Simplysolo - Simply the Best

Att hitta en lägenhet i centrala Uddevalla verkade inte allt för lätt. Marielle var nästan gråtfärdig när hon hade spenderat halva måndagen till att ringa till diverse hyresvärdar utan en enda träff. Kräsen var hon inte heller. Bara hon fick plats med sina möbler och tak över huvudet så var hon nöjd. Även om hon bodde i typ världens finaste lägenhet just nu så kunde levnadsförhållandena knappast bli sämre. Fast hon ville ju inte ha en lägenhet allt för långt från stan förståss men annars spelade det ingen roll. Efter lunch kände hon att hon var tvungen att ägna sig åt jobbet men hon hade svårt att koncentrera sig. Hon hade en konstigt obehaglig känsla som hon inte riktigt kunde få ordning på, hon försökte förklara för Erik men det gick liksom inte, han såg bara frågande på henne (med en blick som egentligen sa: "Öh, konstigt att du har en obehaglig känsla i magen, prova att göra slut med idioten du är tillsammans med ska du se att den försvinner") och meddelade sen att han skulle gå på lunch.

Apropå Erik och saker Marielle inte kunde få ordning på, ni minns väl hur Marielle tyckte att Erik var obeskrivbar, eller så var det kanske jag som tyckte det, vi var nog ganska överens om det båda två. I alla fall hade Marielle bestämt sig ganska fort för att hans otrevliga trevlighet var charmig, dessutom var han jävligt rolig. Hon hade starka misstankar om att han var homosexuell. Varför? Ja, men ni vet vissa människor bara känner man det med, dessutom hade han Lena Philipssons "Han jobbar i affär" som ringsignal. Jag menar, kan det bli mer gay? Men det som var konstigt med Erik var att ibland fick hon verkligen en vibb av att han absolut måste vara straight så därför vågade hon aldrig riktigt fråga hur det egentligen låg till och vad spelade det för roll egentligen, dessutom hade hon nog aldrig våga frågat i alla fall även om han hade verkat jättegay. Han var en rolig människa och hon trivdes jättebra i hans sällskap men hon var inte intresserad av honom som något annat än en vän därför kvittade det ju ifall han gillade tjejer eller killar men fy va nyfiken hon var. Undra varför man är så intresserad av människors läggning? Kan man inte definiera en person utifrån personligheten och bara strunta i den sexuella läggningen? Tydligen inte, inte Marielle i alla fall för nyfikenheten höll på att ta livet av henne.

Efter jobbet gick hon in på Icat som låg bara ett par hundra meter från där hon och Halim bodde för att handla och för att sätta upp en lapp om önskad hundvakt för nu jävlar skulle hon fan ha dit hunden. Precis innanför dörrarna fanns en sådan där jättestor anslagstavla med massa annonser på, ni vet en sådan som man skulle kunna tänka sig var utdöd nu när internet finns men som fortfarande av någon anledning lever kvar. Marielle tänker alltid på den där tecknade gubben när hon ser en sådan anslagstavla. Ni vet han som är i början till anslagstavlan, som tar bort alla andras lappar och sätter dit sin egen. Marielle tog inte bort någon annans lapp på den överfulla anslagstavlan men satte sin lapp över cirka fyra andra lappar. Hon stod och tittade lite bland annonserna och råkade få syn på en annons om en tvåa på fyrtioåtta kvadratmeter i centrala Uddevalla, uthyres omgående stod det. Hyran var tretusentvåhundra. Det va ju inte så farligt tänkte Marielle och tog hela lappen istället för att rycka av bara en strip med telefonnumret på som väl egentligen var meningen. Det var bara en sådan tagen så Marielle tänkte att hon ju faktiskt var tvungen att vara lite egoistisk nu och se till att ingen annan hade möjlighet att få tag på lägenheten. Det var ju heller inte elakt mot dem som hade den nu heller, inte egentligen för hon skulle ju ta den om hon fick den vilket fall, hur den än såg ut.

När hon kom hem var Halim hemma för en gångs skull, men en kompis – så klart. De satt och spelade poker – så klart. Marielle sa ingenting om lägenheten hon hade hittat. Först ville hon se till att den verkligen var hennes. Hon tänkte ringa dagen efter till numret på lappen. Eller numren, fast det var ju samma nummer på alla stripar på lappen så det borde ändå bli numret. Halim sa något som lät som en spydig kommentar men hon hörde inte för hon tänkte bara på att hon snart skulle flytta och hennes plötsligt goda humör lät sig inte rubbas. Hon sa glatt hej till hans kompis som satt vid köksbordet och kände sig obekväm med den konstiga stämningen som hade intagit lägenheten, sedan öppnade hon kylskåpet och tog extra mycket smör på mackorna så det inte skulle räcka om Halim ville ha senare. Egentligen tyckte hon inte att det var så gott med så mycket smör på mackan men hon kände att ibland blir man tvungen att offra sig lite för "the greater good". Om han körde med ful stil då tänkte hon också göra det. Hon skrapade ändå av lite av allt smör på tallriken när Halim inte såg. Han skulle allt få ångra sin spydiga äckelkommentar, vad det nu hade varit. Han kände garanterat av hennes plötsliga vändning i sitt humör. Även om hon hade kunnat vara tjurig innan så hade hon aldrig varit elak och sällan fällt spydiga kommentarer eller hintar. Det berodde dels på att hon ju faktiskt hade velat få förhållandet att fungera den där nanosekunden som varade i typ två månader och dels för att hon faktiskt inte hade någonstans att ta vägen ifall han skulle få för sig att slänga ut henne på riktigt. Det va ju fortfarande skitkallt ute, slutet av februari i Sverige är ju ingen solsemester direkt så hon hade ingen lust att ligga och frysa i en snödriva på nätterna. Okej kanske lite överdrivet men det var ju delvis sanningen. Hon hade ju insett att hon inte kände honom så bra som hon trodde och om hon hade varit lika elak mot honom som han hade varit mot henne hade han kanske fått någon psyktendens och slängt ut henne. Då hade det enda att göra för henne varit att åka hem till Gävle igen oh flytta in hos mamma och pappa tills jobb och lägenhet dök upp och det hade nog varken hon eller mamma och pappa uppskattat. Eller i och för sig hade ju faktiskt Helena erbjudit henne att bo där om hon ville. Det hade hon gjort redan innan det hade blivit jättedåligt mellan Marielle och Halim. Helena hade varit väldigt tydlig med att vad som än hände kunde Marielle komma till henne och att hon alltid skulle stå på hennes sida. Det Marielle berättade för Helena skulle Helena aldrig berätta vidare för Halim. Det var ju snällt. Men så var hon, Helena. Dessutom hade ju faktiskt Claudia sagt att Marielle kunde bo där också någon gång när det hade festat ihop (vilket hade blivit ett par gånger på senaste tiden) och Marielle hade beklagat sig över hur förståndshandikappad Halim var och hur han betedde sig som en apa som trodde han var Brad pitt men som egentligen var, ja en apa. Men han hade ju fortfarande en och annan bra stund, kanske, när han sov. I alla fall så var det där med snödrivan kanske lite överdrivet och egentligen hade väl kanske den största anledningen till hennes snällhet varit förhållandet. Men en åsna skulle ha förstått vid det laget att förhållandet inte skulle gå att rädda, och egentligen vad var det för förhållande att rädda? Vid det här laget förstod till och med Marielle att det här var ingenting hon ville ha, lite sur över att hon låg under åsnan i förhållandeintelligens.

Dagen efter gick hon upp extra tidigt och tog en tidigare buss till jobbet för att ringa om lägenheten. Halim var ledig den dagen av någon anledning som Marielle varken visste eller brydde sig om. Hon väntade med att ringa tills hon var framme på jobbet, satt på datorerna och gjort kaffe (vilket innebar: värma vatten i mikron och sen tillsätta kaffe/mjölkpulver och massa socker). När kaffet var klart slog hon numret/numren på lappen. Inget svar. Hon blev så sur. Slösat med sovtid för att ringa om lägenheten så svarar dom inte ens. Dessutom hade det aldrig kommit något mobilsvar heller så hon hade inte kunnat lämna meddelande. Hon drack sitt kaffe och irriterade sig över killen, tjejen, gubben eller tanten, vem det nu var som inte svarade i sin förbannade mobiltelefon. Hon tänkte att hon aldrig skulle få tag på människan, lägenheten skulle bli uthyrd med någon annan och själv skulle hon sitta i någon annans lägenhet, typ Claudias, med alla sina egna möbler magasinerade i någon unken källare med råttor. Sen när hon väl hittade en lägenhet skulle det ligga råttbajs i alla hennes möbler och soffan skulle vara sönderbiten och bebodd av råttungar med äckliga rosa råttsvansar. Tio minuter senare ringde mobilen, det var killen med lägenheten