Du kan aldrig se dem som jag gör
Det är natt. Men mörkret har för länge sedan intagit dagen så egentligen känns inte övergången från kväll till natt, något alls. Jag promenerar utan mål. Planlöst strosar jag gata upp och gata ner. Gator, bara svagt upplysta av ett fåtal fungerande gatlyktor. I mina öron spelas musik, min musik. Min Laleh.
Den första riktiga snön är på väg vilken dag som helst nu, det känns i luften. Minusgraderna har äntligen fått fäste om december och jag fryser där jag går, huttrar i den skoningslösa vinterkylan. Men det gör mig ingenting. Jag vet att värmen väntar på mig där hemma. Som en lockande inbjudan, för bara mig. Jag vet att filten längtar efter att få värma mina frusna ben och att ångorna från tekoppen inget hellre vill än att långsamt tina upp mina kinder.
Jag ser upp mot himlen, där jag går. Det är stjärnklart. Så där som det bara är om vinternätter. De är så små, fast ändå så stora, stjärnorna. Jag ser bara små ljuspunkter miljoner evigheter bort. Men jag kan föreställa mig hur de passionerat brinner för att hålla sig vid liv, i den annars så mörka rymden. Jag vet att de brinner, för om jag blundar så kan jag se deras lågor.
Och jag vet. Att om du tittar upp i detta nu, så ser du samma stjärnor. Du ser också de där små ljuspunkterna högt där uppe. Men du ser dem inte som jag gör.
Du kan aldrig se dem som jag gör.
