Barn,barn, inte barn
Igår var jag på namngivning. Det var så där lagom trevligt som en namngivning kan vara.. Skönt att slippa dop med massa gud-snack. Jag höll i bäbisen, min brorsdotter och mitt fadderbarn, det var läskigt och mysigt på samma gång. Jag tycker att det är lite obehagligt när dom är så där små. Skönt är det när man kan lämna tillbaka den när den börjar gråta. Jag är alltså hennes fadder vilket betyder att jag ska vara en förebild (TYST!) och finnas där för henne med goda råd på vägen (TYST!). Det verkar så där lagom ansträngande. I alla fall så har jag bestämt mig att jag själv ska gå emot "normaliteten" och vara "egoistisk" genom att inte skaffa några egna barn. Fyra syskonbarn räcker gott och väl. Man ska ju aldrig säga aldrig för det kan ju hända att man träffar någon rolig kille som allt bara känns rätt med (HAHA!?) och då kanske man vill producera en bäbis med honom (!?). Jag har ju ändrat mig om det här hundra gånger redan, men jag känner liksom att varför ska jag gå och stressa över att man kanske borde skaffa barn snart, jag är ju inte ens speciellt förtjust i barn. Jag tror det beror rätt mycket på att det ses som normalt att vilja ha och skaffa barn och därför känner man också att man borde göra det - fastän man kanske inte är så sugen. Jag blir så irriterad på folk som tjatar om att man borde skaffa barn snart och att klockan tickar, ticktack. Alla kanske inte har det målet i livet liksom. Jorden är ju ändå överbefolkad, jag kanske vill komma med något annat. Fast det är ju klart att jag skulle gilla mina egna barn, jag tycker ju jättemycket om mina syskonbarn. Väldigt jättemycket. Titta vilken solstråle liksom!
Nu var du nervös där ett tag va mamma, att jag skulle skriva något om kameran... Haha
klart jag inte var, orolig menar jag, jag vet ju att Du är en lydig dotter som gör som mamman säger, eller?????
Hahhaa! ;)
