Simplysolo - Simply the Best

Eller en timme i....

Jag vet inte om jag ska välja att kalla det restaurang, café eller bar. Det heter visserligen "Mingel & Bar" men vid lunchtid känns namnet lite missvisande, så det får bli restaurang. Men jag kan tydligt se framför mig hur stället helt byter karaktär mot kvällningen när mörkret faller och belysningen dämpas. Då är det nog, minst sagt, ett ställe för mingel och bar.

Att välja sittplats är enkelt då det inte finns allt för många platser att välja på, om man inte vill sitta i de gigantiska, djupa sofforna med tillhörande låga bord i mitten av lokalen. Det vill man inte när man ska äta lunch. Det skulle vara som att äta den direkt från golvet.

Jag sätter mig istället i en benvit normaldjup soffa som går längs ena långsidan, med ett tillhörande normalhögt bord som är mer passande när det gäller förtäring av mat. Vid bordet bredvid sitter en ensam kvinna med brun, kort page, frisyren klär henne verkligen. Själv skulle jag aldrig komma undan i något liknande. På andra sidan om mig sitter en man i randig tröja, också han är ensam. En timmes paus från arbetsuppgifterna antar jag. Jag har svårt för människor som äter själva, de gör mig sorgsen. Jag tänker mig att de är ensamma även fast jag vet att det troligtvis inte är så. För jag är ju medveten om att det finns de som tycker om att avnjuta sin lunch i lugn och ro, ifred från andra.

Soffan jag sitter i går längs hela väggen och efter mannen i randig tröja sitter ett sällskap med äldre damer. De talar högt med varandra medan de äter och verkar sannerligen ha en trevlig stund. Åt andra hållet, bredvid kvinnan med pagen, sitter två killar mittemot varandra. De är i min ålder, kanske något år äldre eller yngre. Båda två ser oförskämt bra ut. Så där så att jag blir nervös och med största sannolikhet kommer att spilla, ramla eller ha sönder något innan de har ätit klart och lämnat restaurangen. Jag försöker att koncentrera mig på något annat, låtsas som om de inte alls sitter där.

Tittar rakt fram, tvärs över lokalen, bortom de djupa sofforna med de låga borden. På väggen där, hänger en bildskärm som visar en sprakande brasa. Den är inramad så att det ska se ut som en öppen spis men mig lurar de inte. Jag antar att den ska bidra med någon mysig stämning men en tv-skärm är knappast samma sak som det äkta varan. Den saknar den där förmågan att söva. Ögonen grusas inte när man tittar in i den, hypnosen uteblir. Fast tanken är ju god och kanske är det lika bra att folk inte somnar på plats.

Snett till höger om den finns en orientalisk avdelning med vinröda draperier. Jag kan tänka mig att det är där man vill sitta om kvällarna, i de mjuka sofforna fulla av smaragdgröna, plommonlila, vinröda och havsblå kuddar. Gärna med ett glas vin, helst från karaff förstås. Ur högtalarna som inte syns strömmar arabisk musik, eller möjligtvis persisk, det är en behaglig volym. Så passande.

"Haha, han är så jävla fet!" jag tittar automatiskt åt hållet utropet kom ifrån. Jag tittar inte på den som just yttrat orden så medvetet högt som om han ville ha hela lokalens uppmärksamhet, utan på han som sitter mittemot. Han skrattar åt sin kompis. Sedan måste han känna att jag ser på honom för han vänder sig mot mig. Han ser vänlig ut och för ett ögonblick möts våra blickar. Men jag tittar snabbt bort, förlägen. Han är för snygg helt enkelt. Men jag undrar varifrån jag känner igen honom. Kan det ha varit hans blick jag mötte i fredags? Mitt minne är katastrof. Och det där självförtroendet bör det jobbas på.

En man går runt, runt i lokalen. Han passerar de vita pelarna och borden i mitten. Sakta går han, varv efter varv. Jag får för mig att han väntar på något eller någon och jag får hejda impulsen att fråga ifall han väntar på Godot. Jag kanske är fördomsfull men han ser inte ut som en person som läser Beckett och skämtet skulle lätt falla platt till marken. Tillslut hämtar han i alla fall en kaffe borta vid bardisken och slår sig sedan ner i en av de där omöjliga sofforna med tillhörande omöjligt bord. Ungefär samtidigt reser sig killarna vid bordet lite längre bort från mig och går. En sista hastig ögonkontakt när de passerar. En sista förlägen blick ner i bordet.

"Ingår det kaffe på maten?" Undrar en av damerna i sällskapet närmast baren. Jag hör inte vad personalen svarar men jag antar att det är jakande då damen nöjt häller upp en kopp till sig själv. Kvinnan bredvid mig har för länge sedan lämnat lokalen och mannen på andra sidan om mig likaså. Hela restaurangen börjar tömmas på folk. Nu är lunchen över och jag känner att det även är dags för mig att packa ihop. Något förundrad över att jag lyckades med att varken spilla, ramla eller ha sönder något under hela timmen.

Tack frugan, för lunchen.