Det är dags nu
Ibland är det svårt att veta när det är dags att sluta ljuga för sig själv. Den där vadderade sköna lögnen är så svår att vilja släppa taget om. Det är som att hoppa runt bland doftande olikfärgade blommor på rosa luddiga moln där inne i lögnen. Ibland kommer det glimtar av verklighet in som vittnar om ett mörkt och regnigt december-Sverige fyllt av tentor och ensamhet. Då kan jag inte förmå mig till att göra något annat än att krypa ännu längre in i det där rosa mjuka fluffet som jag egentligen vet bara existerar för att jag vägrar inse sanningen.
Det kanske är dags nu, någon gång måste det ske. Någon gång måste man kravla sig ut från lögnen och möta verkligheten. För om man inte gör det så kommer man ändå de där molnen att försvinna under ens fötter och så småningom kommer man att falla platt till marken och det gör bra mycket ondare än att kliva ut självmant - på stadiga ben
Så här är jag, regniga jävla december och nu ska jag möta verkligenheten. Ensam.
Ja, det tycker jag att Du ska göra, kliva in i verkligheten. Och Du, Du är inte ensam. Du har massor av folk runt Dig. Vi finns här för Dig närhelst Du behöver oss.
Massor av kramar
läs gärna min blogg :)
Mamma: Jag vet att ni finns och det uppskattar jag.. Linda ringde häromdagen och sa samma sak och carro har skickat sms med samma hälsning så helt ensam står jag inte. Och imorgon ska jag minsann gosa med min fadderunge och hennes bror :)
Amanda: jag skall in och kika :)
