Jag vårdar mina minnen
När jag var liten var jag två dagar i veckan hos min farmor och farfar istället för hos min elaka dagmamma. Min dagmamma gillade aldrig mig och jag gillade inte henne heller. Dagarna jag var hos farmor och farfar var de allra bästa dagarna och det är en ynnest att få ha tillbringat så mycket tid med dem som liten. Hos min dagmamma kände jag mig mest i vägen men hos mina farföräldrar var jag bäst i världen - och sötast (fast jag egentligen var ganska ful).
Farmor brukade gå med mig till lekplatsen vid den gamla sockerladan som låg precis framför deras hus. Där fanns det stora klätterställningar, massa gungor, rutschbanor och en snurrgunga. Farmor brukade sitta på en av bänkarna som stod lite vid sidan om och läsa Allers eller pyssla med något annat, kanske sy. Hon tittade alltid när jag ropade på henne när jag skulle visa mina trick. Ibland blev hon orolig. Hon sa åt mig att akta mig så jag inte skulle göra mig illa, men hon blev aldrig arg, aldrig. För jag var hennes barnbarn och hon älskade mig. Och som jag älskade henne.
Farfar brukade ta mig till Stenebergsparken när han fortfarande var pigg. Den låg också framför deras hus fast åt andra sidan om den bruna sockerladan. I parken fanns det en pool, som på somrarna var fylld med vatten - och skrikande barn. Den var väldigt grund så det var bara småbarn som badade men den dög utmärkt för oss. Runt omkring poolen låg det alltid folk och solade när det var fint väder. Det fanns två lekplatser i Stenebergsparken, en för mindre barn och en för större. Om man fortsatte förbi lekplatserna, kom man till en scen. Jag har för mig att jag har sett någon barnpjäs där någon gång. Nu ser den mest fallfärdig ut, nerkluddad och trasig. Efter att ha gått förbi scenen kom man minigolfbanan och till höger om den, låg kiosken. Vårt mål.
Om sommaren var det jämt liv och rörelse i parken. Alltid gick vi till kiosken, det tog ett tag för det fanns så mycket att stanna och titta på och pyssla med. Jag fick leka en stund i någon av lekparkerna. Men sen ville farfar ha sin tidning. Jag fick alltid en Mer, en sådan trekantig förpackning. Apelsin var godast. På vägen tillbaka fick jag leka en längre stund i lekparken som blev valet för dagen. Farfar satt på en bänk och läste tidningen. Men tittade alltid upp när jag ropade, precis som farmor. För jag var hans barnbarn och han älskade mig. Och som jag älskade honom.
Ibland när jag har gått genom Stenebergsparken med hunden nu på senare år är det som om alla minnen får liv igen. Jag nästan väntar mig att höra farfar ropa att jag ska skynda mig på. Men nu är parken död, precis som farfar. Och farmor. Det är som om de tog parken med sig. Det är sällan folk där nu mer. Några gamlingar nedanför scenen som spelar Boule, ibland om somrarna. Jag brukar stanna och titta medan de spelar och tänka på farfar. Och farmor.
Då värker det till i hjärtat, av saknad. Men jag vårdar mina minnen, ömt.
