att någon granne skulle höra mitt skrik och ringa polisen. Jag fortsatte skrika men rätt som det var kom det inte ut något ljud. Han höll sina händer hårt om min hals och jag fick ingen luft. Ögonen tårades. Halsen värkte och hans ögon glänste. Nu dör jag, tänkte jag. Nu dör jag, jag fick inte ens bli tjugo år gammal. Men rätt som det var släppte han. Jag stirrade skräckslaget på honom medan jag kippade efter luft. Han strök mig över håret och sa att vi skulle vara vänner igen. Att han älskade mig och inte ville att vi skulle bråka. Han gav mig presenterna han hade köpt till mig på båten. En parfym och en chokladask med choklad som såg ut som spritflaskor och som det fanns likör inuti. Sen kysste han mig och jag kysste tillbaka. Vi kramades, jag kramade honom hårt för jag älskade honom och jag ville inte att han skulle vara arg på mig. Jag sa förlåt för att jag hade varit dum – det var väl bara självklart. Han gick ut till sin kompis i vardagsrummet och de skrattade åt hans galna tjej som man måste tukta för att hon skulle lära sig lite vett. Jag bet av överdelen på alla chokladflaskor och försökte supa mig full på likören inuti. Jag hittade hunden i köket lite senare, han satt under köksbordet och darrade. Jag tog med honom in i sovrummet och bäddade ner honom i täcket. Lilla oskyldiga vännen som fick lida för att jag var så dum. Jag tittade mig i spegeln, på halsen fanns det tydliga märken efter hans händer. Veckan efter bar jag polotröjor fastän det inte va populärt. Jag ville inte att någon skulle se blåmärkena, att dom skulle se att jag hade varit dum. Nu skulle jag få blåmärken igen. Han släppte taget och jag vände mig med ansiktet mot väggen. Jag grät, snyftade högljutt. Han sa åt mig att hålla käften. Vilken jävla tönt jag var som bölade hela jävla tiden. Sen slog han mig i ryggen så hårt att jag tappade andan, så hårt att om det hade varit väggen hade den gått sönder. Så hårt att det kändes som om jag förtjänade att dö. Det var varken första eller sista gången han gjorde mig illa.. Dagen efter hade jag svårt att röra mig.                
                            
Förstå vilken panik jag får när jag ser honom sex år senare. När han ringer mig. Och när jag tar mod till mig att säga ifrån – för jag är inte hans jävla dörrmatta! Han är obehagligare  nu. Han hånskrattar åt mig. Han vet allt om mig. Han är svartsjuk. Varför då? Det har  varit slut i sex år. Han trodde att han skulle komma in i mitt liv igen efter sex år och allt skulle bli som vanligt. Det märktes på hans sätt när vi stötte på varandra, när jag gick med på att träffas. Men jag ville inte, jag har kommit över honom nu och jag har i sex år försökt intyga mig själv att jag är en bra människa som förtjänar bättre. Så nu ringer han alltså. Han säger att jag får knulla vem jag vill, jag är ju en hora och horor knullar ju vem som helst. Därefter säger han att jag ska passa mig jävligt noga. Jävligt noga för han vet allt om mig. Han har tagit reda på allt, jag kan inte gömma mig för honom. Och jag ska då fan inte vara kaxig mot honom för jag vet ju vad som händer då. Jag skulle aldrig ha flyttat, borde ha förstått att han skulle komma tillbaka dit. Men kunde jag verkligen ana att han skulle vara så där? Att han skulle tro att det skulle bli vi. Jag hade nog inte våga hoppats på att han skulle vilja ha mig tillbaka och nu när han ville det insåg jag vilken idiot jag varit som låtit han förstöra mitt liv. Hur många förhållanden har han inte förstört för mig genom att finnas där som ett spöke som viskar att jag inte förtjänar någon som är snäll mot mig, jag är helt hopplös, ingen vill ha mig. Och med all rätt! Jag är en dålig människa som förtjänar skit! Hur många snälla killar har jag inte dumpat i tron om att jag inte förtjänar dem. För att han har viskat i mina tankar att jag är helt värdelös och förtjänar skit! Sakta men säkert har jag börjat komma till insikt. Jag förtjänar bättre, jag är en bra människa och jag ska hela tiden kämpa för att bli en bättre. Men hur som helst kommer jag alltid vara en bättre människa än han. För jag behöver inte trycka ner andra för att själv känna mig stor och mäktig.