Andrum
Du fanns endast när jag inte andades. Som om mina uteblivna andetag behövdes fyllas upp av något och att något egentligen var någon som egentligen var du. Jag höll andan och lät dig finnas där en stund. Räknade förlorade andetag. Räknade stunderna med dig. Jag trivdes där, i tystnaden, i lugnet.
Jag vilade där och då i ditt behagliga sällskap. Men ingenting varar för evigt, lungorna behövde luft och jag var tvungen att andas. Du försvann bort i samma ögonblick jag tog det där riktigt djupa andetaget som är så välbehövligt efter så många ickeandetag. Du kunde inte konkurrera med syret. Och sedan fanns du inte mer.
Jag saknar dig, men jag skulle sakna att andas ännu mer.
Kommentarer
Trackback
