Simplysolo - Simply the Best

Det var länge sedan jag vill något så gärna som jag vill det här. Att få åka till Västkusten, att få uppleva det med honom. Jag vill stå hand i hand med honom och se ut över havet en varm sensommarkväll. Bada på natten och se marelden lysa upp havet. Jag vill dit, jag vill vara där! Jag måste fixa det här, jag kan inte låta den här chansen gå förbi mig. Om det så blir från onsdag till söndag eller fredag till söndag. Är det endast en dag så gör det mig inget, det skulle ändå vara värt det.

Att ha hund är verkligen bland det bästa som finns. Särskilt min lilla fjantiga hund som egentligen är helt bindgalen. Han gillar inte fåglar, katter, hundar, mopeder, plastpåsar, barn, folk på rollerblades, folk på skatebord, folk som rullar på något alls faktiskt, ekorrar, andra djur, vatten, snö, vind, sol. Man skulle nästan kunna säga att min hund inte gillar speciellt mycket alls.

Fast han älskar vuxna människor, ett par av sina hundkompisar (som duger av någon anledning) och mat, mest mat. Mat älskar han över allt annat, till och med mer än vad han älskar mig. Den dumma jäveln fattar tydligen inte att det är jag som bestämmer över maten, alltså borde han älska mig mer. Apelsin är det bästa han vet, han blir helt till sig i brallan när man ger honom apelsin. Då gäller det att släppa taget innan han hugger tag i halva handen i sin iver.

Han är hur söt som helst när han ligger ihoprullad som en boll i soffan och bara sover hela dagarna. Han är mindre söt när han sliter sig från kopplet och flyger på pitbulls eller andra hundar som han anser sig spela i ungefär samma liga som. Han är en riktig badboy ute men from som ett lamm hemma. Han är galen, men jag älskar honom.

Trots hans uppenbara charm så är det jobbigt att ha hund ibland alltså, särskilt en hund som inte är speciellt lätthanterlig alla gånger, en hund som gärna skäller när han är ensam och ställer till scener ute i tid och otid. Men förutom det så är det jobbigt att vara så himla bunden som man är när man har hund. Alla spontana aktiviteter går bort. Allt måste planeras noggrant och hundvakt måste hittas. Om inga vackra själar ställer upp så får man allt sitta hemma med det lilla odjuret. Och nu är det ju så att jag faktiskt väldigt gärna vill iväg nästa helg.

Jag känner mig lite lurad av hundens namn ?Simply Solo? för så jävla enkelt är det faktiskt inte. Inte så bara liksom.

Så fort jag gick utanför dörren skingrade sig molnen och solen tittade fram. De tunga regnmolnen som hade hotat med regn med sin uppenbarelse flydde fältet, för lilla mig. Det är nästan så jag vill tro att den här sommarens väder har varit helt värdelöst för att jag inte har gått utanför dörren. Ja, jag kan väl erkänna att det kan uppfattas som om jag har drabbats något av lite storhetsvansinne men det är lätt hänt att man gör det som vädergudinna.

Dagens goda gärning bestod i att råka hitta ett par kvarglömda nycklar på lunchrestaurangen. Det räcker väl? Jag hade ju bara kunnat låta dem vara där på stolen istället för att plocka upp dem. Eller så hade jag kunnat vägra svara där människan kom tillbaka och frågade om jag hade sett dem. Jag anser i alla fall att det borde räknas som en god gärning. Och om inte annat så fick jag i alla fall solen att titta fram.

Sedan satt vi på en uteservering och jag spanade, ja, det gjorde jag och jag skäms inte över det heller. Jag lutade mig tillbaka med min kaffekopp, kopplade bort vännernas surr och njöt. Jag njöt av kaffet, av solen, av utsikten. Snygga killar, vackra män. Och när jag kom tillbaka till planeten jorden så njöt jag av mina vänners sällskap. Jag borde nog kanske träffa dem oftare. Tog en promenad hem i det nästan, men bara nästan gassande solskenet. Ja, nog är det jag som styr vädret alltid.

Kermit tycker att jag uppdaterar min blogg för sällan. Men jag får inte använda mig av hans roligheter. Nej serru det går inte, absolut inte för då tänker han minsann inte prata med mig mer. Är inte det lite enkelriktat? Jag ska liksom bara ge och ge men jag får aldrig ge på er bekostnad, utan bara på min egen! Tänk om jag inte har nåt att säga då!? Ni får skylla er själva om ni tycker bloggen är tråkig, så det så!

Iglar är vad ni är! Iglar som bara suger ur mina roligheter men inte låter mig bjuda på era! Sådana problem stöter aldrig de riktiga bloggarna på. De har givmilda vänner. Dom har ett ge och ta-förhållande. Inte nå jäkla enkelriktat där inte! Give a little, get a little liksom, vad hände med det?

Shame on you!

Det finaste man kan få av någon man dejtar är ett blandband, eller nu för tiden blir det väl en blandskiva.

Så fint det är att någon har suttit och funderat ut vilka låtar det är som passar just mig. Att den personen har funderat och motiverat varför just dessa låtar symboliserar mig för honom. Att han noggrant har valt ut sina favoritlåtar och att han vill dela med sig av något han älskar är väl ett enormt fint tecken på att han bryr sig om. Det visar att han vill att dessa låtar ska symbolisera honom, för mig. Låtar som blir våra, på vår blandskiva. Det är nog det finaste man kan få.

Ge mig en blandskiva nu!

Jag känner mig så där äckligt duktig och konstigt vuxen när jag lagar mat åt flera personer. Så bara för att inte vuxenpoängen ska stiga i höjden har jag fortfarande inte diskat sen igår och om jag väntar ett par dagar till så kommer disken verkligen ha växt till sig. Då kommer det sannerligen att se ut som ett bombnedslag. Dom ska inte komma här och tro att dom kan ta över mig inte, poängjävlarna.

Resultat: Vuxen och duktig.


Resultat: Mindre vuxen och slarvig. Yeah!