Simplysolo - Simply the Best

Kvällen blev till natt, en natt helt utan sömn. Natten blev till morgon. Det blev dags för mig att gå till tandläkaren, övertrött, blek, glåmig och uppsvälld. Jag har inte någon gång känt mig så ful som jag gjorde i morse när jag såg mig själv i spegeln. Det var inte ens lönt att försöka sminka sig något, det skulle ändå bara har blivit klumpar av svart maskara runt ögonen som var omöjliga att hitta. Istället tackade jag för att det var sol ute så att jag kunde gömma mig bakom mina solglasögon.

Aldrig trodde jag att en tidig morgonpromenad till tandläkaren kunde vara så vacker. Du har så rätt i det du sa om att samla intryck, det går inte att låta bli och det är helt fantastiskt. Jag gick genom allén bredvid Museet. Träden var stora, man såg knappt himlen genom alla blad. På andra sidan vägen glittrade ån och man kunde höra ett svagt sorl från vattenfontänerna som finns i mitten. Jag tänkte att träden var äppelträd, äppelträd i vatten, tänk vad fint det hade varit. Jag log för mig själv. En man på en gräsklippare log tillbaka och hejade glatt. Jag blev ställd men för all del, jag hejade lika glatt tillbaka. Gick in genom skjutdörrarna till tandläkaren och överraskades av en liten fontän, jag kunde inte låta bli att le åt den också (jag log nog mest åt allt under hela promenaden). Vad mycket det gör med en ful liten fontän i en tråkig tandläkarlobby.

Tandläkaren konstaterade glättigt, till min stora besvikelse, att jag inte hade några hål på den sidan som gjorde ont. "Sover du bra?" Frågade hon. "Nej", svarade jag märkbart koffeinpåverkad "jag sover inte alls". Hon sa att det kanske kunde vara orsaken till min tandvärk, jag biter tydligen ihop tänderna för hårt när jag är trött. Men jag vill ju sitta uppe. Det är då det är som bäst. Nog hade jag två små hål på den andra sidan allt, men de ska inte lagas förrän i september så det var bara att betala och gå hem.

På vägen hem tog jag genvägen genom parken. Min park, min och farfars. Hur många gånger, gick vi inte i den parken, du och jag farfar? Jag fick alltid en Festis i kiosken och du köpte tidningen. Och hur tålmodigt väntade du inte på att jag skulle ha lekt färdigt i än den ena än den andra lekparken. "Titta farfar! Titta på mig!" Du såg upp från din tidning och tittade på alla menlösa saker jag gjorde för att få din uppmärksamhet, för jag var ditt barnbarn och du älskade mig. Som jag saknar dig! Jag kände mig som ett fån när jag insåg att jag hade stannat mitt i parken, den gamla scenen framför mig var suddig för mina tårar. Jag hade inte ens märkt att de kommit. Saknaden sköljde över mig och jag var helt oförberedd. Men ändå kände jag mig fortfarande så där löjligt lycklig.

Jag går jämt igenom parken men jag tror aldrig att jag har upplevt den så som jag gjorde idag. Överallt var det grönt och lummigt. Och tomt. Ingen spelade på de slitna minigolfbanorna. Gruset på bouleplanen var krattat och orört. Två små fåglar badade sorglöst i en liten vattenpöl och solen, den bara sken. Samtidigt sjunger Oh Laura om tårar och ett regnigt New York i Mp3:n, kontrasten är så stor att jag skrattar till lite. Sen ser jag mig omkring, men ingen iakttar den glada, fula, bleka tjejen som skrattar och gråter om vartannat på en enkel morgon promenad i den vackraste parken någonsin.

Övertrött? Kan hända.

Hög på koffein? Absolut!

Lycklig? Var så säker!

Ha nu en bra dag, God natt!