Han är galen, men jag älskar honom
Att ha hund är verkligen bland det bästa som finns. Särskilt min lilla fjantiga hund som egentligen är helt bindgalen. Han gillar inte fåglar, katter, hundar, mopeder, plastpåsar, barn, folk på rollerblades, folk på skatebord, folk som rullar på något alls faktiskt, ekorrar, andra djur, vatten, snö, vind, sol. Man skulle nästan kunna säga att min hund inte gillar speciellt mycket alls.
Fast han älskar vuxna människor, ett par av sina hundkompisar (som duger av någon anledning) och mat, mest mat. Mat älskar han över allt annat, till och med mer än vad han älskar mig. Den dumma jäveln fattar tydligen inte att det är jag som bestämmer över maten, alltså borde han älska mig mer. Apelsin är det bästa han vet, han blir helt till sig i brallan när man ger honom apelsin. Då gäller det att släppa taget innan han hugger tag i halva handen i sin iver.
Han är hur söt som helst när han ligger ihoprullad som en boll i soffan och bara sover hela dagarna. Han är mindre söt när han sliter sig från kopplet och flyger på pitbulls eller andra hundar som han anser sig spela i ungefär samma liga som. Han är en riktig badboy ute men from som ett lamm hemma. Han är galen, men jag älskar honom.
Trots hans uppenbara charm så är det jobbigt att ha hund ibland alltså, särskilt en hund som inte är speciellt lätthanterlig alla gånger, en hund som gärna skäller när han är ensam och ställer till scener ute i tid och otid. Men förutom det så är det jobbigt att vara så himla bunden som man är när man har hund. Alla spontana aktiviteter går bort. Allt måste planeras noggrant och hundvakt måste hittas. Om inga vackra själar ställer upp så får man allt sitta hemma med det lilla odjuret. Och nu är det ju så att jag faktiskt väldigt gärna vill iväg nästa helg.
Jag känner mig lite lurad av hundens namn ?Simply Solo? för så jävla enkelt är det faktiskt inte. Inte så bara liksom.
