Jag hatar..
...Fästingar.
Det är det absolut vidrigaste jag vet, näst efter spindlar. Det verkar fortfarande inte som om det är helt meningen att jag ska få sova på morgonen. Jag vaknar och är rätt pigg men när jag ser på klockan, ser att hon bara är strax efter sju, så infinner sig känslan av ro och lycka över en sådan enkel sak som att få vända på sig och somna om.
När jag vänder på mig upptäcker jag att min kära lilla galning till hund ligger med sin inte allt för charmiga bakdel där mitt ansikte nu bör vila. Han är en lätt lydig hund ibland så när jag säger åt honom att vända sig, ja då gör han det. Han lägger sig till rätta så där skönt med huvudet under min haka och suckar så där som han alltid gör innan han ska till att somna in igen. Jag kliar honom lite slött på halsen och märker en liten knopp. Undersöker den vidare och ser till min stora fasa att det är något som måste vara en fästing.
Jag verkligen avskyr fästingar. Jag kan absolut inte somna om med tanke på att den där äckliga lilla saken ligger i min säng. Jag inbillar mig hur hela min kropp fylls med vedervärdiga små huvudet som borrar sig in under min hud.
Så det var bara att kliva upp, ta en dusch och sen knata hem till mamma så hon fick ta bort det där snuskot som livnärde sig på min hund. För jag kan inte göra det själv, aldrig. Dom är för obehagliga, dessutom har jag aldrig tagit bort en sådan förr så jag är rädd att det där lilla huvudet stannar kvar i hunden. Den tanken är nästan vidrigast av alla.
Satans jävla färstinghelvete!
