Simplysolo - Simply the Best

Såg reklam för "It´s summerparty" på tv eller snarare hörde.. Fick konstiga flashbacks när jag hörde Lambada-låten. Till exempel från när jag och min barndomvän stod med lambadakjolar i hennes vardagsrum och snurrade som galningar medan vi sjöng med så gott vi kunde: "Shore a lucifor, egodrian soni fisharaaaaaa". Eller när en annan barndomskompis var så besatt av sitt kjolsnurr att hon snurrade rätt in i en tegelvägg.. Det var tider det..

Mamma säger att jag måste gå till läkaren med mina töntiga prickar som jag skyllde på helt oskyldiga Malaco Truly - det var inte ert fel, kan ni någonsin förlåta mig. Hålla på och anklaga oskyldigt godis för att orsaka prickar helt obefogat. Nä, vettefan varifrån dom kommer men dom verkar vara här för att stanna. Eller bli fler. Men vad ska läkaren kunna göra? Han kommer nog att säga nåt som: "Hmm, det är nog nå slags prickar det där.." Så kommer jag irriterat svara att det kan jag väl se själv. Då kommer han att säga att det var ju klarsynt av mig plus att han kommer undra om vi möjligtvis gick tillsammans på läkarlinjen. Jag kommer att sucka och fråga varför jag har prickar. Läkaren kommer inte att ha en aning om varför jag har prickar över hela kroppen så kommer han säga att dom nog går bort av sig själv snart, sen kommer jag att få gå hem. Efter att ha fått pungat ut med 300 spänn, så klart. Nää, jag tror jag väntar lite till och ser om dom går bort själv först innan läkaren beordrar mig att göra det.

Jag fick besök av Jehovas Vittnen. Det är alltid lite obehagligt när de står i dörren med sina gråa kläder och nedlåtande blick medan de tittar in i min hall, som för tillfället är full med kläder eftersom jag nyss har tvättat och jag har inte orkat tagit reda på tvätten så när jag ska ha något rotar jag mest hysteriskt runt i min IKEA-kasse i jakt på användbara kläder. Vilket får som följd att alla kläder ligger utspridda över hela golvet. Men jag kan ändå inte låta bli att beundra deras ihärdighet (Jehovas alltså, inte mina kläders - även om jag är imponerad av att de står ut med min behandling)och deras vilja att rädda mig från helvetet. Den här gången verkar de tycka att mitt leverne har gått så långt att de var tvungna att bjuda in mig till en sammankomst. Men även om jag skulle vilja gå så har jag inga kläder som är tråkiga nog att få mig att passa in bland alla Jehovas-människor. Det är lite synd för på sammankomsten skulle man få hjälp att:

• Förbättra familjelivet? (Jag och Solo skulle verkligen behöva det nu när han är sådär gubbigt sur som bara sjuåriga hundar kan vara)
• Hantera svåra problem? (Kan dom ge mig pengar då tro? Fast jag vill iof bara ha pengar till syndiga saker så det kanske dom inte är så pigg på att ge mig)
• Närma sig Gud? (Freaky)
• Stå emot Djävulen? (hm..  Jag träffade ju honom en gång. Han verkar inte så intresserad av mig. Han kanske inte tycker att jag är så snygg. Jag har ringt och ringt men han svarar aldrig. Jag tror att Djävulen har varit på en sammankomst där man får lära sig att stå emot Minna)
• Uppnå evigt liv? (Det lät jobbigt alltså.. Ska man tröka omkring i all evighet liksom, det orkar jag inte.)

Nä, jag tror inte att jag ska gå. Jag och Solo kan lösa våra problem själva. Dessutom är jag lite rädd för att bli hjärntvättad för jag är ganska mottaglig för sånt. Fast å andra sidan är jag nog för ytlig.

På midsommar har jag varit i mina föräldrars stuga. Det var jättetrevligt som vanligt. Vi pratade en del semesterminnen. De var många och fina men ett stod ut från mängden och jag tror aldrig att jag skrattar så mycket som när det tas upp. Vi var på Kreta, jag var kanske tretton eller fjorton år gammal. Klockan var runt halv ett på natten och planet hade precis landat. Vi var trötta efter resan och vi hade glömt handbagaget med pengar och pass så käckt vid rullbandet. I panik hade vi sprungit tillbaka och som tur var hade väskan stått kvar. Vi pustade ut och fortsatte ut mot bussarna utanför flygplatsen.

Det var ett tiotal bussar att välja mellan men vi hittade ganska snart på buss tretton som vi skulle åka med. För säkerhets skull frågade vi busschauffören om det var rätt buss för oss och han nickade trött. Vi satte oss på utspridda platser i den nästan fulla bussen.

På bussen talade alla engelska. Det var trevligt att lyssna på och snart var man så van vid språket att man inte ens tänkte på att det inte var vårat. Men bussen gick aldrig. Den stod där hur länge som helst. Det var väl någon stackare som inte hade kommit på än. Pappa blev mer och mer irriterad och jag blev allt tröttare.

Efter ett tag kom en svensk reseledare på och frågade på svenska om det möjligtvis fanns några svenskar på bussen. Vi tittade oss omkring och konstaterade att nä, det fanns det tydligen inte. Sen lutade vi oss tillbaka igen och skakade lite på våra huvud åt de jobbiga människorna som aldrig kunde komma till rätta någon gång.

Nu måste väl bussen ändå gå. Men den fortsatte att stå still. Efter en stund kom den svenska reseledaren på igen och frågade ytterligare en gång om det verkligen inte fanns några svenskar på bussen. Ingen sa något. Fast engelsmännen började titta lite konstigt åt vårt håll. Reseledaren såg sig desperat omkring och frågade sedan: "Are there anyone from Sweden on this bus?" Jaja, tänkte vi och sträckte ivrigt upp händerna. "Ni är på fel buss!" Suckade reseledaren och försökte le lite. Vi lommade skamsna ut och satte oss på den svenska bussen med svenska passagerare, som var måttligt glada när de fått väntat på oss i över en halvtimme mitt i natten.

Jag undrar hur många gånger reseledaren har berättat den historien för sina vänner och kollegor. Svensk charter när den är som bäst eller vad säger ni?

Jag läste någons blogg. Det verkade som om hon och hennes kille hade gjort slut. Hon beskrev hur hon vant slog hans nummer och hur underbart det var att höra hans röst. Men som vanligt slutade samtalet med att hon gråtandes slängde på luren och att han inte svarade när hon ringde upp igen. Även fast det var länge sedan jag själv upplevde nå liknande så känner jag så väl igen känslan - den förtvivlade maktlösheten, illamåendet och känslan av att bara vilja falla. Usch vad det är vidrigt att vara olyckligt kär. Vidrigt, I tell you!

Tur att man inte är fjortis längre i alla fall, då var man ju konstant olyckligt förälskad i sju olika personer samtidigt.. Fatta jobbigt.. Då föll man flera gånger om dagen och mådde illa hela tiden.. Fast det kanske är dumt att jämföra fjortisförälskelser med riktig kärlek.. Men då visste man ju inte bätre, så då var det ju ändå jordens undergång.. I proportion till åldern var ju bekymren lika stora liksom..

Allvarligt, kandet typ sluta att regna och åska någon gång så jag kan gå ut med hunden innan det blir morgon.. Gah!

Jag läste precis ut boken "såld" av Vera Efron och Natasja T. Jag berättade det för en kompis som sa att hon skulle läsa den under sin semester i Grekland (eller var det nu var - inte Sverige i alla fall). Jag var tvungen att protestera högljutt (det va det ju inte egentligen eftersom jag pratade med henne på msn men ändå), för även om det låter egoistisk så kan man inte förstöra sin utlandssemester med att läsa om ryska unga tjejer som blir sålda som sexslavar till Sverige och andra europeiska länder där de blir instängda i en lägenhet, slagna, nerknarkade och våldtagna 30 ggr om dagen. Det är en jättehemsk historia baserat på ett verkligt människoöde, ett öde bland så många andra unga tjejer som har gått samma fasansfulla öde till mötes. Fattiga unga tjejer från landet luras utomlands med ett löfte om riktiga jobb och mycket pengar men istället blir de inlåsta och halvt ihjälslagna. Visst låter det hemskt av mig att rekommendera folk att inte läsa en så viktig bok på semestern men hur ska man kunna njuta av en välförtjänt semester när man läser om någon som sitter instängd och knappt får någon mat. Nä, läs "underbar och älskad av alla",  "Hål i huvudet" eller något annat lättsmält på semestern och spar den tyngre litteraturen till regniga dagar i höst istället.

Jag har sökt jobb som butikschef i en elektronikaffär.. Jag tycker att jag skulle passa som det! Särskilt med tanke på det HÄÄÄR!

Carro tycker att jag är en kändis för att EN person på Suncity igår sa att han hade läst min blogg. Åtminstone tror jag att det var det han sa. Det var väl rätt sent när vi skulle beställa den drinken och jag var lite full (jag måste skriva lite av hänsyn till min mamma). Dessutom började Carro säga saker som: "Visst är hon rolig!?" och "Alltså Minna är skitrolig!" och andra snälla saker. Jag stod mest och var röd. Visst är det roligt när ens kompis öser komplimanger över en till någon annan men det går ändå inte låta bli att skämmas lite och om det är till en kille så får man alltid känslan av att han får känslan av att ens kompis försöker sälja ut en. Undra om hon gjorde det, det kanske hon gjorde.. Tja, han va ju rätt söt..

Festen var riktigt rolig. Det kom mycket folk, det var blandat folk och sånt är ju skoj. Krogen var okej. Det var lite tråkigt att alla utom jag och Carro ville till Goya. Suncity är ju the win liksom, vad ska alla till tråkgoya att göra?

Nu orkar jag inte skriva mer, mitt huvud håller på att exploderar - vilket det föresten dessutom har pysslat med heeela natten så jag har typ knappt sovit något. Så går det när man äter köttbullar!

Bilder från igår kommer så fort Carro behagar skicka dom till mig

Det bor en jättesnygg kille på min gård, alltså riktigt snygg! Jag träffar jämt på honom när jag ska gå med soporna eller springa till affären. Då när man är så där lagom jättesunkig! Då när man inte alls vill träffa på någon supersnygging. Han typ tittar på mig och kanske vill heja eller nåt men då blir jag så nervös så jag kollar ner i backen, eller upp i himlen. Ibland vet jag inte var jag ska kolla och då får jag någon konstig stirrig blick som nog gör att han tror att jag är hög eller sinnessjuk eller nå. Men sen är jag ju så jäkla nervös att jag ska snubbla eller ramla också för det är ju inte alls helt omöjligt, särskilt inte om jag är på väg för att köpa kaffe! Men största anledningen att jag skäms när jag ser honom är för att jag har träffat honom och hans hund ett par gånger med Solo. Eller träffat och träffat. Jag har pionröd i ansiktet släpat min hysteriska hund förbi han och hans superlugna, snälla hund. Första gången vi träffade dom på nära håll log killen först och tänkte säkert att hundarna skulle få hälsa men leendet dog snabbt bort när Solo började morra och flåsa. Så, om jag inte gör bort mig själv så har jag en kär liten nakenhund som gärna gör det åt mig, vi verkar ju socialt handikappade båda två. Suck! Fast å andra sidan gör det väl inte så mycket vad han tycker om mig, jag trivs bra med att ha honom bara som span, ögongodis. Han är en sån där som jag tycker är så snygg att om jag skulle börja prata med honom någon gång så skulle allt bli förstört för jag tror inte att hans personlighet skulle kunna mäta upp till hans snygghet och då skulle jag bara bli besviken. Han får väl tycka att jag är lite underlig, så kan jag tycka att han är apsnygg.

Nä, det blev inge solande hos mamma och pappa. Däremot blev det en promenad i spöregn! Och det är ju ungefär samma sak.. Kvällen igår spenderades först hemma hos Carro (jag och Linda firade att hon hade fyllt år, typ, vi gav henne presenter i alla fall). Sedan sprang jag hem till mamma igen och såg på säsongsavslutningen av Lost. Nu är alla serier slut och jag är inte ett dugg beroende längre.. Förutom att jag har lovat Carro att jag ska ta hem DH. Dessutom är jag lite sur över att Sverige inte ligger så mycket efter USA när det gäller Lost så nu får man vänta enda till nästa vår för att få se fortsättningen. Vad är det för stil liksom? På lördag är det PARTY! Weee-Hooo!

Så klart att solen har försvunnit nu när jag ska vara hemma hos mamma och pappa i två dagar och tänkte passa på att få lite färg! Fyyy va lååågt! Shame on you Mr Sun

Jag fick det här meddelandet på Efterfesten.com från någon snubbe:

1. Han borde läsa min artikel eller min blogg.. Då hade han förstått att jag inte ägnar mig åt att exploatera min kropp och inte är ett dugg intresserad av att vara med i en så förnedrande tidning som Moore.
2. "Skriv en mening som säger något om dig själv. Till exempel 'Jag är lojal och snäll flickvän' eller 'jag föredrar muskelpaket'" - Det säger ju allt om mig! Shit liksom, om jag skriver att jag gillar muskelpaket så känner ju läsarna mig utan och innan för jag är verkligen inte intressantare än så. Döh!
3. Sen ska man svara på vilken typ av kille man söker respektive inte söker, jag skulle ha svarat: "En som INTE läser Moore!"
4. Läsarna ska tydligen kunna skicka sms till de tjejer som är med, fast till deras mail. Great liksom. Få massa snubbomail från pubiskillar och andra äckel.

Nej tack! Jag hoppar nog över att vara med i Moore.. Jag har tillräckligt bra självförtroende utan att vilja ha massa uppmärksamhet från finniga fjortiskillar som har snott Moore från sina lika fjortisaktiga storebrorsor. Och om det inte vore för att det vore oerhört förnedrande att träffa en kille via Moore så skulle jag ändå aldrig intresseras av en kille som köper Moore för att kolla in Sveriges sexigaste singeltjejer. Tack ändå! =)

Hittade den här bloggen idag. Den var rätt underhållande.. Jag hittade den genom min favvo-blogg, "vad är grejen" Jag känner att jag behöver lite avlastning i värmen (höhö). Skulle ha varit ner på stan med Mona idag men ingen av oss var speciellt sugen så vi sköt på det till på fredag. Så nu vet ni det..

Som väntat lät reaktionerna inte vänta på sig på mitt senaste inlägg på Sourze, det är faktiskt sorgligt att se hur vissa inte ens är beredda att lyssna, hur de utan att ens läsa klart artikeln skriver en snäsig kommentar. Som om jag har hoppat på dem personligen.  Jag blev till och med lite tårögd. Inte för att jag blir ledsen för att de inte gillar min artikel för det skiter jag i, men jag blir ledsen när de inte ens vill lyssna, tar ner mig till en lägre nivå och sen påstår att det jag skriver är påhittat och rena lögner. Jag blir ledsen för att de inte ens för en stund tänker efter, kan tänka sig möjligheten. Då känner jag mig förlorad. Men jag måste försöka tänka på att de som håller med ofta inte skriver någon kommentar, vilket är synd men ändå ett faktum.

Stockholm är rätt fint ändå.. Tänkte på det när vi var där igår.. När jag blir rik då kanske jag kommer flytta till Stockholm ändå. Det finns ju liksom mycket större chans att utveckla karriären där och bli ännu rikare. Då ska jag bo i en skitcool lägenhet vid vattnet, så man kan gå ut och på morgonen och simma en sväng. Fast jag kommer i och för sig inte vara så mycket i min stockholmslägenhet på sommaren. Den kommer jag nog mest att tillbringa i mitt sommarhus i Frankrike eller Italien. Och där kommer jag ju ha pool, fast nära till havet också så klart för jag gillar hav, lukten av hav - fast inte så mycket att simma i hav för jag får jämt kallsupar och det är ganska äckligt plus att det bor konstiga varelser i hav som jag inte riktigt litar på. Därför ska jag ha en pool där jag kan simma, havet ska bara användas för att plaska i och kanske leka i vågorna ibland för det är rätt skoj. Sen ska jag sitta på min veranda på kvällarna, dricka vin och se solen gå ner i horisonten och höra vågorna slå mot stranden och då kommer jag veta att jag är fri! Fri och lycklig! Och jag kommer nog kanske inte återvända till min stockholmlägenhet till hösten heller för jag trivs så bra i mitt strandhus och Sverige är så kallt och kladdigt på hösten och vintern. Kanske kommer ett par månader till våren. Vi får se hur jag gör. Det är ju ett år eller två kvar så jag hinner nog tänka ut någon bra plan för hur jag ska dela upp året.

Igår var jag på namngivning. Det var så där lagom trevligt som en namngivning kan vara.. Skönt att slippa dop med massa gud-snack. Jag höll i bäbisen, min brorsdotter och mitt fadderbarn, det var läskigt och mysigt på samma gång. Jag tycker att det är lite obehagligt när dom är så där små. Skönt är det när man kan lämna tillbaka den när den börjar gråta. Jag är alltså hennes fadder vilket betyder att jag ska vara en förebild (TYST!) och finnas där för henne med goda råd på vägen (TYST!). Det verkar så där lagom ansträngande. I alla fall så har jag bestämt mig att jag själv ska gå emot "normaliteten" och vara "egoistisk" genom att inte skaffa några egna barn. Fyra syskonbarn räcker gott och väl. Man ska ju aldrig säga aldrig för det kan ju hända att man träffar någon rolig kille som allt bara känns rätt med (HAHA!?) och då kanske man vill producera en bäbis med honom (!?). Jag har ju ändrat mig om det här hundra gånger redan, men jag känner liksom att varför ska jag gå och stressa över att man kanske borde skaffa barn snart, jag är ju inte ens speciellt förtjust i barn. Jag tror det beror rätt mycket på att det ses som normalt att vilja ha och skaffa barn och därför känner man också att man borde göra det - fastän man kanske inte är så sugen. Jag blir så irriterad på folk som tjatar om att man borde skaffa barn snart och att klockan tickar, ticktack. Alla kanske inte har det målet i livet liksom. Jorden är ju ändå överbefolkad, jag kanske vill komma med något annat. Fast det är ju klart att jag skulle gilla mina egna barn, jag tycker ju jättemycket om mina syskonbarn. Väldigt jättemycket. Titta vilken solstråle liksom!

Nu var du nervös där ett tag va mamma, att jag skulle skriva något om kameran... Haha