Jag mötte Lass(ie)gård
Idag har jag spenderat 20 minuter i ett väntrum, sittandes mitt emot Rolf Lassgård. Det kändes nästan som om jag statist i en film. Han är ganska stor, Rolf. Inte bara som skådespelare utan stor, kroppsligt. Riktigt stor faktiskt. Det var väl kanske inte så roligt i sig. Det som var roligt var de människorna som kom och satte sig i väntrummet under tiden vi satt där, som nästan alla hejade på Lassgård. För det var rätt intressant att iaktta, man liksom såg precis vad som försiggick i deras huvuden.
Först såg de någon de kände igen och hejade av bara farten. För man ska faktiskt vara artig och heja på folk man känner. Sedan såg man hur tankeverksamheten satte igång och de började söka i minnet varifrån de kunde tänkas känna igen den här mannen de nyss hejat på. Sedan kom de på vem det var och tittade ner i golvet och skämdes, till det att de blev uppropade.
Själv satt jag och funderade på hur häftigt det skulle vara med en exklusiv intervju med Rolf Lassgård i min blogg. Men det är väl klart det inte blev någon. Även om jag inte hade varit en fegis så hade det känts lite opassande att flyga på honom i ett väntrum. Fast nu är jag ju ändå en fegis så det hade ju kvittat var vi hade befunnit oss.
Så istället bjuder jag på en obefintlig O-exklusiv intervju med ingen alls.
Usch, det där har jag varit med om, när man tycker sig känna någon man ser och glatt hejar och sedan funderar på vem det kan vara, för att känna sig väldigt pinsam när man inser att det är en "kändis". Då fick man minsann be om ursäkt, "jag tyckte att det var någon jag kände" och hon sa "det gör inget, det händer hela tiden". Sedan hade vi i allafall en väldigt trevlig flygresa ner till Göteborg.
Mamman
Haha ja, jag tänkte lite på dig där jag satt ;)
