En dag av ingenting
Den här tristessen tar död på mig. Jag önskar att en felringning kunde få fart på mig, liksom den fick fart på Quinn i Austers Stad av glas. Jag vill ha äventyr. Jag vill ha utmaningar. Jag vill andas spänning. Jag vill inte sitta med Nätverkssamhällets framväxt och läsa entusiastiska ord om IT-bubblan med vetskapen om att den faktiskt sprack. Och även om den inte hade spruckit så hade jag säkerligen ändå varit sugen på att göra något annat.
Jag borde liksom Quinn klä mig i rollen som Don Quijote och slåss mot väderkvarnar. Om inget äventyr finns att skåda så får man skapa sitt eget När man var barn var det gulligt, när man är vuxen är det knasigt. Jag skulle liksom stackars Don Quijote bli idiotförklarad om jag satte en kastrull på huvudet och förklarade krig mot julbocken. Det är så orättvist, man får inte leka längre.
Ska det verkligen vara tråkigt att vara vuxen? I sådana fall vill jag gärna backa femton, tjugo år. Eller så får man leta upp riktiga jättar. Är det ingen som vill vara min Sancho Panza och dra med ut på äventyr?
