Simplysolo - Simply the Best

Jag ska läsa Den allvarsamma leken. Jag vet inte varför jag inte har läst den tidigare, bara romanens namn lockar ju som få någonsin har gjort. Den har stått där i min bokhylla lockat på mig i flera år, säkert i fyra - kanske fem. Jag har ofta vilat blicken på den där den står, men det har aldrig gått längre än så.

Jag vet inte varför bladen inte redan har blivit bläddrade och tårar inte redan har blivit fällda över de båda älskandes våndor. För jag vet att den kommer få mig att gråta (Hennes hjärta var rymligare än hans). Jag vet inte varför jag känner så starkt att jag måste läsa den nu. Kanske just därför - för att jag vet att den kommer få mig att gråta.

"Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet."

Vissa människor. Ni saknar all respekt för andra människors känslor. Det är smaklöst, nästan äckligt. Som flugor i saftglaset en varm sommardag. Så ivriga att ni kommer att drunkna i den där sötsliskiga jordgubbsaften eller frysa ihjäl på isbitarna som inte ens har hunnit smälta.

Ni kliver på andra och bryr er inte alls om att de som ligger under era fötter har ont. Bara ni kommer fram fortast möjligast. Om ni i alla fall hade vett att dölja er iver, men det har ni inte heller. Men förvänta er heller inte att någon kommer att göra något för att hjälpa er när ni till slut drunknar i det där jävla saftglaset - vilket ni kommer att göra, som de dumma små flugor ni är.

Jag kommer att se på, med äcklad min, hur ni sprattlar med alla era små ben och försöker ta er upp.

Jag kommer att skratta när ni sjunker.

Jag minns att du sa en gång att vi kommer att leva för alltid. Det var evigheter sedan jag hörde dig uttala de orden, flera år. Jag skrattade nedlåtande åt dig då, sa att du var naiv och dum, en jävla barnunge, kallade jag dig. Jag sa att ingen lever för alltid. Inte ens vi. Jag vet att du blev ledsen, jag vet att du såg ner i marken för att inte visa mig dina tårfyllda ögon och jag vet att du inte kunde förstå varför jag ville förstöra dina vackra ord med mina spydiga fula. Jag vet inte heller.

Än idag står jag helt ovetandes om varför min enda önskan var att trycka ner din hoppfullhet i halsen på dig och sedan tejpa för din mun så att du aldrig skulle kunna uttrycka den igen. Jag förstår inte varför de där orden retade mig så till den grad att jag var tvungen att såra dig med mitt svar.

Men jag är ledsen och jag vet att jag hade fel. Vi kommer att leva för alltid.

Ibland är det svårt att veta när det är dags att sluta ljuga för sig själv. Den där vadderade sköna lögnen är så svår att vilja släppa taget om. Det är som att hoppa runt bland doftande olikfärgade blommor på rosa luddiga moln där inne i lögnen. Ibland kommer det glimtar av verklighet in som vittnar om ett mörkt och regnigt december-Sverige fyllt av tentor och ensamhet.  Då kan jag inte förmå mig till att göra något annat än att krypa ännu längre in i det där rosa mjuka fluffet som jag egentligen vet bara existerar för att jag vägrar inse sanningen.

Det kanske är dags nu, någon gång måste det ske. Någon gång måste man kravla sig ut från lögnen och möta verkligheten. För om man inte gör det så kommer man ändå de där molnen att försvinna under ens fötter och så småningom kommer man att falla platt till marken och det gör bra mycket ondare än att kliva ut självmant - på stadiga ben

Så här är jag, regniga jävla december och nu ska jag möta verkligenheten. Ensam.

Minns du hur vi sprang runt som vilda tonåringar i den gröna äppellunden i utkanten av stan, lekte tafatt eller någon annan fånig lek som vuxna människor i regel inte ägnar sig åt. Eller hur inbjudande vi tyckte att vågorna såg ut när de slog mot de karga klippblocken den där sommaren vi spenderade ute vid kusten. Kan du, om du blundar, se mig stå framför mitt staffli i körsbärsbersån vid vårt lantställe? Du retade mig för min allvarliga uppsyn och mitt tjat om min konstnärsådra som jag påstod att jag hade, men som aldrig riktigt ville infinna sig.

Kommer du ihåg när vi firade jul bara du och jag, i vår fula lilla etta i Gamla stan. Du, jag och en flaska billigt rött vin, Allegro Primitivo, tror jag minsann att det var. Det var inte alls gott, men vad gjorde det? Jag fick en blå tröja av dig den julen, en stor stickad sak. Jag tyckte inte att den var så fin men jag sa ingenting, den passade ändå oss så bra, den symboliserade det som var vi. Själv hade jag köpt en bok till dig. "Den allvarsamma leken". Du skrattade för det var så typiskt mig att köpa en bok. Snön föll utanför fönstret och elden knastrade i den gamla kakelugnen. Och vi gömde oss för världen och vi älskade det.

Kan du erinra dig de där fula byxorna som jag alltid envisades med att hasa omkring i inomhus? Du sa att det var dom fulaste byxorna du någonsin hade sett, grå noppriga mjukisbyxor som hade ett bäst-före-datum i början av åttiotalet. Det var dina byxor, jag tror aldrig att du tänkte på det. Jag använde dom för att de fick mig att känna mig nära dig. Som om jag befann mig inuti dig när jag bar dem. Men du bara skrattade.

Om jag sluter mina ögon, ser jag allt så tydligt. Varje liten detalj blir med ens kristallklar, som om allt hände igår. Som om det vore konstigt att du inte minns det som jag så tydligt kan frammana om jag så vill.

Varje fabricerat minne av någonting som aldrig har hänt.

Jag pratade med min mamma idag. Verkligen pratade, så som man kan göra med min mamma. Min mamma är så bra. Hon får en alltid att se det positiva i saker som kanske inte ter sig så positiva för stunden. Hon kommer alltid med upplyftande ord. Hon får mig att må bra, att bli glad, att tänka framåt. Hon vrider och vänder på saker till allt det onda bara ser ut som en enda stor fördel. Min mamma är bäst.

Hon kan lyfta hela min dag bara genom ett par kommentarer i en blogg.

Mamma kommenterar inlägget om scenen med Didrik:

"Ja, men det var ju väldigt tokigt att just den scenen har fastnat. Det kan man ju undra över. Idag kanske Du ändå har fått bort den och kan skriva det där vackra som Du tänkt och som jag sedan kan kommentera att "Du kommer att finna det Du söker", för det kommer Du ju att göra....."

Jag svarar:

"Jo nu är den scenen väck.. Istället har jag Dylans "It's all over now baby blue" i huvudet. Men det kanske är att föredra ändå. Kanske att det blir några vackra ord till slut.."

Mamma svarar:

"It's all over now baby blue"...... Ja det blir nog några vackra ord till slut. Tror på och älskar Dig/Kram

Jag älskar min mammi också!

Det är väl vackra ord, om något :)

Hur kan två saker som förnuft och känsla vilja åt två så olika håll? Förnuftet påstår en sak medan känslan säger en helt annan. Och vad viktigare är, hur ska jag veta vilken utav dem som har rätt?

Ska jag lita på förnuftets sakliga stämma i mina val i livet eller ska jag lyssna till känslans yviga bubbel? När valet inte är mitt att göra borde jag således lyssna på förnuftet men ändå tjattrar känslan högre och dränker totalt förnuftets röst med sin gälla ton.

Jag gillar mitt förnuft. Det är som en sträng skolfröken som man hatade och älskade på samma gång. Jag är tacksam över dets strikta uppenbarelse som besöker mig emellanåt och talar om för mig när jag är helt åt helvete. Det kan te sig hårt och orättvist men jag vet att den bara vill mitt eget bästa.

Men känslan, den känslan. Jag kan inte leva utan den. Även om den kör mig i botten så fort inte förnuftet är på sin vakt och kontrollerar mig. Även om den ibland får mig att tyna bort. Även om den får fördämningar att brista och tårar att trilla.

Även om jag ibland önskar att den inte fanns.

Jag vill så gärna skriva något vackert och poetiskt om allt som far omkring i mitt huvud. Ni vet, bara låta orden flöda på ett sätt som slår alla med häpnad. Och när ni lämnar min blogg, skulle ni lämna den med en klump i halsen och tårar i ögonen. Ni skulle lämna kommentarer som "Allt kommer att bli bra" "Du kommer att finna det du söker" etc.

Men allt jag har i huvudet är en scen från "Ebba och Didrik". "Ebba och Didrik" av allt, en serie som jag inte har sett sedan jag var nio år gammal. Det är en scen där Didrik ska spela sin egenhändigt hopsnickrade låt för den äldre tjejen Yrla, som kommer fram så fort jag sluter ögonen för att tänka fram vackra, nedstämda ord.

Han sitter vid ett piano och hamrar hysteriskt på tangenterna medan han alldeles för högt och nervöst sjunger refrängen "I LOVE YOU, I LOVE YOU!" Och det hela är så pinsamt att man bara vill titta bort. Han misslyckas så fatalt i sin kärleksförklaring att man inte vill något annat än vrida på huvudet och aldrig mer se tillbaka igen och ändå är det just den scenen som gång på gång spelas i mitt huvud, som på repeat.

Undra vad en eventuell psykolog skulle säga om det.

Jag raderade sms inatt. Jag tycker inte alls om att radera sms. De är som små minnen från sinnesstämningar och händelser. Min ovilja att radera sms hade resulterat i 1066 sms i min inkorg och telefonen hade börjat strejka titt som tätt så jag kände att nu var det nog dags ändå.

Det slog mig hur fruktansvärt deprimerande det är att radera sms, det är som att bränna fotografier från ett fotoalbum på något sätt. Sms:en är ju, precis som fotografier, små minnesbilder av det som har varit. Ögonblicksbilder i ord istället för i faktiska bilder. En stund av kärlek, saknad, glädje försvann med varje raderat sms för att aldrig återses igen.

Stunder som har varit och som aldrig kommer igen, nu är dom helt borta. Och det finns inga bevis för att de någonsin har funnits.

Vi har varit hos veterinären så här på morgonkvisten. Vi fick en veterinär som jag gillar skarpt. Vi brukar kalla honom för Carter, för han påminner på något sätt om Dr Carter från cityakuten (från de tidiga avsnitten). Dessutom är det något speciellt med en människa som väljer att bli veterinär. Läkare kan ofta (inte alltid) vara stressade, osociala och kanske in it for the money eller av intresse för den mänskiga kroppen mer än själva människan. Men Veterinärer har ofta ett genuint intresse för djuren på ett annat sätt. Djurläkare känns helt enkelt varmare än människoläkare.

Nåväl, han kände och klämde och bestämde att solo skulle röntgas och gav honom lugnande vilket gjorde att Solo blev snurrigare och slappare för att tillslut tvärslockna med tungan hängandes utanför munnen.

Efter att ha sett bilderna kunde Carter konstatera att min lilla sötnöt har diskbråck mellan två kotor i nacken. Nu är han ordinerad vila och antiinflammatorisk medicin. Vila är i hans fall är lika med att inte röra sig alls. Nästa vecka ska vi på återbesök och se om han har blivit bättre eller sämre.

Jag har hundhandikappanpassat min lägenhet

Jag läser Walter Ongs "Muntlig och skriftlig kultur". Förstår ni hur mycket man var tvungen att komma ihåg när människan levde i en muntlig kultur helt utan skrift!? Man var ju tvungen att kunna allt från minnet. Allt!

Jag hade varit så körd om jag levde i en sådan kultur, jag har ju svårt att komma ihåg mitt efternamn - fastän det finns nedskrivet.

Förstår ni att Iliaden och Odysséen från början var muntliga berättelser som inte skrevs ner förrän hundra år efter sin uppkomst. Förstår ni hur långa dom är!? Bara Iliaden är på 16 000 verser.

Och allt jag har i huvudet nu är: "Då går jag ner i min källare, där lever jag sällare", resten av texten har jag glömt. Underlig låt att få i huvudet så här på en måndag, men det finns väl sämre alternativ antar jag. Man får vara glad för det lilla.

Jag vaknade i natt och tyckte att min hund låg väldigt stilla, så jag pickade på honom lite för att se om han rörde sig, men det gjorde han inte så jag pickade lite hårdare. Han rörde sig fortfarande inte. Jag fick panik och trodde att han var död så jag knuffade till honom rätt rejält, och då blev han skitsur och gick och la sig i korgen.

Han är så känslig så där, jag trodde ju faktiskt att han var död.

Jag läste på en blogg om en konstnär som bad två barn fånga in en hund för pengar. Han band sedan fast denne hund i ett galleri och förbjöd människor att mata den. Hunden svalt ihjäl och detta kallade han för konst. Pretentiösa "konstkännare" hummande och nickade och var säkert mäkta imponerad över konstnärens "storhet" och att han "vågade" göra konst av något så förbjudet och de "förstod" säkert vad han ville ha sagt med detta. De gjorde att denna typ av "konstverk" accepteras.

Att svälta en hund är inte konst, borde inte få vara konst. Är konstvärlden så utvattnad och så törstig efter något nyskapande att den sväljer vad som helst? Uppstoppade getter i bildäck är inte längre häpnadsväckande, vad ska vi då hitta på som kan få människor att känna något? Jo, vi svälter en hund till döds. Och detta väcker folks känslor och troligtvis är det just det som gör det rättfärdigt att kalla det för konst.

Betyder inte det då att vi måste omdefiniera konst som begrepp?


Här kan du skriva på listan mot denna konstnär

  

Var snäll mot våra hundar!

Mamma berättade för pappa att vi har blivit hembjudna till min bror och hans fru på lunch vid tolv på julafton. Pappa: "Men va!? Nej, men hur ska vi hinna det!? Vi äter ju middag klockan två!"

Haha. Han är så söt min far. Traditionsbunden som få, det fanns inte i hans värld att det var möjligt att skjuta upp julmiddagen ett par timmar. När mamma förklarade hur man kunde lägga upp det så tyckte han nog att det lät rätt bra ändå men konstaterade att: "Jaha, jo, men det här får ju du säga till tjejerna. Jag undrar jag hur dom kommer att ta det här!"

Jag och min syster som blev helt bestörta när mamma hade dristat sig till att servera kalkon en påsk så alla blev utan snaps. Ja, pappa har lyckats fint med att skapa små feminina avbilder av sig själv i oss.

Det ska vara som det alltid har varit, i alla fall när det gäller mat (och sprit)!

(Dock, ska tilläggas, var det ingen som hade något emot denna jullunch, att äta två gånger är ju alltid bättre en att äta en gång)

Jag är hundledig idag. Min kompis lillasyster ville låna min hund ett dygn så jag passade ju så klart på att bli av med honom. Så, nu är jag hundledig, jag kan alltså göra vad jag vill. Jag ska sitta i soffan och plugga hela dagen och sen ska jag tvätta. Mmserrru, det kallar jag att leva fullt ut alltså!

Jag har svårigheter att läsa och förstå mina egna anteckningar. Jag undrade lite över vad en "könsumerande publik" kunde vara, men det var inte förrän Microsoft Word inte godkände ordet som jag började misstänka att "Ö" nog skulle vara ett "O". Jo, jag måste nog hålla med om att en "konsumerande publik" låter lite mer logiskt.

Den här hemtentan går finemang. Joråserrusåatt.

Jag har pluggat hela dagen. Jag har läst om feminism i massmedia. Om Vilka roller vi tilldelas. Hur de kvinnliga huvudkaraktärerna i såpoperor, som vi kvinnor förmodas tycka om, alltid är blonda, väna och snälla. Och allt vi kvinnor vill ha ut av livet är kärlek. Det är så vi bli porträtterade i tv. Män porträtteras som starka självständiga individer som är ute på äventyr. 

Här sitter jag och läser om feminism i massmedia.

Johan spelar krigsspel på datorn.

Solo tycker bättre om Johan än om mig. Här har man gett hunden mat, husrum och kärlek i fem år så kommer Johan och går ett par promenader med skrället och plötsligen så är han objektet för Solos dyrkan.

Inga små tassar trampar efter mig var jag än går, och ingen hund ligger i mitt knä eller bredvid mig i soffan. Det är bara Johan som gäller nu. Så fort han gick och lade sig tassade hunden ivrigt efter. Nu ligger de där inne i sängen och här sitter jag alldeles ensam. Det var vad den kärleken var värd. Hundar är svin, det säger jag bara.

Nåväl, han kan ju glömma att han får ligga bredvid mig i soffan nu när Johan har åkt. Jag tänker inte figurera som någon som duger när det passar, eller när förstahandsvalet inte finns att tillgå. Nu har han gjort bort sig ska han veta, djuret!

Jag är världens minst ordningsamma människa. Ingenting ligger någonsin där det ska, vilket gör att jag ofta får springa runt och leta efter det jag ska ha en stund. Jag gillar inte att springa runt och leta en kvart så fort jag ska ha något men efter ett tag har man ändå lite koll i röran. Man vet liksom att saker i alla fall inte ligger där de ska. Därför hatar jag när jag av någon anledning har lagt något där det faktiskt ska ligga för det är alltid det sista stället jag letar på.

Jag letade efter mina glasögon. Jag letade på alla tänkbara ställen. På nattygsbordet, under soffan, i byrålådan, under sängen, i hundkorgen men dom fanns verkligen ingenstans. Efter en halvtimme gav jag upp och satte mig i soffan. Såg glasögonfodralet som låg på soffbordet. Fortsatte att leta i en kvart till på ställen jag kom på att jag hade glömt, som under badkaret, i fruktskålen och i bokhyllan, utan resultat.

Jag tänkte att det kan väl kanske ändå inte skada att kolla i glasögonfodralet. Och tro fan att glasögonen ligger där i. Hur tänkte jag då? Varför lade jag dom där? Det finns ju ingen som helst logik i mitt handlande. Jag måste vara konsekvent o-ordningsam eller möjligtvis konsekvent ordningsam, för den här blandningen funkar liksom inte.