Förnuft och känsla
Hur kan två saker som förnuft och känsla vilja åt två så olika håll? Förnuftet påstår en sak medan känslan säger en helt annan. Och vad viktigare är, hur ska jag veta vilken utav dem som har rätt?
Ska jag lita på förnuftets sakliga stämma i mina val i livet eller ska jag lyssna till känslans yviga bubbel? När valet inte är mitt att göra borde jag således lyssna på förnuftet men ändå tjattrar känslan högre och dränker totalt förnuftets röst med sin gälla ton.
Jag gillar mitt förnuft. Det är som en sträng skolfröken som man hatade och älskade på samma gång. Jag är tacksam över dets strikta uppenbarelse som besöker mig emellanåt och talar om för mig när jag är helt åt helvete. Det kan te sig hårt och orättvist men jag vet att den bara vill mitt eget bästa.
Men känslan, den känslan. Jag kan inte leva utan den. Även om den kör mig i botten så fort inte förnuftet är på sin vakt och kontrollerar mig. Även om den ibland får mig att tyna bort. Även om den får fördämningar att brista och tårar att trilla.
Även om jag ibland önskar att den inte fanns.
Hmm... en svår balansgång det där, men till slut tror jag att man ska lita mer till förnuftet.
Kram
Jo, förnuftet vinner ju i längden oftast men det är ju lätt att hoppa på det som får en att må bra för stunden.. Nåväl, jag ska försöka att tänka lite mer förnuftigt :)
Kram kram
