Han och hans piano
Jag vill så gärna skriva något vackert och poetiskt om allt som far omkring i mitt huvud. Ni vet, bara låta orden flöda på ett sätt som slår alla med häpnad. Och när ni lämnar min blogg, skulle ni lämna den med en klump i halsen och tårar i ögonen. Ni skulle lämna kommentarer som "Allt kommer att bli bra" "Du kommer att finna det du söker" etc.
Men allt jag har i huvudet är en scen från "Ebba och Didrik". "Ebba och Didrik" av allt, en serie som jag inte har sett sedan jag var nio år gammal. Det är en scen där Didrik ska spela sin egenhändigt hopsnickrade låt för den äldre tjejen Yrla, som kommer fram så fort jag sluter ögonen för att tänka fram vackra, nedstämda ord.
Han sitter vid ett piano och hamrar hysteriskt på tangenterna medan han alldeles för högt och nervöst sjunger refrängen "I LOVE YOU, I LOVE YOU!" Och det hela är så pinsamt att man bara vill titta bort. Han misslyckas så fatalt i sin kärleksförklaring att man inte vill något annat än vrida på huvudet och aldrig mer se tillbaka igen och ändå är det just den scenen som gång på gång spelas i mitt huvud, som på repeat.
Undra vad en eventuell psykolog skulle säga om det.
Ja, men det var ju väldigt tokigt att just den scenen har fastnat. Det kan man ju undra över. Idag kanske Du ändå har fått bort den och kan skriva det där vackra som Du tänkt och som jag sedan kan kommentera att "Du kommer att finna det Du söker", för det kommer Du ju att göra.....
Jo nu är den scenen väck.. Istället har jag Dylans "It´s all over now baby blue" i huvudet. Men det kanske är att föredra ändå. kanske att det blir några vackra ord till slut.. :)
"It´s all over now baby blue"......Ja det blir nog några vackra ord till slut. Tror på och älskar Dig/Kram
Det blir det, så småningom..
Älskar dig också! Kram
