Simplysolo - Simply the Best

Jag var med i en danstävling på Dramaten imorse. Det gick jättedåligt eftersom min danspartner och jag inte alls hade samma ambitioner med vår dans. Jag tyckte ändå att gick rätt bra, för att vara min första tävling. Särskilt när man tänker på att jag aldrig har dansat speciellt mycket alls förutom på krogen och två terminer hiphop när jag var elva. Min partner tyckte däremot att jag gjorde allt fel.

Medan vi väntade på att de andra skulle dansa gick jag till en intilliggande byggnad för att komma min griniga danspartner. Jag sitter vid ett högt bord med tillhörande barstol precis utanför en loge när en hysterisk tjej, ett par år yngre än mig, kommer fram och bubblar om att hon ska träffa E-type. Tydligen så har hon vunnit någon slags tävling och är helt överlycklig. Hon frågar mig vad han heter egentligen och jag svarar att han heter Martin. Egentligen vet jag inte men jag har för mig att det är så han heter. Den hysteriska tjejen jublar och klappar i händerna. Jag tänker att hon är en idiot. Sedan öppnas dörren till logen och en okänd man ber henne stiga in och säger att E-type kommer snart, sedan stängs dörren.

Efter en stund kommer E-type gåendes. Han stannar vi mitt bord. Frågar vad jag heter. Jag meddelar att jag inte är fjortisen han ska träffa. Han skrattar lite och säger att han förstod det. Han frågar vad jag gör där och jag säger att jag har dansat på Dramaten. Sedan sträcker jag lite på mig för det låter ändå ganska fint, att ha dansat på Dramaten. Även om det gick åt helvete. Vi pratar en stund, han ser in i mina ögon och frågar efter mitt nummer. Jag vet inte om jag egentligen är så intresserad, jag har aldrig varit något fan av E-type men han var ju ändå rätt charmig. Precis när jag ska skriva ner det vaknar jag av att Hanna Fahl önskar mig välkommen till P3 populär. Jag tittar på klockan, den är tio. Jag hann aldrig ge mitt nummer så nu kommer han väl aldrig att ringa. Synd, för han var ju ändå rätt trevlig som sagt.

Jag märkte för en stund sedan att jag har satt på mina trosor ut och in. Lappen som ska sitta på insidan fladdrar omkring på utsidan. Som om inte det var nog märkte jag att jag har satt mitt gamla slitna linne bakochfram. Jag tyckte allt att det kändes lite tajt om halsen men det var inte förrän jag kände lappen som jag verkligen förstod. Ibland är det tur att det finns lappar så att jag vet hur saker och ting ska vara. Men jag inser ju att det här är rätt typiskt mig. Det är lite sån jag är. Ut och in och bakochfram. Aldrig helt rättvänd.

Men jag tror att jag trivs rätt bra med det.

"Varför kan du inte vara mer som folk?" Frågar han mig.

"Mer som folk?" Frågar jag tillbaka, fast jag vet vad han menar. Det är samma sak som han alltid menar.

"Ja men du vet, normal." Säger han. Han är uppgiven. Jag hör det på hans röst men jag struntar i det. Jag struntar alltid i det. Det är som om jag tycker om att leka med hans uppgivenhet.

Normal? Vem är han att säga att det inte är normalt att vara som jag? Ibland hatar jag honom. Jag hatar hans trista inställning till livet. Hans försiktighet. Hans behov av att hela tiden passa in. Hans behov av att försöka pressa in mig i hans mall av vad som är normalt. Men jag är rädd att förlora honom så jag gör honom till viljes. Jag spelar en roll. Han dödar mig. Därför hatar jag honom.

"Jag är väl normal?" Svarar jag fast jag vet att det inte är sant. Jag vet att jag ljuger.

"Normala människor låtsas inte att de är döda." Suckar han.

Han blir alltid sur när han kommer på mig när jag är död. Jag brukar försäkra mig om att han sover djupt när jag låtsasdör men jag vet att han vet att jag gör det för ibland vaknar han. Han vaknar av att jag inte andas. Jag blir arg på honom då. Jag blir arg för att han inte låter mig dö. Han dödar mig genom sitt kontrollbehov. Jag kvävs av tanken att han inte kan leva utan mig. Att han vaknar av att jag inte andas. Han skulle nog gråta om jag dog. Av rent egoistiska skäl skulle han gråta, som ett barn som inte kan leva utan sina föräldrar. Ibland funderar jag på att lämna honom bara för att jävlas. Eller kanske för att överleva.

"Vem avgör vad som är normalt?" Frågar jag. Jag vet att han hatar den frågan. Det är därför jag ställer den. För att plåga honom. Tvinga ur honom saker han inte har svar på. Då vinner jag. Det är det han hatar. Och det är det jag älskar.

Han klättrar över mig. Han stannar till en sekund extra ovanpå mig. Lägger hela sin tyngd på mitt bröst. Jag får för mig att han vill att jag ska dö. Att han försöker pressa all luft ur mina lungor. Men sedan kysser han mig lätt på pannan och fortsätter upp ur sängen. Jag ligger kvar. Hör hur han sätter på kranen ute i köket. Spolar en stund så att vattnet ska bli riktigt kallt. Jag fantiserar om hur han ska komma tillbaka in i sovrummet med en kanna iskallt vatten som han häller över min nakna kropp. Det gör han inte. Han kommer tillbaka tomhänt. Jag vill smaka på hans läppar, de smakar så gott efter att han har druckit vatten. Jag föreställer mig hur de är kalla och lite fuktiga. Han skuffar in mig så att jag får ligga innerst, mot väggen. Han vet att jag hatar det. Han vet att jag också har kontrollbehov och att jag känner mig instängd. Han gör det för att jävlas. Jag vet att han gör det. Han försöker kyssa mig men jag motstår de där kalla fuktiga läpparna som jag nyss var så sugen på. Jag vänder mig mot väggen. Känner hans händer komma smygandes över min rygg. Jag hatar honom. Ibland hatar jag honom så intensivt att jag nästan blir rädd för mina egna känslor.

"Vafan, är du sur nu?" Säger han bakom min rygg när jag ignorerar hans försök till närhet. Jag säger ingenting. Jag stirrar in i väggen och straffar honom med min tystnad. Jag vet inte varför jag envisas med att vara så här omöjlig. Kanske är det för att jag hatar honom för ofta. Egentligen borde han lämna mig. Jag vet att han hatar mig också. Han hatar när jag inte är som han vill att jag ska vara. Jag är aldrig som han vill, det finns alltid något han kan klaga på. Han suckar. Vänder sig om och sliter åt sig täcket så att jag blir nästan helt utan. Lakanet är fuktigt av svett och våra ryggar klibbar ihop. Jag sitter fast i honom, tänker jag. Jag sitter fast i honom och jag kommer aldrig någonsin att bli fri. Bara döden kan befria mig. Kanske är det därför jag låtsasdör så ofta. En stund av frihet. En känsla av att skulden lättar de få ögonblick jag inte andas.

Jag kan inte somna om. Ligger och glor in i väggen, räknar blommorna i den bruna tapeten. Det är nästan ljust ute. Jag undrar hur mycket klockan är. Kanske att man skulle kunna gå upp, sätta på kaffe, ta en långpromenad med hunden. Jag reser mig försiktigt upp i sittande ställning. Jag hör på hans andetag att han fortfarande är vaken. Jag är rädd att han ska tolka min rörelse som ett tecken på försoning. Jag vill inte försonas.

Jag tittar på klockradion som står på nattygsbordet bara någon decimeter från hans huvud. De röda siffrorna lyser upp hans ansikte. Jag kan se att han blundar. Det rycker i hans ögonlock och jag vet att han vill öppna ögonen. Jag vet att han väntar på att jag ska kyssa hans axel. Klockradion säger mig att klockan är strax efter sex. 06.13, för att vara exakt. Jag sitter där en stund. Samlar kraft för att kliva upp ur sängen. Jag inspekterar hans nakna rygg, jag känner till vartenda födelsemärke. Hejdar en impuls att stryka med mitt finger över dem, bilda stjärntecken mellan dem. Jag krånglar mig istället över honom. Han undrar säkert vart jag ska men han är för stolt för att fråga.

Visst är det så att tjejer får fria när det är skottår? Eller är det bara på skottdagen? Jag gjorde nämligen ett sådant där fånigt test någonstans där det stod att jag måste gifta mig i år, det visade att jag är redo och det är nu. Jag känner mig inte alls särskilt redo men testets ord är min lag. Och var jag än tittar i min lägenhet så står det inga män på knä redo med någon ring. Så jag tänkte att jag kanske får ta saken i egna händer och fria till någon själv. Undra bara till vem jag ska fria, det finns ingen som jag känner att jag vill dela mitt liv med just nu. Eller det finns en person i och för sig.

Jag kanske borde fria till den personen. Undra om jag skulle svara ja om jag friar. Vad spännande den här dagen precis blev. Sådär bubbligt pirrigt nervös.

Det är sällan jag får uppleva morgonen. Oftast när jag vaknar är det förmiddag eller kanske till och med lunch. Idag har jag upplevt morgonen dock. Jag har sett dagen vakna till liv med andra ögon än när jag har varit vaken hela natten. Vaknade helt av mig själv. Promenerade runt kvarteret med hunden vid sju.

Vädret var inte alls på gott humör. Det var grått och regnigt. Om vädret verkligen hade ett humör så hade det varit surt. Kanske irriterat, så där som man är om mornarna innan man har fått i sig kaffe. Kaffe måste man ha om morgonen. Jag satte igång bryggaren när jag kom in. Värmde händerna i diskvattnet. Ibland är det till och med skönt att diska. Plockade lite här hemma innan jag satte mig ner med mitt stora kaffeglas för att riktigt vakna till liv.

Jo, jag skulle nog kanske kunna tänka mig att bli en morgonmänniska, ändå.

Pappas barndomskamrat eller möjligtvis ungdomskamrat Glenn ringde på dörren för en halvtimme sedan. Åtminstone tror jag att det var han. När jag såg honom senast var han tjugo år yngre och jag var liten. Han och pappa drack grogg tillsammans någon fredagskväll lite då och då i tidernas begynnelse. Glenn är inte  från Göteborg och han är inte sotare, han är elektriker eller möjligtvis telemontör eller något liknande (tror jag). Han fixade mitt tv-uttag. Jag hade inte bett om det men tydligen så hade grannen ovanför mig gjort det, för mitt trasiga tv-uttag störde hans hemtelefon av någon anledning.

Konstigt det där. Jag reflekterade inte alls över att det kunde vara Glenn förrän han sa hejdå och stängde dörren. Jag undrar ifall han reflekterade över att jag var hans forna kamrats dotter. Om det nu var han, Glenn alltså.

Sotaren har meddelat i trapphuset att han (eller hon) kommer mellan sju och två idag. Sådant där gör mig nervös. Jag vaknar automatiskt klockan sju i sådana lägen även om jag somnade tre. Och dom kommer aldrig förrän efter tio någon gång ändå, och med dom menar jag alla människor som säger att dom ska komma så där okristligt tidigt.

I morse vaknade jag tio i sju av att hunden spydde i min säng. Skön typ det där, verkligen. Det är alltid ett trivsamt sätt att vakna på. Ni snackar som väckarklockor som fejkar soluppgångar, ni skulle bara veta. 

Jag hade ställt klockan på nio (den riktiga alltså), för jag ska till skolan men what the heck, sju blir väl bra? Min längtan efter kaffe har aldrig varit starkare och kaffebryggaren har nog aldrig bryggt kaffet långsammare förut.

Förövrigt har jag "glömt" att meddela sotaren om att jag har en hund hemma och att jag inte kommer att vara hemma efter elva. Det kan dom gott ha!

Som om en vändplan inte är tillräckligt menlös och ful har de dessutom dristat sig till att göra den till platsen för allas sopor, en återvinningsstation. Förfulat den ytterligare med fyra containrar i hiskelig grön färg från Gästrike återvinning, demonstrerat med en stor vit skylt som säger "TACK" i runda ringar i olika färger. Vad vill de med den där gröna färgen de har välsignat containrarna med? Är det färgen som är ful eller är det att den är typisk för just containrar som har gjort den ful? En mer subtil färg hade varit att föredra men å andra sidan är det kanske viktigt att folk hittar till sina containrar.

Föreställ dig att de skulle smälta in i miljön, containrarna, och människor skulle springa omkring som yra höns och inte alls veta var de skulle göra av sina sopor. Ändå tycks folk ha missat den där gröna färgen som liksom ropar "Här är jag! Kasta dina sopor i mig", för marken runtomkring de fyra containrarna är full av skräp. Trots tydliga skyltar som markerar var man ska slänga vad, ligger det bitar av mjuk plast, papper, påsar, cigarettfimpar överallt runt omkring de gröna åbäkena. Bakom den container som står längst bort och längst till vänster ligger ett bambudraperi, eller om det möjligen kan vara ett underlag. Det ser ut att platsa på en sandstrand snarare än vid en vändplan bland sopor. Den är ihoprullad nu, men om man skulle rulla upp den och syna den noga så skulle man se fem små droppar blod. Torkat mörkt blod från en natt, inte alls lika ljus och vacker som denna vårdag.

Det är en vändplan i den bemärkelsen att bilarna kan vända här, men för fotgängare och cyklister är det snarare en korsning än en vändplan. Om man färdas på detta sätt kan man välja att antingen svänga till höger, gå förbi hundrastgården och vidare mot industriområdet, där det alltid luktar korv från Sohlberg's fabrik. Eller så kan man välja att gå till vänster, in bland hyreshusen och vidare bland kvarter och bebodda områden. En vårdag skulle man nog föredra att fortsätta rakt fram dock, förbi containrar och vidare in på den lilla väg som kantas av träd och senare av små kedjehus i engelsk stil. En torsdagsnatt skulle man inte vilja gå åt något håll alls. Man skulle inte närma sig vändplanen utan hålla sig till de större upplysta gatorna åt vänster. Gå den stora vägen fram. Fast när man vill hem fort är det sannolikt att man struntar i säkerhetsåtgärder och tar vägen via vändplanen ändå, man sparar ett par minuter genom att gå förbi containrarna och fortsätta in på den lilla skogsvägen.

Solen skiner, fåglarna kvittrar, borta i hundrastgården springer en hund efter en pinne dess ägare har kastat åt den, på vägen åker en bil förbi då och då och hela tiden syns människor som är på väg någonstans eller som bara är ute och flanerar nu när solen äntligen sträcker på sina strålar och ger oss lite värme.

På torsdagsnätter ser det annorlunda ut. Månen ger ifrån sig ett svagt sken om ens det, gatlyktorna har blivit söndersparkade och lyser inte, inte en enda. Ingen är ute med sin hund och ingen flanerar runt kvarteret för nöjes skull. Han är ensam, vinglig och alldeles för full. Han tänker att han borde ha skippat de tre sista ölen, kanske de fyra sista. Egentligen borde han nog inte ha gått ut överhuvudtaget. Han längtar hem till sängen, till den där varma tjejen som han älskar mer än något annat. Han skulle säga till henne att han var ledsen, det hade inte varit meningen att skrika åt henne. Han vet att hon bara menar väl. Han är strax hemma, han skyndar så gott han kan men för varje steg han tar rakt fram verkar det som om han tar två åt sidan. Men han känner sig hoppfull, han är precis vid vändplanen nu och efter det är det inte alls långt att gå den lilla skogsvägen fram till deras alldeles egna lilla kedjehus men äppelträd på baksidan.

Den första sparken får honom att ramla framåt. Den tar precis mellan skulderbladen. Det gör inte ont så mycket som att han blir förvånad. Han ligger på marken och kippar efter luft, med ens känner han sig klar i huvudet och de där ölen han inte borde ha druckit känns som ett helt liv bort. Det smärtar till i sidan. Han antar att det är en spark men det är svårt att avgöra, det låter underligt från hans revben. Hela situationen känns märklig. Någon tar tag i hans handleder och släpar honom bakom containern längst bort. Bredvid hans ansikte ligger ett bambudraperi, eller möjligtvis är det ett liggunderlag. Det hör inte dit. Ingenting hör hit, tänker han innan han känner hur näsbenet knäcks och en smärta som gör honom illamående tar över hela hans existens. Han hör knaket och han känner att han blöder.

Vad konstigt, tänker han i sin egen dimma, det är helt tyst. För det är helt tyst. Ingen säger någonting alls, det är som om det hela bara ska vara. Han känner hur någon sliter av honom jackan, en sista smäll mot huvudet, sedan hörs springande fotsteg, kanske tre par. Det hela är över på bara ett par minuter. Han tänker att han borde resa sig, men samtidigt kan han inte låta bli att tycka att det vore så skönt att somna nu. Bara en liten stund. Bara till kroppen har slutat göra ont. Så sluter han ögonen. Fem droppar blod hamnar på bambudraperiet, eller möjligtvis är det ett liggunderlag. Vem bryr sig om det egentligen?

Jag vaknar inte av att klockradion går igång men jag drömmer om Adam Tensta. Sedan drömmer jag att Hanna Fahl pratar med mig. Jag säger till henne att jag vill sova men jag hinner inte ens drömma vidare förrän larmet på mobilen går igång. Då vaknar jag, stänger av mobilalarmet samt klockradion med Hannas babbel och släpar mig upp ur sängen och ut i köket för att sätta på kaffe. "Jag skriver för att få ut allt det som finns inuti. Det är som en ventil för känslor, åsikter, tankar och funderingar. Att inte skriva är som att vara tyst. Som att kväva sin röst och aldrig låta orden möta världen."

Jag missar så klart att trycka igång den men det märker jag inte när jag halvt medvetslös drar på mig mjukbyxor, tröja, jacka, skor och ropar på hunden som fortfarande ligger och gonar sig under täcket i sängen. Det blir en rask promenad. Jag längtar efter kaffet och hunden fryser. Noterar att snöflingor far omkring i luften men jag är inte så naiv att jag  tror att det faktiskt ska bli någon snö att tala om. "Jag har skrivit så länge jag har kunnat skriva. Det började med små historier om troll och rymdvarelser, bildillustrerade förstås. När jag blev lite äldre handlade det om skidolyckor och kärlekshistorier, olycklig kärlek och ond bråd död. Men det var inte handlingen som var det viktigaste, det har aldrig varit handlingen som har stått i centrum för mitt skrivande. Det viktigaste har varit att just få ut allt det där som ligger och trycker inuti. Det är som en ventil som måste öppnas ibland men istället för luft, släpper den ut bokstäver."

Väl inne upptäcker jag till min besvikelse att kaffet inte ens är påbörjat. Jag trycker igång det och tar en snabbdusch. Det är det enda sättet att vakna på morgonen utan att somna. Klär på mig och gör mig i ordning. Väl färdig står jag och stampar vid kaffebryggaren och förbannar dess långsamhet. Och när kaffet äntligen är klart hinner jag ta två klunkar innan det är dags att gå hemifrån. "Jag skulle kunna använda en duk och oljefärger som ventil. Jag har gjort det också men det ger helt enkelt inte samma tillfredsställelse. Färgerna kan spegla mitt humör och tillsammans med motivet kan jag få någonting sagt. Men jag kommer aldrig någonsin lika nära sanningen med målandet som jag gör med orden."

Möter upp en gammal kursare för sällskap. Jag är stressad, hon är stressad, hade hunden varit med så hade han också varit stressad men den jäveln ligger så skönt och sover i min säng där hemma. Vi kommer till skolan i tid. Jag kryssar mellan människor för att ta mig till rätt byggnad. Kommer fram till klassrummet, öppnar dörren och stiger in. Sätter mig på en ledig stol. Andas, slappnar av, stressar ner. Så kom jag hit. "Jag kan aldrig uttrycka mina känslor, åsikter och tankar så tydligt och strukturerat som med ord. Där finns det tid för eftertanke som inte finns där när jag talar. Ett uttryck kan aldrig bli så precist som när det är nedskrivet. Därför skriver jag. Och så kom jag hit."

Jag har gjort det! Jag har nishat mig. Jag har placerat mig själv i ett fack och det var inte en dag för tidigt. se vad jag har gjort:

Enkel men komplicerad - kultur

Nå, vad tycker ni?

Jag hittade ett kort på mig själv i min mobil. Det är lite mörkt och suddigt och egentligen vet jag inte alls varför jag har tagit det. Ett försök till något slags modereportage möjligtvis. Svart is the shit, om man säger så. Kanske hade jag tänkt göra en Blondinbella och kanske hoppades jag på att hundra människor skulle kommentera saker som "Asså, den där svarta tröjan är så jääävla snygg", "Asså, jag ba äääälskar din stil" eller "Minna du är liksom som typ gud liksom asså!" (...)

Men skit i det nu. Koncentrera er istället på den svarta saken nere i vänstra hörnet. Det är min hund. Vad gör han där? Och varför blänger han så surt in i spegeln? Och visst ser det ut som om han planerar något ondskefullt!? Ibland är han läskig, min hund. Som en ilsken vålnad i en asiatisk skräckfilm. Som ondskan itself. Och plötsligt hörs musiken från Omen.

.

Mamma hade skickat med lite pengar i kortet jag fick, så jag drog på mig skor, mössa och jacka och begav mig ut i ovädret. Hagel och vind var det, himlen var alldeles mörk och hela atmosfären kändes olycksbådande, som i en katastroffilm. Man bara väntade på vulkanutbrottet. Blomaffären nere vid centrum var fullproppad med folk. Jag mötte en medelålders man i blåställ som kom ut genom dörrarna till den lilla blombutiken. Han hade en stor bukett med blommor i famnen, alternativt en liten bukett med mycket tidningspapper runt. Han såg så stolt ut när han gick förbi mig. Jag iakttog honom noga. Funderade över om det var lycka jag såg i hans ögon eller om den där stoltheten bara berodde på att han hade kommit ihåg att köpa blommor. Jag hoppas att det var genuin lycka, det kändes så. Jag kom på mig själv med att vara glad för hans skull. Att hoppas att den där glädjen finns i honom var dag och att mer ges än bara blommor. För vad betyder blommor egentligen?

Själv gick jag förbi blomaffären och fortsatte till den lilla matbutiken som ligger ett par meter längre bort. Funderade på vad jag gjorde förra året den här dagen. Men jag kunde inte minnas. Men för två år sedan var jag på bio med en pojkvän, jag bjöd. Vi såg Casanova, så passande. Innan det hade jag lagat god mat till oss hemma i vår nyrenoverade lägenhet. Förrätt, varmrätt och efterrätt. Efter att vi kommit hem från bion stack han iväg till en kompis för att spela poker. Det var vad han sa åtminstone. Egentligen gick han hem till sitt ex. Han kom nog inte hem den natten. Det känns bättre att inte minnas förra året än att minnas det jag gjorde då, för två år sedan.

Jag lyxade till det med tomat- och oreganobröd i affären, och salami. Köpte till och med Coca-Cola fastän jag sällan dricker det nuförtiden. Jag längtade hem till filten och boken. Ibland känns det bra att vara ensam. Jag kom att tänka på att jag hellre sitter med värmen hos mig själv än kylan från någon annan. Det blev fina smörgåsar. Förövrigt så gillar jag inte Alla hjärtans dag av den enkla anledningen att den existerar enbart för att främja kommersialismen. Jag älskar mina nära varje dag och jag kan lika gärna visa det den femtonde juni som den fjortonde februari. Fast jag blev ju glad för kortet, det blev jag.