Definitionsbehov
Människan har ett irriterande behov av att definiera allt. Vi kan inte socialisera normalt om vi inte kan definiera. Förutom typ hela jorden med växter, djur och annat så kan vi inte prata normalt med en bäbis innan vi vet vad det är för kön. Eller prata normalt med en bäbis verkar vi ha svårt att göra oavsett så det kanske var lite klantigt uttryckt. Men har ni tänkt på att det första man frågar när man ser en litenliten bäbis är att fråga om det är en tjej eller en kille – va fan spelar det för roll liksom? Behöver vi veta om vi ska snacka fotboll eller hästar? Eller ska vi prata bäbisspråk med basröst om det är en kille och med pipröst om det är en tjej? Jag menar okej att man är nyfiken och vill veta men man frågar alltid alltid alltid vad det är för kön innan man börjar jollra.. förutom jag för jag gillar inte bäbisar så mycket så jag jollrar inte alls.. Tro inte att jag är en normal person för det, det är nämligen inte själva jollrandet jag fördömer utan just jollrandet med bäbisar. Själv jollrar jag med hundar, som att det skulle vara mindre löjligt..
Sen frågar vi hur gamla de är. Och varför i helvete är det viktigt? Det är bäbisar, nöj dej med det. Mamman kommer att ge dej tråkiga detaljer om förlossningen och varför ungen är precis tre månader, fyra dagar, tre timmar, fyra minuter och trettiotvå sekunder gammal. Och tro mig man vill inte lyssna på äckelpäckel förlossningshistorier till latten. Varför kan inte nyblivna mammor förstå att det inte passar sig? Och vi som inte har barn är inte ens intresserade från början, kanske gör vi misstaget att fråga av ren artighet men vi behöver faktiskt inte en timmes historia om en exakt tusendels sekund. Jag har i alla fall lovat mig själv att om jag någonsin får barn så ska jag aldrig någonsin tråka ut andra stackars människor med mina förlossningshistorier. Fast jag vet ju att det löftet kommer jag aldrig att hålla heller. Jag vet att jag kommer bli den värsta av de värsta. Folk kommer att undvika mej på stan och inte ens mina bästaste vänner kommer att orka med mej. Min syster kommer nog till och med att låta bli och svara ibland när det är jag som ringer för att dra ännu en historia om hur lilla Pelle gick två steg till idag, eller kräktes upp gugga och andra äckliga detaljer som ingen vill veta, Och som bara jag tycker är jättegulligt. Jag menar, jag ringer ju till mamma så fort hunden har gjort något äckelgulligt som att spy i min säng eller spotta ut ost i soffan. Och då är ju han faktiskt fem år så det gulliga och nyroliga bör ju börja avta för att inte tala om att han är en hund – tänka hur jag skulle va om han var mitt eget kött och blod.
Tillbaka till det här med definitionerna. Det kom en liten människa och skulle handla av mej idag. Det var väl en unge på mellan åtta och elva år (så jäkla svårt att se ålder på ungar - DESSUTOM) och man såg verkligen inte alls om det var en tjej eller en kille. Först glodde jag skitmycket bara för att försöka lista ut va fan det var för något. Men när jag insåg att jag aldrig skulle kunna se det visste jag inte riktigt var jag skulle titta, säga eller göra – jätteskumt. Jag visste liksom inte hur jag skulle bemöta den stackars varelsen när jag inte riktigt visste vad det var. Jag gjorde precis vad alla andra normala personer i min situation skulle ha gjort: Undvik ögonkontakt, prata så lite som möjligt och skynda på processen – usch vilken vidrig människa jag är – dålig karma.Tyckte du om den - tryck här
